Fru talman! Det beslut som vi här i dag skall fatta
gäller sannolikt den under efterkrigstiden viktigaste
reformen för att skapa stabilitet i svensk ekonomi. Jag
vill gratulera svenska folket till denna reform, som
gör väljarna mindre beroende av sina politiker - i
regeringen såväl som i riksdagen.
Reformen är ett lika glädjande som klart brott med
den manipulativa tradition i svensk ekonomisk politik
som har härskat i över 50 år. Folkpartiet har länge
förespråkat den här reformen, med eller utan EMU,
men först nu har Socialdemokraterna givit upp sitt
motstånd. Det är välkommet. Bättre sent än aldrig!
Medborgarna gynnas framdeles genom att några
viktiga faktorer i deras ekonomiska liv, t.ex. inflation
och räntor, bestäms långsiktigt och längre bort från
dagspolitiken med dess historiskt välbekanta frestel-
ser att jaga röster genom åtgärder som leder till högre
inflation.
Detta gäller inte minst när det finns risk för s.k.
valfeber, eller när en parlamentariskt svag regering får
svårt att hålla en - med tanke på inflationen - till-
räckligt stram finanspolitik.
En riksbank med ett trovärdigt långsiktigt infla-
tionsmål hjälper medborgarna mot de negativa kon-
sekvenserna av den kortsiktiga politiska röstmaxime-
ring som finns i varje demokratiskt system. Trovär-
digheten vinner banken genom att vara oberoende av
påtryckningar, instruktioner och genom förbudet att
söka instruktioner. Regeringar kan inte som förr in-
struera Riksbanken att driva en politik som leder till
högre inflation och som långsiktigt skadar produktion,
sysselsättning och möjligheterna att föra en rationell
fördelningspolitik.
Den oberoende riksbanken fungerar alltså, å med-
borgarnas vägnar, som bevakare av det långsiktiga
perspektivet i den ekonomiska politiken. Den klara
rollfördelningen mellan regeringen - med sitt ansvar
för finanspolitiken - och den oberoende riksbanken -
med sitt ansvar för penningpolitiken - gynnar en
långsiktigt god och stabil utveckling av ekonomin.
Med penningpolitiken delegerad till en oberoende
riksbank krävs naturligtvis ett av riksdagen godkänt
mål för banken att styra mot, nämligen "att upprätthål-
la ett fast penningvärde".
Nyckelord i detta sammanhang är alltså delege-
ring, trovärdighet, öppenhet, oberoende, mål och
rollfördelning.
Nyckelord är i sammanhanget däremot inte Ma-
astricht eller EMU. På grund av våra internationella
åtaganden kommer denna reform att tidsmässigt ge-
nomföras nu. Men även utan Maastrichtfördraget och
EMU vore den här ändringen av Riksbankens ställ-
ning i högsta grad önskvärd. Även om Sverige hade
legat vid antipoden hade Folkpartiet naturligtvis varit
för den här reformen, därför att den stärker den lång-
siktiga inriktningen av politiken. I själva verket anser
faktiskt väldigt många EMU-kritiker att en förutsätt-
ning för att Sverige skall stå utanför EMU är att Riks-
banken är oberoende. Det är naturligtvis inte motivet
för oss i Folkpartiet, som vill att Sverige skall gå med
i EMU så snart som möjligt, men det illustrerar den
splittring i grundläggande frågor som råder bland
EMU-motståndarna.
Leder då verkligen en oberoende riksbank till läg-
re inflation? Calmforsutredningen skriver: "Det före-
faller klart att det i alla fall i OECD-länderna finns ett
tydligt samband - - - länder med mera" - oberoende
- "centralbanker tycks uppvisa lägre inflation."
Leder inte en självständig centralbank till högre
arbetslöshet? Jag citerar Calmforsutredningen igen:
"De empiriska studierna tycks - - - belägga" - att det
inte finns något - "samband mellan centralbankens
ställning och den genomsnittliga arbetslösheten över
längre perioder."
