Herr talman! Dagens fråga, försvaret av Sverige,
handlar inte om krig utan om kärlek. Ibland målas det
upp att vi som är anhängare av ett starkt militärt för-
svar skulle tycka mer om vapen än om människor.
Här i dag har vi anklagats för militarism och manligt
tänkande. Verkligheten är naturligtvis en annan. För-
svaret handlar om kärleken till medmänniskorna och
om omtanke, så att medborgarna skall kunna känna
trygghet. Att de mest akuta militära hoten är borta
förändrar inte det. Vi här har ändå ett ansvar att forma
ett försvar mot de hot som kanske inte kan skönjas en
bit in i framtiden.
Försvaret är en djup humanitär verksamhet. Det vi
försvarar är mänskliga värden, värden som är gemen-
samma för de flesta av oss: äganderätt och marknad-
sekonomi, yttrandefrihet och demokrati. Därför skall
ingen av oss någonsin be om ursäkt för våra försvar-
sansträngningar. De har ett högt moraliskt värde,
eftersom de försvarar höga moraliska värden.
Försvaret av Sverige måste också ske med hög
moral och stor humanitet. Folkrättsbrott, brutalitet
och barbari har ingen plats hos oss, och aldrig någon-
sin skall mer våld än vad nöden kräver användas för
att hindra en angripare och skydda vårt land och folk.
I flera avseenden innehåller dagens utskottsbetän-
kande emellertid moraliska betänkligheter. Det gäller
bl.a. frågan om försvarets totala styrka och förnyelse,
men det gäller också frågan om det är försvarbart att
ta den risk som regeringens förslag om en mindre
säkerhetsmarginal och därmed större risktagning
faktiskt innebär. Det gäller också om vi tror på för-
svarets inneboende förmåga till anpassning, dvs. upp-
rustning om mörka moln börjar torna upp sig vid
horisonten. Är anpassningsfilosofin ett trumfkort,
eller är det försvarsministerns svagaste kort som ut-
skottet än en gång har synat? Den moraliska aspekten
på frågan om anpassning och återtagning är naturlig
att föra fram. Kan medborgarna lita på att politiker
och militärer klarar av det här? Tror vi på det, eller är
det att slå blå dunster i folk att hänvisa till att det
ordnar sig sedan?
Moral handlar också två andra delfrågor i dagens
beslut om. Det gäller frågan om ett ensidigt svenskt
minförbud och frågan om pliktsystemets utnyttjande
till s.k. civila beredskapsstyrkor. Låt mig först säga
några ord om civilplikten och värnplikten.
Pliktsystemet är grunden för försvarets personal-
försörjning. Därom är vi ense. Det gäller särskilt
armén och kustartilleriet. Pliktsystemet garanterar en
viss folklig förankring, eftersom många deltar i för-
svarsansträngningarna. Men det är också, så länge
som det svenska försvaret är så stort i förhållande till
vår lilla folkmängd, helt nödvändigt för att vi skall
kunna få så många och så duktiga soldater och civilp-
liktiga som möjligt. Att vi inte har ett yrkesförsvar i
Sverige är enligt min mening i första hand inte ett
ideologiskt val utan ett sakligt. Hur skulle det annars
gå till att rekrytera ett försvar med våra förutsättning-
ar?
Pliktsystemet har gamla anor. Redan i forntidens
Sverige gick bönderna man ur huse för att försvara sin
hembygd, men just sin hembygd och inget annat.
Under Sveriges stormaktstid utskrevs soldater där-
emot med tvång, även för utrikes krigstjänst. Men
under Sveriges senaste fredliga århundrade utan
värnplikt, dvs. fram till år 1901, var yrkesrekrytering-
arna legio.
Vad skiljer då årets pliktbeslut, som nu ligger på
riksdagens bord, från tidigare års? Jo, och det är all-
varligt, vi är inte längre överens partierna emellan om
vad plikten skall nyttjas till. Den tuffa, men ytterligt
noggranna, genomgång av pliktsystemet som gjordes
av alla partier tillsammans i Pliktutredningen 1990-
1991, resulterade i ett gediget stycke lagstiftning,
lagen om totalförsvarsplikt, som antogs av denna
kammare för nästan exakt två år sedan.
