Fru talman! Jag hade först tänkt göra en ganska
bred genomgång av vad dagens beslut kommer att
innebära och vad vi borde ha gjort i stället. Jag har
följt den här frågan ganska länge, inte bara i konstitu-
tionsutskottet. Jag har t.ex. också suttit med i den
grupp som tillsammans med finansministern lade fram
förslaget till regeringen. Där skrev jag en ganska lång
reservation i vilken jag först och främst försökte göra
upp med myten om att Sverige måste ta detta steg. Jag
menar att det är en bluff. Lika litet som vi måste gå
med i valutaunionen, lika litet måste vi bifalla hem-
ställan i detta betänkande därför att EU säger det.
Jag hade alltså tänkt att mer gå in i detaljfrågorna,
men jag insåg ganska snart att det är helt meningslöst.
Det handlar inte om dessa sakfrågor utan om något
helt annat.
Fru talman! Det beslut som vi fattar i dag är ett
historiskt beslut. Det är inte en formalitet om olika
metoder att organisera hur Riksbanken skall fungera,
utan det är ett mycket viktigt politiskt vägval. Orsaken
till att vi står vid denna vägkorsning är att ekonomis-
men har blivit religion, en kult som landets politiska
ledning i brist på egna idéer och visioner gjort till sin
egen religion. Från att det ekonomiska perspektivet
varit en fråga om något enkelt och ganska pragmatiskt
har det blivit överordnat och själva meningen.
Bakgrunden till dagens beslut är att en del ekono-
mer anser att kapitalplacerarna, valutahandlarna, har
större förtroende för Sverige om vi överlämnar pen-
ningpolitiken till experter, till tjänstemän, och kan
garantera att det politiska inflytandet försvinner. De-
mokratin har ett pris. Det finns ju en risk att folket
väljer en ny riksdag och en ny regering som driver en
annan politik. Vissa ekonomer anser att detta är ett
alltför högt pris. Men problemet är naturligtvis inte att
det finns ekonomer som dyrkar mammon. Det är inte
så konstigt. Problemet är att majoriteten av politiker-
na i västvärlden har gjort ekonomismen till religion
och därmed blivit lika perversa som det ekonomiska
prästerskapet.
När riksdagens majoritet i dag beslutar om att
lagstifta om ett absolut mål som står över allt annat
för Riksbanken gör vi samma sak som man gör i
Gamla testamentet när man säger: Du skall inga andra
Gudar hava jämte mig. Detta leder förr eller senare
till ganska stora problem med konflikter och motsätt-
ningar mellan en regering som driver en politik och en
riksbank som driver en annan.
Kanske är det betecknande att socialdemokraterna
här i dag representeras av en präst.
Bakgrunden till dagens beslut är att ekonomismen
har blivit religion. Lars Tobisson hör till de verkliga
bekännarna - han verkar inte ha hunnit hit ännu men
han kommer tydligen strax. Moderaterna har länge
drivit åsikten att ekonomin skall ställas över politiken
och demokratin. Lars Tobisson har även i frågan om
Riksbanken nu till slut fått med sig socialdemokrater-
na. I dag skall han triumfera här i riksdagens talarstol.
Den stora segern handlar dock inte om själva Riks-
banken utan om EMU, om EU:s valutaunion som i
och med dagens beslut kommer inom räckhåll för
Lars Tobisson.
Bakgrunden till dagens beslut handlar om EMU
och om 2 %. Ingen i Sverige säger att vi måste gå
med i EMU för att tillsammans skapa en ny federal
stat och göra Europa lika stort och mäktigt som förr.
Den debatten förs på andra håll, inte i Sverige. I Sve-
rige måste vi gå med i EMU därför att det ökar till-
växten med 2 % om året, i bästa fall och så länge
allting går bra. När arbetslösheten ökar och konflik-
terna mellan EU-länderna kommer kan det dock gå
riktigt dåligt. Men eftersom ekonomismen är vår nya
religion är det här ändå ett argument som räcker,
åtminstone för Lars Tobisson och Moderaterna, för
Carl B Hamilton och Folkpartiet, för många inom
socialdemokratin - även i regeringen - samt för Me-
tall och en hel del andra stora och viktiga fackförbund
i Sverige. Marknaden har ett större förtroende för
tjänstemän än för svenska folket och dess valda poli-
tiker.
