Fru talman! Jag ber om överseende om jag i mitt
anförande en märkesdag som denna ägnar mig mindre
åt detaljer i det aktuella utskottsbetänkandet och mer
åt ärendets förhistoria. Min återblick, inte tusen men
nästan 20 år tillbaka, kan ses som en exempelstudie
på vad långsiktighet och konsekvens betyder i poli-
tiskt reformarbete även när ett parti under långa peri-
oder befinner sig i opposition.
När jag tog över som ekonomisk talesman för mitt
parti i början av 1980-talet beslöt jag att lägga större
vikt än tidigare vid vad som då kallades kredit- och
valutapolitik. I den ekonomisk-politiska debatten var
detta vid den tiden nästan ett vitt fält. Finans- och
konjunkturpolitik dominerade i den ännu förhärskan-
de keynesianismens anda, medan penningpolitik och
strukturfrågor spelade en underordnad roll.
Till att börja med gällde det för oss att undanröja
alla de regleringar som låste kredit- och valutamark-
naderna. Steg för steg lyckades vi under 1980-talet
övervinna den dåvarande socialdemokratiska rege-
ringens motvilja mot liberalisering. Det kanske skall
tilläggas att vi fick inte så litet hjälp i denna strävan
av finansmarknadernas tilltagande internationalise-
ring.
Därmed skapades också efter hand förutsättningar
för en mer effektiv penningpolitik i syfte att bekämpa
inflationen. Med inspiration hos Milton Friedman och
monetarismen ställde vi krav på ökad självständighet
för Riksbanken. Länge hade då uppdraget att sitta i
riksbanksfullmäktige delats ut till äldre riksdagsleda-
möter som ett slags dekoration. Redan 1982 såg vi
moderater emellertid till att prioritera ekonomisk
kompetens, och ganska snart uteslöt vi riksdagsmän
från valbarhet - inte därför att de inte kunde vara
kompetenta utan för att understryka kravet på obero-
ende i förhållande till den dagsaktuella politiken.
Som ledamot av Statsskuldspolitiska kommittén
träffade jag vid mitten av 1980-talet en uppgörelse
med regeringens företrädare om att Riksgäldskontoret
fick omvandlas från ett verk direkt underställt riksda-
gen till en myndighet under Finansdepartementet mot
att regeringen förlorade rätten att utse ordförande i
riksbanksfullmäktige och att riksbankschefen gavs en
mer självständig ställning. Dessa förändringar låg i
linje med en tendens vid den tiden i många industri-
länder att ge centralbankerna större handlingskraft i
kampen mot inflationen. Samma strävan kom dess-
utom till uttryck i det europeiska integrationsarbetet
genom planerna på en ekonomisk och monetär union,
EMU, i Maastrichtfördraget.
I en moderat kommittémotion till 1989/90 års
riksdag krävdes ytterligare ändringar i den lagstiftning
som reglerar Riksbankens ställning. De tog främst
sikte på att via reglerna för valbarhet, valsätt, man-
datperiod m.m. vid utseende av ledamöter i fullmäkti-
ge minska möjligheterna till politiska påtryckningar
vid penningpolitikens utövande. Dessutom förordades
att Riksbanken skulle få som lagfäst mål att värna
kronans värde.
När denna motion just skulle avslås av finansut-
skottets majoritet, hände det sig pikant nog att dåva-
rande statsrådet Erik Åsbrink skickade över förslag
till utredningsdirektiv med samma inriktning till riks-
dagen för påseende. Lika pikant kunde det förefalla
att detta direktivutkast återkallades efter bara några
dagar, därför att LO framfört stark kritik mot där
uttryckta tankegångar. Något år senare kom ändå
utredningsarbetet i gång. Uppdraget var att i syfte att
öka effektiviteten i antiinflationspolitiken formulera
ett mål för Riksbankens verksamhet. Vidare var
kommittén fri att föreslå ändringar i formerna för val
av riksbanksfullmäktige, fullmäktiges sammansättning
och mandatperiodens längd.
När sedan den borgerliga regeringen tillträdde
hösten 1991, tilldelades utredningen också uppgiften
att tillgodose de krav som kunde komma att ställas på
penning- och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt
deltagande i Europeiska gemenskapen. Samtidigt gavs
utredningen en parlamentarisk sammansättning, och
jag utsågs till dess ordförande.