Nu bryts det gemensamma ansvarstagandet för
pliktsystemets utformning genom förslaget att
grundutbilda unga män till s.k. civila beredskapsstyr-
kor. Detta förslag var dåligt underbyggt hösten 1995
när det först lades fram, och det är inte bättre i dag.
Då handlade det om att unga män skulle kommende-
ras till korttidsutbildning för att med granruska i hand
stå beredda vid t.ex. skogsbränder. Nu har syftet
plötsligt förändrats. Det handlar inte längre om att
möta i första hand förra årets slagnummer, svåra na-
tionella påfrestningar i fred, utan om att stötta kom-
munernas åtaganden inom t.ex. barn- och äldreom-
sorg.
Ingen i denna kammare kan väl säga att detta inte
är behjärtansvärda uppgifter. Men om vi inte vet vilka
behov som föreligger eller vilka utbildningsbehov
som bör lösas och inte har vägt detta mot andra behov
i totalförsvaret och andra sätt att lösa den rekrytering
som riksdagen fattade beslut om förra hösten, då
måste vi ställa oss frågan om dyrbar grundutbildning
av unga män i sina bästa år är rimlig i det här hänse-
endet. Den här frihetsinskränkningen är enligt min
uppfattning omoralisk, och de partier som står bakom
den får ensamma motivera missbruket av pliktsyste-
met.
Vi anvisar som jag sade i december 1995 gemen-
samt till försvarsutskottet i första hand andra lösning-
ar än dyrbar grundutbildning som sätt att lösa dessa
behov. Krigsplacering av redan yrkesverksamma
genom allmän tjänsteplikt eller krigsplacering genom
avtalsskrivning med frivilligorganisationerna tyckte
försvarsutskottet då var rimliga lösningar.
Jag tycker - det är hårda ord, men jag yttrar dem
ändå - att regeringens och utskottsmajoritetens för-
slag till beslut är ett hån mot de unga människor som
på lösa boliner tvingas till denna tjänstgöring, men
också ett hån mot de mycket tydliga synpunkter som
riksdagen gjorde till sina genom sitt kraftiga ifrågasät-
tande av rekryteringen till dessa beredskapsstyrkor
förra året.
Regeringen lyder enligt min uppfattning inte riks-
dagen, och det är mycket allvarligt, men än värre är
att utskottsmajoriteten väljer att gå emot gjorda upp-
görelser och pressar igenom så dåligt underbyggda
förslag som just detta.
Regeringen har sökt strid före samverkan i plikt-
frågan. Det är allvarligt, och det är ett frångående av
de principer om konsensus som varit gällande sedan
den allmänna värnpliktens införande för snart 100 år
sedan. Tyvärr riskerar det att motverka försvarsminis-
terns egna ambitioner att stärka pliktsystemet. Genom
diskutabelt utnyttjande av pliktsystemet, som alla
partier inte står bakom, urholkas ju den folkliga moti-
vationen och stödet för pliktsystemet. Det tycker inte
jag är bra.
Anpassningsfrågorna är också i ordets djupaste
bemärkelse moraliska frågor, eftersom de handlar just
om svenska folkets förtroende för politikernas förmå-
ga att fatta rätt beslut i rätt tid och för statsapparatens
i övrigt förmåga, inklusive försvaret, att öka och för-
ändra sin förmåga när det behövs. I likhet med förra
året ställer sig utskottet skeptiskt till det underlag som
presenterats av regeringen. Grundprincipen är oan-
tastlig. Den fattade vi beslut om redan i försvarsbeslu-
tet 1992, och vi moderater var anhängare till detta i
vår partimotion hösten 1995. Jag förstår inte varför
försvarsministern har valt att något förleda kammaren
i denna fråga vad gäller Moderaternas inställning.
Däremot - och det är ett ansvar inte bara för modera-
ter utan för alla - gäller det att ställa sig frågan om
hur detta skall gå till i praktiken. Vackra ord är en
sak, men verklighet och handling är en annan.
