Fru talman! Politisk demokrati, eller representativ
demokrati som vi har i Sverige, innebär att den som
har fått förtroende att ansvara för politiken också skall
stå till svars inför dem som har valt vederbörande.
Om politiken bedrivs på ett sätt som väljarna icke
accepterar, har väljarna möjlighet att göra ett nytt val
och välja en annan företrädare. Detta är en grund-
princip: politisk ansvarighet, politisk avsättbarhet.
Vi har också ansett att politiken skall styras genom
demokratiska beslut, dvs. av personer valda av män-
niskorna. Medborgarna skall ha möjlighet - genom
valhandling, genom opinionsbildning - att kunna
påverka politiken. Det har i pressdebatten förekommit
inlägg där personer har gjort sig till tolkar för att man
borde dra undan delar av politiken från demokratiskt
inflytande och låta högt uppsatta experter sköta dem i
stället. Ofta har detta mötts med ramaskrin och berät-
tigad kritik från en bred demokratisk opinion.
I dag skall emellertid riksdagen besluta att nagga
den politiska demokratin i kanten. En viktig del av
den ekonomiska politiken, nämligen penningpolitiken,
skall undandras från politisk påverkan. Den skall
ställas utanför politisk kontroll. Den skall skötas av
ett uppsatt råd, en direktion av bankdirektörer i Riks-
banken på sex personer, som inte skall få ta emot
instruktioner och som - påstår man i alla fall - inte
skall vara påverkade av annat än sig själva. Det skall i
sitt eget höga majestät sköta denna del av politiken.
Vi skall alltså se till att experter alltid skall använ-
da Riksbanken som ett instrument för den penning-
politik som de finner vara den riktiga. Förvisso sätter
riksdagen upp en instruktion för denna penningpoli-
tik. Den skall alltid gå ut på att under alla förhållan-
den syfta till vad man kallar ett fast penningvärde. Vi
vet att ett fast penningvärde - åtminstone kortsiktigt
och åtminstone av och till - kan komma i motsättning
till sådana saker som en ökad ekonomisk tillväxt och
en minskning av arbetslösheten. Men riksdagens
kommer i dag att besluta om att det alltid skall finnas
en sådan kraft. Man skall alltid använda Riksbankens
arsenal för att se till att när det kommer sådana kon-
flikter skall annat få vika undan. Det fasta penning-
värdet skall vara det viktigaste av allt.
Vi kan alltså sammanfatta det beslut som riksda-
gens majoritet i dag kommer att fatta i två punkter.
Det minskar demokratin och det konserverar eller
ökar arbetslösheten. En allt annat oberoende penning-
politik som inte inordnas i den ekonomiska politik
som förs i landet i dess helhet kan vara mycket dålig
för landet.
Jag skall citera några kloka meningar: Att låta
penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot
den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada
landets ekonomi. Om Riksbanken driver en överstark
penningpolitik i syfte att korrigera vad banken uppfat-
tar som en alltför svag finanspolitik, finns det risk för
att denna försvagas ytterligare för att i sin tur korrige-
ra vad som uppfattas som en alltför stelbent penning-
politik. För ett lands ekonomi är det bra om en riks-
bank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar
med den ekonomiska politiken i övrigt.
Dessa kloka rader hämtar jag ur en gemensam re-
servation till Riksbanksutredningen 1993 av finansut-
skottets nuvarande ordförande Jan Bergqvist och
nuvarande EU-kommissionären Anita Gradin. Jag vill
beklaga att den socialdemokratiska regeringen, parti-
ledningen och riksdagsgruppens överväldigande ma-
joritet inte har kvar den insikt och den klokskap som
dessa personer då gav uttryck för.
Ekonomiskt sett är tanken på en allt annat obero-
ende penningpolitik felaktig och farlig. Det är tänkt
att denna institution skall styras av ett expertvälde.
Man säger att de här personerna inte skall få ta in-
struktioner. De skall bara vägledas av det en gång för
alla överskuggande målet om fast penningpolitik.
Sedan skall de inte bry sig om vad som händer i öv-
rigt i samhället. Jag höll på att säga som Rellingen:
"Fan tro't."
