Herr talman! Låt mig först ta upp detta med att
SIFO inte duger. Jag har inte uttryckt mig riktigt på
det sättet. Jag sade att vi inte är så beroende av SIFO
eller andra opinionsinstitut för att konstatera det som
alla vittnesbörd i övrigt visar, nämligen att det inte
finns något starkt folkligt stöd för att Sverige skall gå
in i valutaunionen. Nu råkar det vara så att opinions-
instituten ger precis samma bild. Det är inte några
motstridiga bilder här, utan de pekar i samma rikt-
ning. Det är sammantaget ett oerhört starkt vittnes-
börd. Det har inte ändrats ett dugg över tiden trots att
Fredrik Reinfeldt har varit ute och missionerat. Jag är
nästan frestad att fundera på om det kan finnas ett
orsakssamband i motsatt riktning att opinionen är så
negativ, men jag skall inte vara så elak att jag drar
den slutsatsen.
När det gäller den här artikeln i Veckans Affärer
vill jag säga att det måste vara tillåtet för landets
statsminister att gå in i en diskussion. Det är precis
det som ni efterlyser i andra sammanhang. Ofta har ju
kritiken varit motsatsen, nämligen att vi inte tycker
någonting eller säger någonting. Nu har statsministern
gått ut här och i andra sammanhang och sagt någon-
ting. Jag har gjort det själv. Jag tog upp detta i mitt tal
på Bankföreningens årsmöte. Jag ställde sex frågor,
som Fredrik Reinfeldt hänvisar till i interpellationen,
som jag tycker är viktiga. Svaren på dem är viktiga
när det gäller vårt framtida ställningstagande.
Jag tänker fortsätta att föra den debatten nyanserat
och peka på både fördelar och nackdelar, starkare
sidor och risker, som finns i projektet. Det är inte den
totalt svarta eller vita bild som en del andra gör sig till
tolk för. Detta är ett svårt projekt av oerhört stor be-
tydelse som vi skall närma oss på ett ödmjukt sätt. Det
finns inga enkla entydiga svar. Jag försöker visa re-
spekt för den uppfattningen. Jag är övertygad om att
den vinner i längden.