I det betänkande som blev färdigt våren 1993 be-
tonades det att om en trovärdig låginflationspolitik
skulle kunna etableras, behövde den inte föra med sig
kostnader i form av högre arbetslöshet. Men förut-
sättningen var då att ansvaret för penningpolitiken
delegerades till Riksbanken och att denna gavs i upp-
drag att värna penningvärdet. Samtidigt skulle den
demokratiska kontrollen tryggas genom att målet för
verksamheten fastställdes och ledningen för Riksban-
ken utsågs av riksdagen. Riksbanksutredningens för-
slag var också så utformat att svensk medverkan i det
europeiska samarbetet på det monetära området inte
onödigtvis skulle behöva försvåras eller fördröjas.
Emellertid anförde de socialdemokratiska ledamö-
terna reservation mot alla föreslagna ändringar beträf-
fande Riksbanken. Kenneth Kvist har redan i debatten
med välbehag läst upp delar av den texten. Trots att
remissyttrandena i huvudsak var positiva blev det
aldrig någon proposition eftersom det inte förelåg den
breda politiska enighet som eftersträvas vid ändring
av grundlag. En partipolitisk strid om Riksbankens
ställning skulle t.o.m. ha kunnat verka destabiliseran-
de genom att minska trovärdigheten hos låginflations-
politiken.
I andra länder fortsatte dock utvecklingen mot mer
självständiga centralbanker. Det gällde inte minst
inom EU. I syfte att även Sverige skulle uppfylla
Maastrichtfördraget begärde en enig riksbanksfull-
mäktige i en skrivelse till finansutskottet 1995 att
riksdagen hos regeringen skulle begära förslag i hu-
vudsaklig överensstämmelse med riksbanksutredning-
ens förslag. Vid åtskilliga tillfällen har också jag i
denna kammare och i andra sammanhang stött på
regeringen om att skyndsamt lägga fram de förslag
som under alla omständigheter måste genomföras
innan EMU:s tredje fas inleds vid nästa årsskifte.
Sent omsider inleddes partiöverläggningar i denna
fråga. Resultatet återfinns i den proposition vi nu har
behandlat i finans- och konstitutionsutskotten. Försla-
gen överensstämmer i allt väsentligt med vad riks-
banksutredningen förordade. I ett betydelsefullt avse-
ende, nämligen ledningsfunktionens konstruktion, går
fempartiuppgörelsen t.o.m. längre i självständighets-
skapande riktning än vad utredningen på sin tid våga-
de föreslå.
Fru talman! Det är mot denna bakgrund med stor
tillfredsställelse jag biträder det yrkande om bifall till
KU:s hemställan i betänkandet som tidigare framförts.
Jag gör det desto hellre, som KU har rättat till en del
ofullkomligheter som finansutskottet inte lyckades
komma till rätta med. Viktigast är ändringen att Riks-
bankens redogörelser skall ställas till finansutskottet
och inte till riksdagen, vilket förhindrar kollisioner
med instruktionsförbudet. Jag noterar att KU i sin
majoritetstext har lyft in hela stycken ur min egen-
händigt skrivna avvikande mening nr 4 till finansut-
skottets yttrande.
Jag noterar vidare att KU funnit att prövningen av
ett beslut om skiljande av direktionsledamot från
uppdraget inte skall utföras av vare sig Stockholms
tingsrätt eller Arbetsdomstolen utan, som vi modera-
ter förordat, på högsta nivå. Att man därvid föredragit
Högsta domstolen framför Regeringsrätten har ingen
nämnvärd betydelse.
Frågan om offentliggörande av direktionens pro-
tokoll har tilldragit sig viss uppmärksamhet. Den
kompromiss KU har formulerat kan vi leva med tills
vidare - i synnerhet som Riksbankens ledning intar en
positiv hållning både på denna punkt och beträffande
utskottsutfrågningar av riksbankschefen.
Jag ser det som angeläget att med goda möjlighe-
ter till öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet
motverka allt tal om att ökad självständighet för Riks-
banken skulle utgöra en inskränkning i demokratin.
Det skall ju dessutom alltid finnas något att putsa på i
ett regelverk. Jag tror inte det skall dröja alltför länge,
fru talman, innan vi blir överens om att lagreglera
även dessa detaljer i enlighet med den linje beträffan-
de Riksbankens ställning och verksamhet som vi
moderater så länge har drivit.