Det s.k. instruktionsförbudet, att man som det he-
ter utan påtryckningar utifrån skall fatta penningpoli-
tiska beslut, är illusoriskt. De som har makten att
spela mot vår valuta och vårt penningvärde, de stora
spekulanterna, de stora transnationella kapitalen,
kommer att utöva påtryckningar som kommer att
påverka Riksbankens göranden och låtanden. Riks-
bankens direktörer, de experter som inte skall kunna
påverkas av samhället, kommer naturligtvis ur en
samhällsmiljö. Det är som regel inte underklassen.
Om de skulle komma därifrån är de i varje fall utbil-
dade vid samma handelshögskolor och i samma socia-
la miljö och umgås i denna som landets övriga över-
klass. De kommer alltså att påtryckas en uppfattning
av en viss ideologi av den sociala miljö som de kom-
mer från och som de, när de lämnar sitt mandat i
Riksbanken, kommer att återvända till. Det är alltså
inte så att de inte har instruktion, att de står utanför
samhällets sociala motsättningar och sociala åsikter.
Det är bara så att dessa herrar och eventuella damer
skall stå oavhängiga från demokratiskt förankrad
vilja, politisk förankrad instruktion, som eventuellt
kan företräda andra sociala intressen än just detta
enda om det fasta penningvärdet. Men i övrigt kom-
mer de ju att företräda en ekonomisk politik som ju,
när konflikter sker, alltid kommer att värna en viss
linje. Det är alltså detta som är en del i det odemokra-
tiska.
En politiker som fattar okloka beslut riskerar att
bli avsatt. En riksbankschef som fattar okloka beslut
får, därest han kan visa att han har sina förståndsgåvor
kvar och inte gör något olagligt, sitta kvar därför att
han inte kan avsättas. Detta är alltså ett nederlag för
demokratin.
Vad kommer detta sig av? Svarar det mot något
behov? Nej, egentligen inte. Det svenska systemet har
haft en riksbank med en stor integritet som samtidigt i
perioder har kunnat samverka med de politiska in-
stanserna. Det har egentligen inte funnits någon an-
ledning att ändra på systemet.
Men då har vi detta med EMU, den ekonomiska
monetära unionen, där ju ett sådant här system skall
införas med europeisk måttstock. Det är på europeisk
nivå som en samling bankdirektörer skall sitta utan
politisk påverkan och instruktionsförbud och styra
penningpolitiken. Då skall man göra om de nationella
riksbankerna till filialbanker till denna europeiska
centralbank, och de skall vara uppbyggda på samma
sätt.
Vi från Sverige har, trots att vi inte fick något ju-
ridiskt undantag eller ens försökte få det när vi för-
handlade om vårt medlemskap i EMU, sagt att vi
självständigt skall kunna avgöra om vi vill gå med i
EMU eller inte. Därför måste vi nu, sägs det, dock
genomföra EMU:s andra steg, eftersom vi i fråga om
detta är bundna av fördraget. Däremot kan vi vänta
med det tredje steget, och riksdagen har redan fattat
beslut om att vi skall skjuta ett definitivt avgörande på
framtiden.
Men det andra och tredje steget har faktiskt inte
olika juridiska valörer i EU-systemet. Har vi rätt -
den rätten har ju riksdagen fattat beslut om att vi tills
vidare skall ha - att stå utanför steg tre har vi också
rätt att stå utanför steg två. Det finns ingen skillnad på
det ena eller andra i någon juridisk mening. Sverige
borde alltså kunna avvisa dessa propåer om att nagga
demokratin i kanten genom att göra riksbanken mer
självständig och ha den konstruktion som vi nu har
gjort. Vi är alltså fria att låta bli att gå in på EMU-
vägen.
Vi ser detta som ett första och allvarligt steg till en
EMU-anpassning, för att vi skall komma in där. Där-
för måste förslagen enligt vår mening avvisas.
Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till reser-
vationerna 1, 2 och 4. Reservationerna 2 och 3 är
nästan likalydande.
Om vi kommer med i EMU:s tredje steg skall vi
ändra Riksbankens sedelutgivningsrätt. Detta är en
grundlagsfråga. Skall vi föra in en annan valuta i
landet om det blir verklighet kan steg tre i EMU inte
genomföras innan vi har genomfört grundlagen. Att
utskottet inte har biträtt reservationen tror och hoppas
jag helt enkelt beror på att vi dessförinnan får en
folkomröstning som kommer att avvisa svenskt EMU-
medlemskap. Men då behöver vi inte heller konstruk-
tioner för att härma EMU utan kan helt och hållet stå
utanför i demokratins och sysselsättningens namn.