Herr talman! Finansministerns utläggningar om
opinionen ger anledning till frågan: Om nu regeringen
ser som sin roll att passivt följa opinionen, hur kan
den då driva kravet på en förtida avveckling av kärn-
kraften?
I själva verket är ju synen på euron ute bland folk
förhållandevis positiv, givet omständigheterna. Man
kan konstatera att en majoritet är för euron nu eller
senare. Det är mer än vad regeringen presterar, därför
att den står någonstans mellan nej och vet ej.
Sedan kan man ifrågasätta styrkan och övertygel-
sen i den förmenta opinionen. Samtidigt som vi har
haft denna debatt har det pågått ett opinionsmöte mot
EMU på Mynttorget. TT konstaterar: Få hade hör-
sammat kallelsen. Ett antal vänsterkoryféer talade för
ett i stort sett öde torg.
Erik Åsbrink nämnde att han arbetar för att Sveri-
ge skall komma med i det planerade eurorådet. Jag
har givetvis ingenting emot att så sker, men jag tycker
att finansministern bör stämma ned tonen. Fastnar det
inte i halsen när Åsbrink säger att ett utestängande av
Sverige inte är förenligt med fördraget? Vad säger i så
fall övriga länder om Sveriges nej till euron? Förstår
inte Erik Åsbrink att andra länder tycker att det är
magstarkt när Sverige betecknar projektet som skakigt
och ställer sig vid sidan av för att se hur det går och
sedan kräver att få vara med när besluten fattas?
Erik Åsbrink har egentligen svarat på frågan när
han i propositionen säger att han är medveten om att
Sveriges inflytande försvagas. Men ändå gör han
ingenting för att påverka opinionen, inom och utom
partiet. Han vill inte ens till folks vägledning tala om
vad han själv anser. Då är vi tillbaka till frågan: Vad
tycker Erik Åsbrink, som en folkets man, när SIFO
ringer? Är det ja, nej eller vet ej?