Herr talman! Inledningsvis konstaterar jag att Erik
Åsbrink underskattar hur mycket mer jag och andra
kommer att resa och förhoppningsvis kunna påverka
opinionen.
Erik Åsbrink missar poängen. Han har här i dag
sagt att skälet är opinionen - det står i propositionen
och det har givits som svar på min interpellation.
Finansministern har också angivit att SIFO inte duger
som avmätare av opinionen, utan han hänvisar till sina
egna erfarenheter och sin goda förankring i den egna
rörelsen. Detta gör det litet komplicerat - det måste
Erik Åsbrink förstå - för oss som vill ha in Sverige i
EMU. När de opinionsyttringar som avläses under
Erik Åsbrinks resor anges som enda skäl, eftersom
SIFO inte duger, känns det litet tungt. I det hänseen-
det tycker jag att det spelar roll att man dels hänvisar
till opinionen, dels inte själv anser eller tycker någon-
ting i sakfrågan. Då blir det ännu mer komplicerat att
någonsin få rätsida på opinionen oavsett om man vill
att den skall gå i negativ eller positiv riktning.
Intervjun i Veckans Affärer och Göran Perssons
inlägg tonas ned. Det är klart att det går att göra sig
lustig över att jag inte har suttit i någon regering. Men
nog förstår jag att händelserna ligger oerhört nära
varandra i tiden. Man fattar ett regeringsbeslut om en
proposition i början av oktober, och bara två och en
halv vecka senare dyker landets statsminister upp i en
stor artikel med ett annat skäl. Den stora skillnaden i
argumenteringen är ganska iögonenfallande.
Låt mig då ställa ett par konkreta frågor när det
gäller den oro som Göran Persson ger uttryck för. Det
gäller bl.a. rädslan för stabilitetsrådet. Där hamnar ju
statsministern i konstigt sällskap. Jag har noterat att
det finns socialdemokratiska förmöten med stats- och
regeringschefer före de olika toppmötena. Då antar
jag att Göran Persson får begära ordet när Jospin, den
franske socialistiske premiärministern, talar och säga
att han håller med Helmut Kohl i den här frågan, att
han inte vill ha något starkt stabilitetsråd och att han
tror på en EMU-process som har en starkt gemensam
valuta men ingen finanspolitisk överbyggnad.
Här ligger problemen i den socialistiska familje-
gruppen inom Europaparlamentet och Europeiska
rådet.
Finansministern har själv hänvisat flera gånger till
att den tillväxt- och stabilitetspakt som bl.a. Sverige
stödde tillkomsten av skulle duga som ordningsman i
klassen. Det behövs ingen samordning av finanspoli-
tiken eller någon långtgående samordning av skatte-
politiken eftersom denna tillväxt- och stabilitetspakt
har tillkommit. Göran Persson nämner den i förbigå-
ende, men det är märkligt att detta helt har fallit ur
argumenteringen.
Jag har ändå en känsla av att denna artikel är
mycket betydelsefull. Den återspeglar en oro som
finns, om än inte återgiven i denna kammare, och den
är mycket preciserad. Här nämns just detta att Göran
Persson anser att en bit in på nästa årtusende skall det
kunna gå att se om de länder som vill ha en mer fede-
rativ inriktning, som vill ha mer av överbyggnad av
det överstatliga samarbetet, är i majoritet. Om så är
fallet är det ytterligare ett argument för att eventuellt
senarelägga ett inträde i EMU:s tredje fas. Så tolkar
jag detta.
Detta har alltså uppenbarligen haft betydelse. Gö-
ran Persson är mycket specifik i intervjun. Då får
finansministern ursäkta att det känns litet märkligt att
detta landar i en tidningsartikel och inte i den propo-
sition som vi i dag behandlar.