Regeringen har inte presenterat annat än lösryckta
förslag om en litet större krigsorganisation, 300 offi-
cerare extra, litet gammal materiel i mobiliseringsbe-
redskap och satsning på forskning och teknisk ut-
veckling; allt till en sammanlagd kostnad av
550 miljoner om året. Det är mycket pengar, men man
måste fråga sig vilken effekt de får. Regeringen har
inte trovärdigt lyckats beskriva hur det hela skall gå
till. Det gäller särskilt frågorna om hur nya förband
skall kunna förses med kvalificerade vapensystem.
Regeringen har heller inte redovisat vad man anser att
försvaret skall anpassa sig till.
Jag tror, och där har vi övertygats under utskotts-
behandlingen, att det är rimligt att inte sätta upp exak-
ta mål för vad vi skall klara av om tio år. Vi måste ha
en rullande planering och ett rörligt mål, därför att
världen och hotbilden utvecklas. Men för att över
huvud taget ha någon grundval för de beslut om åt-
gärder som nu kostar 550 miljoner måste vi ju ha en
tanke och ett spektrum av möjligheter att arbeta mot
och som planeringen inriktas mot. Det finns inte i dag.
Det är viktigt att noggrant penetrera hela anpass-
ningsproblematiken. Det behövs utbildningsanord-
ningar, övnings- och skjutfält, planer i pärmar och en
mängd beredskapsavtal innan det här blir verklighet.
I likhet med regeringens eget konstaterande att ett
betydande utvecklingsarbete återstår, som väl får
betraktas som ett av årets tydligaste understatement,
kritiserar utskottet återigen enhälligt regeringen för
den bristande förmågan att ta fram ett beslutsunder-
lag. Nu förutsätter utskottet att regeringen återkom-
mer när jobbet är klart, och det hoppas jag blir snart.
Problemet med den kortsiktiga återtagningen är att
den lätt kan få en snöbollseffekt om riksdagen fattar
felaktiga beslut. Därför är de beslut om årlig redovis-
ning av beredskapsplaner, både för kortsiktig åter-
tagning och för långsiktig tillväxt och anpassning,
som försvarsutskottet nu föreslår kammaren viktiga
beslut.
Även minfrågan har flera moraliska dimensioner.
Den gängse frågan handlar om ifall svenskt ensidigt
förbud är moraliskt riktigt, eftersom det skulle kunna
hjälpa till på vägen mot en värld fri från truppminor.
Det är denna argumentation som Anders Svärd har
framfört. Om det verkligen har någon betydelse vet
ingen. Inte ens dess upphovsman, försvarsministern
själv, har velat kommentera förbudets betydelse för
möjligheterna att nå målet, ett internationellt totalför-
bud. Jag vill inte här i kammaren utesluta ett ensidigt
svenskt minförbud och att det skulle kunna vara till
nytta. Men det borde vara uteslutet att fatta ett beslut
på så svaga grunder som dem som regeringen har
presenterat. Minfrågan borde ha utretts före beslutet i
stället för efter, och varje anhängare av förbudet bor-
de ge sin syn på hur den förlorade försvarsförmågan
skall ersättas och hur denna ersättning skall bekostas.
De bortglömda humanitära frågorna i samband
med minorna är de om det lidande och den död som
svenska soldater i större utsträckning kommer att
drabbas av om de blir angripna. Om de skall göra
minornas jobb, vem riskerar livet då? Civilbefolk-
ningen, kanske främst i Norrland, kommer att drabbas
snabbare av krigshandlingarnas verkningar eftersom
vi inte kommer att hinna skicka förstärkningar på
samma sätt som i dag. Varför skall de drabbas av död
och lidande, vilket ett minförbud kan komma att inne-
bära, om det sannolikt är verkningslöst för uppnående
av det övergripande målet?
Herr talman! Vi moderater har många reservatio-
ner till detta betänkande, närmare bestämt 14 egna
och 14 tillsammans med andra partier. Tillsammans
med 5 särskilda yttranden ger det åtminstone mig,
som har både läst och skrivit, en helhetsbild av vår
politik.
Vi står bakom varje reservation i exakt samma ut-
sträckning, men av tidsskäl väljer jag att yrka bifall
till endast reservation 1 mom. 11 och mom. 46. I
övrigt instämmer jag i de yrkanden om bifall till de
reservationer som lämnats av oss moderater i utskottet
som Lennart Rohdin och Åke Carnerö redan har gjort.