Däremot kan en regering kortsiktigt höja syssel-
sättningen genom att vid ett, säger ett enda tillfälle ge
avkall på inflationsbekämpningen. Man får då lätt en
situation med permanent högre inflation, men utan
någon bestående sysselsättningsvinst.
Till detta kommer det ekonomiska och demokra-
tiska problemet vid en sådan här snabb inflationsök-
ning för att nå kortsiktiga sysselsättningsvinster att det
bland allmänheten sker en tillvänjning vid att rege-
ringen säger ett och gör ett annat när det gäller infla-
tionen. Det är först när regeringen ger intryck av att
inte vilja ha inflation som en snabb ökning av den
faktiska inflationen får den kortsiktiga sysselsätt-
ningsskapande effekten. Däremot har det en långsik-
tigt sysselsättningsnegativ effekt.
Nåväl, detta beteende skapar i sig nya inflation-
simpulser när löneförhandlare, företag och andra
höjer sina löner och priser för att på så sätt i förväg
skydda sig mot en förväntad ökande inflation, som
just därmed blir en självuppfyllande spiral för pris-
och löneindex i ekonomin.
Man har heller inte kunnat finna att länder med
självständiga centralbanker har en större variation i
produktion och sysselsättning. Det finns inga större
konjunktursvängningar i länder med en självständig
centralbank, ingen större amplitud alltså. Det här
förklaras sannolikt av att myndigheterna i länder med
hög trovärdighet för inflationsmålet är friare att driva
en mera kraftfull anticyklisk politik än myndigheterna
i länder där man saknar eller har låg trovärdighet för
inflationsmålet. Slutsatsen är alltså att den som tycker
att det är bra, viktigt och värdefullt att myndigheterna
kan driva en aktiv och effektiv konjunkturutjämnande
politik bör vara anhängare av en oberoende riksbank.
Det ger fler frihetsgrader att driva en sådan politik.
Demokrati är inte detsamma som att politiker skall
kunna ingripa i skeendena så fort de själva vill. De-
mokrati är inte heller lika med centralisering av beslut
till politiska församlingar som regering och riksdag.
Det är demokrati när beslut är delegerade till
domstolar, till en oberoende revision, som vi ännu
inte har i Sverige men som vi förhoppningsvis får, till
universiteten eller till en oberoende riksbank, just
därför att dessa beslut är delegerade och just därför att
delegationen - det ligger i själva ordet - under vissa
noga specificerade förutsättningar kan återtas. Det
skall vara svårt, men inte omöjligt.
Fru talman! Det är roligt att ha fått vara med om
denna historiska reform från ax till limpa så att säga:
som akademisk forskare, som folkpartiledamot av
Riksbanksutredningen, som Lars Tobisson tidigare
nämnde, som statssekreterare och nu som liberal riks-
dagsman. Man kan säga att i den här reformen sam-
manstrålar två viktiga intresseriktningar hos Folkpar-
tiet: ekonomisk liberalism och ett starkt engagemang
för konstitutionella frågor.
Men vi i Folkpartiet har naturligtvis inte alls några
monopolanspråk på den här reformen. Vi är mycket
glada att det är flera partier som är med på vagnen,
inte minst de nu måhända av verkligheten omvända
socialdemokraterna. Jag tycker att det i det stora hela
var ett utmärkt inlägg som Pär-Axel Sahlberg gjorde.
Det måste jag säga. Men jag beklagar ändå att inte Jan
Bergqvist är här. Han är ändå ordförande i finansut-
skottet, tillika satt han i Riksbanksutredningen. Det är
litet egenartat att han inte är här och att ingen annan
socialdemokrat från finansutskottet har funnit det
mödan värt att inför detta historiska beslut delta i
debatten om Riksbankens oberoende ställning.
Tack!