Herr talman! Jag uppskattar att statsministern har
kommit hit till kammaren när denna viktiga fråga
diskuteras.
I maj 1991 knöt Sverige ensidigt kronan till ecun.
Det innebär att vi de facto var med i ERM.
I november 1992 kraschade det hela.
På ett och ett halvt år gick vi in i väggen. Efter
denna kronkrasch sjönk kronans värde med över
30 %. Om man utgår ifrån att marknaden har rätt
innebar detta att substansen i den svenska ekonomin
hade försämrats med minst 30 % på ett och ett halvt
år. Då måste man ställa frågan: Hur skulle vi ha han-
terat detta om vi hade varit riktiga medlemmar i ERM
eller om vi hade varit inne i de två övergångsåren
inför EMU? Vad skulle vi ha gjort? Skulle folk ha
flyttat i den utsträckning som hade krävts för att kom-
pensera denna substansförlust? Skulle reallönerna ha
sänkts i motsvarande grad? Vi har haft oerhört svårt
att hantera den här situationen.
Men vi skall komma ihåg att detta är det närmaste
vi har varit EMU. Det var ett test för det andra steget i
EMU, och vi gick in i väggen. Därför är det så intres-
sant att höra Carl B Hamilton säga att 1992 lärde vi
oss att fast växelkurspolitik var ålderdomligt och icke
tillämpbart. Men det är faktiskt en fördragsfäst del av
EMU-processen.
Hur skall vi tro att resten fungerar? Många har ta-
lat om Calmfors i dag, men ingen har nämnt att det av
Calmforsutredningen också framgår att det är ett
högriskprojekt. Det är ingen tvekan om det. Jag tycker
att det är osmakligt att spela poker om svenska folkets
framtid.
Vi skall komma ihåg att i EMU är det egenintres-
set som gäller, inte de vackra talen vid banketterna.
Detta har Bernard Conolly väldigt initierat vittnat om
i sin bok, där han visar att vad som gäller i EMU-
processen är Frankrikes och Tysklands intressen.
Oavsett om det kommer till ett euro-X eller inte, är
det Tyskland och Frankrike som bestämmer var skå-
pet skall stå.
En intressant sak som Carl B Hamilton sade är att
det är viktigt att se verkligheten som den är. Det är
intressant, därför att jag upplever att Carl B Hamilton
har kammarens största skygglappar när det gäller
dessa frågor. Han kunde inte finna mer än en invänd-
ning mot hela EMU-projektet, och det gällde inte
EMU i sig utan stabilitetspakten.
Vi EMU-motståndare som beskylls för att vara
väldigt enögda inser att det också finns fördelar med
EMU. Det underlättar den inre marknaden, och det
ifrågasätter vi inte. Det innebär lägre växlingskostna-
der. Det innebär en bättre prisstabilitet inom EMU-
området än utanför. Visst gör det det. Men är vi be-
redda att sälja vår själ för detta? Carl B Hamilton har
kvantifierat vinsten till 0,6 %. Det är detta som vi
skall sälja vår själ för.
Nackdelarna är också alldeles uppenbara. Många
upplever det som en fördel, men för mig och för
många andra socialdemokrater är det ingen fördel
med ökad överstatlighet. EMU är ett definitivt steg
mot ökad överstatlighet. EMU innebär också en oer-
hörd centralisering av makt. Det innebär också, som
jag ser det, en lagfästning av nyliberalismen och en
ytterligare avdemokratisering av penningpolitiken.
Hamilton sade också i sitt inledningsanförande att
några av världens bästa utredare har utrett EMU-
frågan, vilket har lett till Calmforsutredningen. Men
jag har en allvarlig kritik att rikta mot Calmforsut-
redningen. Hamilton sade att den innehöll 500 sidor,
men det är 490 numrerade sidor, och det fattas tio
sidor om demokratin.
Jörgen Hermansson har skrivit en underrapport
om EMU och demokratin, där han konstaterar att
EMU icke är acceptabelt från demokratiska utgångs-
punkter. Detta går Calmfors förbi i huvudbetänkandet.
Det finns två hänvisningar till Hermanssons under-
rapport, och de gäller teknikaliteter - icke slutsatser-
na.
Jag är glad över att Calmforsutredningen hamnade
i förslaget att vi inte skall gå med i EMU nu. Men
huvudskälet för hans rekommendation, att vi ändå på
sikt skall gå med, grundar sig på att vi annars förlorar
i inflytande. Men om det blir så, som de flesta som
deltog i folkomröstningskampanjen hävdade, att vi
går in i ett mellanstatligt samarbete och inte in i ett
EU som skall utvecklas till en federation, då hamnar
vi ändå i b-laget. Jag har ju upplevt hur oerhört stark
federalismen är bland våra vänner söderut i EU, och
de skulle naturligtvis inte se med blida ögon på att vi
skulle leva upp till utfästelserna i folkomröstningen.
För Carl B Hamilton är det en självklarhet att
räntan kommer att sjunka inom EMU-området om vi
går med i EMU, men det finns ingen självklarhet i
detta. Om Italien och Spanien går med kommer det att
finnas mycket starka skäl för ECB att visa musklerna.
De måste naturligtvis vinna marknadens förtroende
under avsevärd tid, och de åren kommer att innebära
tuffa tag för alla EMU-länder. Det kommer inte att
innebära en lågräntepolitik. Det omvända är ju fak-
tiskt fullt möjligt, nämligen att vi med en stark och
konsekvent genomförd ekonomisk politik kommer att
kunna ha lägre räntor än vad EMU-medlemmarna
kommer att ha. Jag säger inte att det blir så, men det
är fullt möjligt.
Så ett par ord om den referensgrupp som finans-
ministern meddelade kammaren att regeringen har
utnämnt i dag. Jag noterar att han verkligen under-
stryker att referensgruppen inte innebär någon som
helst förändring av inriktningen på regeringens EMU-
politik. Jag noterar det som att man går TCO:s öns-
kemål till mötes i den här frågan.
Herr talman! Så här långt har det socialdemokra-
tiska partiet gått min väg i EMU-frågan. Det beslut
som vi fattar i dag är ett skarpt nej till medlemskap
1999. För min del framstår det som alldeles tydligt
och klart att den enda möjligheten för en socialdemo-
kratisk regering, om den till äventyrs skulle komma
på idén att föreslå att vi skall gå med i EMU, är en
folkomröstning.
För att "temokratia" en aning kan jag referera till
den TEMO-undersökning som visar att 15 % av de
socialdemokratiska väljarna stöder EMU-tanken.
Därmed är det också fullt klart att det enda sättet att
klara sig ur detta är en folkomröstning.
Till Pär-Axel skulle jag vilja säga: Stort är inte
alltid stabilt, även om det gäller för oss som personer.