Vi slipper växla pengar. Det ger 2 % i tillväxt, i
bästa fall. Vi väljer ekonomismen i stället för folksty-
ret. Vi väljer alltså att avskaffa den politiska demo-
kratin också inom penningpolitiken, och vi tar ännu
ett steg på vägen mot en valutaunion och en gemen-
sam finans- och skattepolitik - ännu ett steg på vägen
mot ett avskaffande av den svenska självständigheten
och mot en ny europeisk stat, en stat som inte funge-
rar demokratiskt och en stat där det inte ens går att
rösta bort makthavarna.
Det är en trött, gammal och desillusionerad mak-
telit av personer som helt har övergått till att se sig
själva som de tjänstemän och förvaltare som genom-
för det här. Jag undrar var ni har gjort av visionerna,
drömmarna om att tillsammans bygga ett bättre sam-
hälle. Var finns lusten och glädjen i att arbeta poli-
tiskt? Var finns elden? Finns det ens en enda gnutta
glöd kvar någonstans långt där inne? Man måste ifrå-
gasätta det eftersom ni nu är beredda att återigen sälja
ut demokratin för en vattvälling! En sista desperat
ansträngning handlar tydligen om att stänga dörren
och slänga nyckeln i sjön för att nästa generation inte
skall kunna ta rodret och vända skutan.
I och med detta kommer en ny borgerlig regering
efter valet 1998, om det skulle gå så illa, att snabbt ta
beslut om svenskt medlemskap i EMU nästa vinter.
En socialdemokratisk regering kan göra detsamma.
Det är den reella effekten av att Socialdemokraterna
och Centern har gjort gemensam sak med Moderater-
na i dag. För Socialdemokraterna måste det här vara
fruktansvärt pinsamt. Det är inte längre tillbaka än
förra mandatperioden som Socialdemokraterna med
dagens ordförande i finansutskottet, Jan Bergqvist,
skrev under en reservation där man i brösttoner talade
om att det här är en odemokratisk väg. Nu är gör man
en helomvändning.
För Centern kan det inte vara lättare. Man påstår
ju fortfarande att man är motståndare till ett medlem-
skap i EU:s valutaunion; detta samtidigt som Helena
Nilsson och andra glatt viftar på svansen och hoppar
vidare på vägen mot EMU. Jag måste säga att jag
lider med Birgitta Hambraeus. Betecknande är att
någon centerpartist inte finns uppsatt på dagens talar-
lista som vågar försvara det här ställningstagandet.
Det är trots allt spännande att titta på det här skåde-
spelet men det är inte särskilt uppbyggligt.
Nu tar Centern och Socialdemokraterna ett första
beslut om en ändring i grundlagen. Det måste följas
av samma beslut en gång till efter riksdagsvalet i höst.
Den svenska konstitutionen kräver alltså att det här
skall vara en valfråga. Med andra ord går det inte att
helt smita undan väljarna på samma sätt som man gör
när det gäller Amsterdamfördraget, Europol och
Schengen.
Grundlagsändringen består i att det skrivs in ett
uttryckligt förbud mot att myndigheter, dvs. riksdag
och regering, får bestämma hur Riksbanken får beslu-
ta. I riksbankslagen kommer också en paragraf om att
ledningen inte får ta emot instruktioner. EU kräver att
vi gör den här grundlagsändringen. Den nya tjänste-
mannaledningen för Riksbanken skall, om vi går in i
valutaunionen, bli en filial till den europeiska central-
banken, styrd från Frankfurt.
Frågan är vad de löften är värda som vi har fått
om att vi inte skall gå in i valutaunionen, om att det
eventuellt skall bli en form av valhandling innan ett
sådant beslut tas. Går det att lita på de löftena? Går
det att lita på Göran Perssons tal om riksdagsval,
extraval eller folkomröstning? Går det att lita på att
det är riktigt? Vad betyder det i så fall? Pär-Axel
Sahlberg, det vore bra om ni försökte reda ut detta.
Räcker det att man tar upp frågan i samband med
valet till EU-parlamentet, något som Moderaterna och
Carl Bildt har talat om? Räcker det att mer än hälften
av väljarna röstar på Moderaterna, Socialdemokrater-
na och andra EMU-positiva partier?
Vi vet egentligen ingenting om vad de här halv-
kvävda löftena betyder. Vi vet bara att ekonomismen
har blivit en religion och att det är oerhört farligt för
framtiden, för demokratin och för människovärdet.
Jag yrkar avslag på hemställan i betänkandet samt
bifall till reservationerna 1, 2 och 4.