Fru talman! Vi diskuterar i dag Riksbankens
ställning. Det finns två skäl till att göra de ändringar
som föreslås i betänkandet. Det ena skälet är att vi
kommer att få en bättre ekonomisk politik om vi lyfter
upp betydelsen av ett stabilt penningvärde på det vis
som görs i betänkandet. De synpunkterna kommer att
närmare utvecklas av Carl B Hamilton under senare
delen av den här debatten. Det andra skälet är en följd
av Sveriges medlemskap och Sveriges anslutning till
den europeiska gemenskapen, nämligen att Sverige
därmed har åtagit sig att göra vissa ändringar vad
gäller Riksbankens ställning. De här två skälen sam-
manfaller således.
I propositionen föreslås tre stora förändringar.
Den första förändringen är att ansvaret för penning-
politiken mycket tydligt läggs på Riksbanken. Riks-
bankens ställning stärks. Den andra förändringen är
att regeringens övergripande ansvar för de valutapoli-
tiska frågorna klargörs. Den tredje förändringen är,
som ett led i denna reform, att Riksbankens lednings-
struktur ändras på ett sådant sätt att Riksbankens
självständiga ställning understryks.
Inför konstitutionsutskottets behandling av frågan
har det funnits några punkter där enigheten inte har
varit lika omfattande som på huvudpunkterna, där det
rått bred enighet - med undantag av de två partier
vars representanter nyss talat här i riksdagens talar-
stol. Konstitutionsutskottet har naturligtvis försökt att
åstadkomma en bred enighet även på de punkter som
inte var alldeles klara när ärendet kom till konstitu-
tionsutskottet. På tre punkter har vi därvid kunnat
uppnå lika bred enighet som på de andra nyss nämnda
punkterna.
Det har varit en diskussion om hur Riksbankens
rapporter skall hanteras här i riksdagen för att inte
strida mot det instruktionsförbud i enskilda fall som ju
är en av punkterna i dagens beslut. Vi har därvid
kommit fram till att det är en naturlig ordning att de
här rapporterna i fortsättningen går till riksdagens
finansutskott.
En annan punkt som tagits upp - frågan har väckts
bl.a. av Folkpartiet - har gällt att få största möjliga
offentlighet vad gäller Riksbankens protokoll. Konsti-
tutionsutskottet har noga diskuterat frågan och infor-
merat sig om hur man i andra länder hanterar frågan,
framför allt i Förenta staterna och Storbritannien där
en sådan här förändring nyligen har genomförts. Den
lösning som vi kommit fram till tycker jag helt klart är
ett steg i rätt riktning. Det är klart att svensk sekre-
tesslag gäller men i görligaste mån skall man se till att
så mycket som möjligt av protokollen blir offentligt.
Vidare skall man, gärna från Riksbankens sida, an-
stränga sig och se till inte bara att protokollen är of-
fentliga utan också att de når ut.
Ett exempel, hämtat från de båda nämnda länder-
na, är att protokollen ganska snabbt läggs ut på Inter-
net. Det innebär att många snabbare än normalt kan ta
del av protokollen. Själva formerna för detta får
Riksbankens direktion själv ta hand om.
Mitt eget personliga intryck när vi studerade inte
minst protokollen från Federal Reserve Bank i Fören-
ta staterna är att det skulle vara värdefullt för den
allmänpolitiska debatten om de ekonomiska frågorna
om den typen av material spreds även i vårt land.
Den tredje punkten har haft att göra med hur man
skall bära sig åt i de förmodligen ganska få fall där
direktionsmedlemmar skall skiljas från sitt arbete mot
sin vilja och var de skall överklaga. Även där har vi
funnit en gemensam lösning.
I den diskussion som påbörjades alldeles nyss
framförs det argument av typen att det skulle strida
mot demokratin att ha en riksbank som är självstän-
dig. Jag har väldigt svårt att förstå de argumenten. Det
är riksdagen som bestämmer hur man vill ha det ord-
nat i vårt land. Vi har sedan länge uppfattningen i vårt
land att domstolarna skall vara självständiga i enskil-
da fall och att inte riksdagen eller politiker skall blan-
da sig i detta. De svenska universiteten har en bety-
dande självständighet, även om det finns oroväckande
tecken på att också den naggas i kanten. Det är helt
enkelt, Kenneth Kvist och Peter Eriksson, så att det är
riksdagen som bestämmer villkoren för olika myndig-
heter i vårt land och graden av deras självständighet i
deras dagliga arbete.
Till sist tycker jag att det är märkligt, fru talman,
att man både från Kenneth Kvists och från Peter
Erikssons sida tycks ha uppfattningen att vi, eftersom
det råder enighet i Sverige om att vi inte skall med i
den gemensamma valutan utan en tydlig meningsytt-
ring från det svenska folket, skulle kunna strunta i att
uppfylla våra förpliktelser och det som gäller dagens
övning, dvs. s.k. steg två.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan.