Fru talman! Med risk för att få kritik för att jag
börjar på fel ställe så gör jag det ändå. Vi har haft
mynt i Sverige i tusen år. De första mynten slogs i
Sigtuna. Maja Hagerman beskriver detta väl i sin bok
Spåren av kungens män som kom ut förra året. Men
dessa mynt var knappast någon handelsvaluta utan de
var mera som symboler, närmast ordenslika, genom
vilka kungen knöt undersåtarna till sig. Kungens lätt
modifierade och brittiskt influerade bild prydde myn-
ten.
Enhetsvärdet i myntslagen dröjde emellertid, och
växlingsbarheten internationellt har inte alltid själv-
klar, från början inte heller ens inom landet. I Svea-
land gick det 192 penningar på en mark, men i Göta-
land gick det 384 penningar - jag vet inte hur de fick
ihop den gränshandeln. På 1300-talet gällde örtugen
och 1534 infördes dalern. Sedan följdes den av riks-
dalern och myntfot beräknad på silver och koppar.
Under 330 år har vi nu haft en riksbank som från
början hette Rikets ständers bank. Detta var världens
första centralbank, om än funktionen inte var riktigt
densamma som i dag. Därefter har det genomförts ett
antal myntreformer, och man har också prövat olika
typer av valuta med guldmyntfot. Vi har haft valuta-
korgar och knytning till olika växelkurssystem.
Nu har riksdagen uttalat att vi skall vänta och se i
fråga om den gemensamma valutan för ett antal EU-
länder, euron. Så är läget. I förslaget från regeringen
och KU tydliggörs nu att Riksbanken skall ha ansva-
ret för penningpolitiken och att bankens ställning
inom detta område skall stärkas. Övergripande valu-
tafrågor överförs från Riksbanken till regeringen, och
det blir regeringen som skall bestämma system för att
fastställa kronans värde i förhållande till utländska
valutor. Riksbanken bestämmer om centralkurser och
bandbredd, antingen i ett fast växelkurssystem eller i
ett system med flytande växelkurs.
Så är läget. Det kommer av ett antal överväganden
varav flera hänger samman med vårt medlemskap i
Europeiska unionen, men inte nödvändigtvis med
frågan om en gemensam valuta eller om EMU. Det är
inte EMU-frågan som nu diskuteras. Jag förstår att det
är frestande för både Miljöpartiet och Vänstern att ta
den diskussionen, men det är inte den frågan som står
på dagordningen utan det är frågan om följdverkning-
ar av andra överväganden och av vårt medlemskap i
unionen.
Ibland känner man sig litet trött på den här typen
av diskussioner. Man måste då fråga sig om Peter
Eriksson och Kenneth Kvist har glömt bort att vi är
medlemmar av Europeiska unionen. Eller skall vi
fortfarande förneka att vi är det när det gäller den här
frågan? I andra frågor är man ganska angelägen om
att krypa bakom EU:s regleringar, eftersom det nyttjar
ens sak. Detta är en trovärdighetsfråga. Jag respekte-
rar att vi har olika uppfattningar i fråga om unionen,
men vi borde kunna vara överens om verkligheten: Vi
är medlemmar.
Peter Eriksson raljerar över den nya ekonomistis-
ka religionen. Han får till något om att det är festligt
att jag är präst och talar i den här frågan. Mitt sam-
fund heter dock inte någonting med ekonomi, så jag
förstår inte kopplingen. Men Peter Eriksson väcker en
ganska intressant frågeställning. Om detta är den nya
religionen, vad är då Peter Erikssons gamla religion?
Är det 80-talets inflationsekonomi eller är det 1992
års valutastörtning? Eller hur skulle Peter Eriksson
formulera den? Med utgångspunkt från mitt teologis-
ka intresse skulle jag gärna diskutera frågan utifrån ett
teologiskt perspektiv, även om jag inte är riktigt säker
på att vi kan komma fram den vägen.
När nu konstitutionsutskottet, med stöd av fi-
nansutskottet, i betänkandet beskriver det som nu sker
slår man fast vissa saker.
För det första kan en delegering av ansvaret för ut-
formning av penningpolitiken till en självständig
riksbank med ett klart angivet prisstabilitetsmål ge
politiken det långsiktiga perspektiv som skapar förut-
sättningar för att målet skall vara trovärdigt. Jag tror
att vi i replikskiftet kommer att diskutera något mer
kring prisstabilitetsmålet.
För det andra har Sverige som en följd av EU-
medlemskapet åtagit sig att stärka Riksbankens själv-
ständighet. Detta är mycket grundläggande. Regering-
en säger också i propositionen att detta inte är den
kompletta förberedelsen för ett EMU-medlemskap,
eftersom det då också krävs andra regleringar. Detta
handlar om att stärka Riksbankens ställning i över-
ensstämmelse med vårt medlemskap i Europeiska
unionen.
Det klargörs också att Riksbanken och riksban-
kerna i Europas länder skall ha ett institutionellt obe-
roende, ett personligt oberoende, ett funktionellt och
ett finansiellt oberoende. Detta är naturligtvis alldeles
utmärkt i ett läge där ekonomin och gränslösheten
mellan länder har kommit att få en helt annan roll. Det
innebär inte alls att det blir en abdikation från demo-
kratin, utan det innebär ett tydliggörande av inom
vilka områden som den politiken bör styra dessa frå-
gor respektive de ekonomiska övervägandena. Riks-
banken blir också, liksom andra centralbanker, en del
av den europeiska centralbanken där motsvarande
regelverk gäller som en naturlig följd av den europe-
iska unionen.
Instruktionsförbudet väcker naturligtvis därmed
just de frågor som handlar om sambandet mellan det
politiska och det ekonomiska systemet. Jag tycker att
det är rimligt att detta förbud tydliggörs, att det inte
innebär motionsrätt när det gäller frågan om hur valu-
ta- och penningpolitiken skall föras. Den kommer
naturligtvis att bli föremål för de prövningar som gör
det möjligt att driva en total politik. Det går inte att
hävda prisstabilitetsmålet som någonting vid sidan av
allting annat. Det hänger ju samman med den totala
politiken.
Reservationerna hör därför nödvändigtvis inte till
det här ärendet. EMU-frågan återkommer i denna
kammare liksom den kommer att ställas inför folkets
prövning. Frågan till reservanterna är naturligtvis
vilken budgetdisciplin och vilket penningpolitiskt
system som Sverige behöver ha utanför EMU. Det är
ju den frågan som vi har på vårt bord.
I detta sammanhang anser vi att trovärdigheten för
svensk ekonomi gynnas av en riksbank som inom sitt
område är självständig. Maktpolitiskt styrd pennning-
politik förutsätter höga nationella trösklar. Vi har 15
år bakom oss som inte talar väl för reservanternas
hållning. Därför är detta ett balanserat och bra förslag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget och av-
slag på samtliga reservationer.