Fru talman! Det är ett historiskt beslut som vi är i
färd med att fatta, sade Peter Eriksson. Därom får vi
väl tvista en gång i tiden när facit är klart.
Men en sak tycks mig vara alldeles klar, nämligen
att beslutet i och för sig inte är så märkligt. Det hand-
lar bara om att leva upp till det som vi tidigare har
förpliktat oss till. Det är frågan om andra etappen av
EMU, som har sagts här förut. Jag tillhör dem som
menar att det svenska EMU-inträdet över huvud taget
inte behöver diskuteras närmare. I och med att vi
accepterar att bli medlemmar av den europeiska unio-
nen förpliktar vi oss också att gå hela vägen. Detta är
också en mening som kommer till klart uttryck ute i
Europa. Vi är numera beroende av våra unionspart-
ners välvilja, dvs. om de vill låta oss hålla på med
dessa små excesser som vi nu hänger oss åt. Storbri-
tannien och Danmark befinner sig i ett litet annat läge
eftersom de en gång i tiden fått klara undantag.
Peter Eriksson ville göra gällande att ekonomis-
men var en ny religion som styrde och ställde. Han
gav sig in på diverse teologiska funderingar. Jag vill i
och för sig inte säga att det skulle förhålla sig på det
sättet. Jag ser ekonomin och vad som därtill hör mer
som ett medel för att förverkliga det som legat i strä-
vandena hos de europeiska folken under snart ett
halvsekel, nämligen att nå fram till Europas enande.
Det tog lång tid innan man vaknade upp i Sverige och
ville ansluta sig fullödigt till det här enhetsverket. Så
småningom har det skett, och det sker nu precis som
Europatankens förespråkare under så långa tider häv-
dade, nämligen med ekonomin som medel. Ekonomin
utgör det kitt med vilket man kan hålla samman den
europeiska unionen.
När det gäller de beslut som vi är i färd med att
fatta tycker jag att det är glädjande att vi i alla väsent-
liga frågor har nått fram till en enighet i konstitu-
tionsutskottet. Det sker en klar uppdelning helt i en-
lighet med vad vi tidigare förpliktat oss till. Det sker
en klar uppdelning när det gäller ansvarsförhållande-
na. Det är Riksbanken som skall ha ansvaret för pen-
ningpolitiken. Det är regeringen som skall ha ansvaret
för de övergripande valutapolitiska frågorna. I det här
sammanhanget faller det också på regeringen att be-
sluta om system för hur vår växelkurs skall ordnas.
Det har funnits några mindre frågor där det har
rått diskussion. Där har det gått att ena partierna. Det
gäller exempelvis rapporteringsskyldigheten. Det blir
inte till riksdagen utan till finansutskottet. Därmed
undviker man också att komma i klammeri med de
tankar som förbjuder att instruktioner lämnas från
myndigheter eller andra till Riksbanken om hur den
skall agera.
När det sedan gäller själva uppläggningen av
Riksbankens arbete har det funnits en del, och finns
kanske en del, meningsskiljaktigheter. Det har
kommit till uttryck i tre särskilda yttranden som vi har
fogat till det här betänkandet. Det ena yttrandet tar
upp anmälningsplikten för beslutsfattarna. Vi menar
att det kanske är för långtgående krav som ställs.
Det andra gäller karenstiden för dem av beslutsfat-
tarna som lämnar Riksbanken. Det talas om upp till
ett års karenstid. Vi menar att den vanliga sekretess-
lagstiftningen kanske torde vara till fyllest i de här
sammanhangen.
Vi har också i ett särskilt yttrande betonat att vi
borde ha regler om utfrågningar som motsvarar de
regler som är fastlagda på det här området i Ma-
astrichtfördraget. Men i stor sett har det ändå kunnat
uppnås enighet om det här steget i det fortsatta arbetet
som skall leda fram till ett ännu starkare och ett ännu
mera enat Europa.
Jag beklagar bara att vi har företrädare för isola-
tionismen i Peter Eriksson och Kenneth Kvist. De
verkar vara som tågpassagerare som säger: Stoppa
tåget, vi vill så gärna hoppa av, men det går för fort
för att vi skall våga göra det. Men några konstruktiva
bidrag från dessa isolationismens företrädare har jag
tyvärr inte kunnat skåda, om inte Peter Erikssons
tankar kring ekonomismen och hans teologiska fun-
deringar när han får tänka litet längre möjligtvis kan
leda fram till ett större perspektiv, till något nytt som
skulle kunna berika oss alla.
Jag yrkar bifall, fru talman, till konstitutionsut-
skottets betänkande nr 15 och avslag på samtliga
reservationer.