Herr talman! Jag tänker ta upp ett par reflexioner
som inte varit uppe i så stor utsträckning i den här
debatten som de rimligtvis borde varit.
Det gäller först bakgrunden till hela den diskus-
sion vi har i dag. Diskussionen och de beslut vi skall
fatta i dag beror på vad som hände 1994 när svenska
folket fick chansen att ta ställning till EU-frågan i en
folkomröstning.
Partiskt taget alla ledande företrädare både för den
dåvarande regeringen, oppositionen och den tidigare
borgerliga regeringen sade att man inte skulle ta
ställning till frågan om EMU, trots att den uppenbart
låg i avtalet. Den skulle svenska riksdagen ta ställning
till senare. Det innebar att vi inte fick någon debatt.
Varje gång vi som var kritiska till ett EU-medlemskap
tog upp de här frågorna möttes vi av beskedet: Det
blir ingen debatt. Det här tar vi senare.
Det är orsaken till att vi i dag diskuterar det här
som egentligen borde ha varit en huvudfråga under
folkomröstningen 1994.
Ja-sidan valde att försöka göra den folkomröst-
ningen till en diskussion om samarbete i stället för
den politiska union som det handlade om.
Nu, några år senare, säger moderaterna att ett nej
är uteslutet. Man vill eventuellt ha en folkomröstning
med två ja-alternativ. Man säger helt klart att ett ja
skall det bli. Vi skall gå in.
Jag tycker att det ur demokratisk synvinkel är ett
tråkigt besked från moderaterna, som en gång till
visar att för moderaterna är demokrati inte någon
viktig fråga och en ganska dålig gren. Jag tycker att
det är ett svek mot svenska folket att bete sig på det
sättet.
Alla är överens om att EMU-frågan är en viktig
fråga. Rimligtvis borde det slutligen leda till att man
låter svenska folket avgöra i en folkomröstning. Om
man tycker att det är ett dåligt sätt att ta beslut bör
man göra det till en huvudfråga i en valrörelse och
säga att det är gången när de här frågorna skall avgö-
ras. Det är uppenbart att EMU-frågan kommer att
diskuteras och vara en viktig fråga i riksdagsvalet
1998. Det finns flera saker som talar för det. Inte bara
att Carl B Hamilton och Folkpartiet har haft den in-
ställningen i dag, utan också den proposition som
regeringen nyligen lagt fram om Riksbankens ställ-
ning. Där föreslår man en grundlagsändring för att
möjliggöra ett medlemskap i tredje steget av valutau-
nionen.
Den majoritet av framför allt socialdemokrater,
centerpartister, folkpartister, moderater och kristde-
mokrater som tar det steget öppnar också för ett
medlemskap under den kommande mandatperioden.
Den riksdag som väljs 1998 kommer därmed att kun-
na avgöra frågan om ett medlemskap och ett delta-
gande i valutaunionens tredje steg.
Det är solklart, tror jag, för alla som är insatta i
frågan hur t.ex. Centerpartiet manipulerar och hycklar
och låtsas ta upp en diskussion om sedelmonopolet
medan man går med på att göra den enda förändring
av grundlagen som krävs för att vi skall kunna gå
med. Den enda förändring som EU och Europeiska
monetära institutet kräver att Sverige skall göra går
Centern med på.
Socialdemokraterna kovänder mot sin tidigare
ståndpunkt och antar den politik som moderaterna
tidigare har bedrivit när det gäller penningpolitiken,
nämligen att göra den onåbar för väljarna dels genom
ett instruktionsförbud i grundlagen dels genom att ta
bort möjligheterna till direkt politisk styrning genom
riksbanksfullmäktige.
En nyhet i dagens debatt har varit bl.a. Carl B
Hamiltons nya och oanade förmåga att nu kunna räk-
na ut, praktiskt taget på kronan när, hur mycket varje
hushåll vinner på att gå in i valutaunionen. Jag tror för
min del att det vore lika lätt att räkna ut hur mycket
varje hushåll förlorar. Det hela handlar ju om giss-
ningar och antaganden som varken Carl B Hamilton,
jag eller någon annan i dag kan ta större ansvar för än
att det är just gissningar eller möjligen någon form av
uträkningar som bygger på antaganden som man
måste göra politiska bedömningar kring.
När det gäller Carl B Hamiltons intressanta inlägg
angående Schweiz skulle jag vilja ha en ytterligare
förklaring. Vad menade Carl B Hamilton när han
nämnde att Schweiz high-tech-näringsliv berodde på
att man har en flytande växelkurs? Kan Carl B Hamil-
ton utveckla det resonemanget? Det borde väl i så fall
gälla praktiskt taget varje land i Västeuropa.