Herr talman! Ärade åhörare! Låt mig, trots att in-
terpellationen ställdes den 24 oktober och jag fick
svaret för drygt tre timmar sedan, ändå tacka finans-
ministern för svaret på min interpellation, som ju var
kort och kärnfullt. Det gick utifrån att socialdemokra-
tin bara anger opinionsskälet för att stanna utanför
EMU:s tredje fas. Jag skall återkomma till hur det kan
tolkas på annat sätt.
Först och främst fick vi ett väldigt besked i just
denna fråga från finansministern för bara en liten
stund sedan i en replikväxling med Lars Tobisson.
Det är nämligen så att för detta underlag, denna opi-
nionsyttring, duger inte SIFO. Om jag har förstått det
rätt skall detta folkliga underlag testas av under Erik
Åsbrinks olika resor. Det gör att man med stort intres-
se skulle vilja följa var i landet Erik Åsbrink befinner
sig när han reser runt och vilka han träffar, eftersom
det är det som är hela underlaget för vad socialdemo-
kratin skall tycka i denna fråga.
Jag har varit inbjuden till socialdemokratiska mö-
ten, hör och häpna. Naturligtvis har jag även medver-
kat vid en hel del moderata möten och därför inte valt
att ha den passiva hållningen att det finns en opinion
som inte går att påverka, som det har funnits mycket
av här i salen i dag, tycker jag. Låt mig säga att oav-
sett om uppfattningen är negativ eller positiv, är åt-
minstone min bestämda uppfattning att den är väldigt
påverkbar. Det har gällt både vid socialdemokratiska
och moderata möten som jag har varit på, för säga vad
man vill om valutafrågor, men de är komplicerade.
Folk tycker inte att det här är så enkelt. Jag vet att det
t.o.m. finns ärade ledamöter i den här kammaren som
inte är riktigt insatta i frågan. Det återspeglar just det
faktum att det är litet svårt. Om man då inte beskriver
och framför allt inte talar om vad man tycker skall
man inte vara förvånad om folk faktiskt tycker att det
här är litet svårt att hänga med i.
Jag accepterar alltså inte hela den beskrivning som
har legat till grund för debatten här i dag, att det finns
en fast opinion som redan har bestämt sig, är insatt i
EMU:s tre olika faser, förstår vad skillnaden är och
redan har fattat beslut. Det är en omöjlig uppfattning.
Det ligger på oss att förflytta opinioner. Det ligger på
oss att tala om vad vi tycker och få andra att följa
efter. Jag tycker också att det är en naturlig del av den
representativa demokratin att det är just vi folkvalda
som sätter oss in i komplicerade frågor, berikar vårt
kunnande och sedan går ut till våra väljare för att
försöka vinna dem för ett ja eller ett nej. Därmed
återstår den grundläggande kritik som har funnits mot
ledande socialdemokrater, inte minst mot Erik Ås-
brink själv, för att de inte uttalar någon åsikt. Om Erik
Åsbrink bara förklarar ordet öppet utan att säga ett
enda ord mer när han reser runt i landet skall han inte
vara förvånad om han får höra alla möjliga konstiga
saker.
Låt mig säga att det inte är så att det inte har sagts
någonting från några socialdemokrater. Men det har
då tyvärr varit negativa yttringar, bl.a. av utrikesmi-
nistern men även en del andra.
Nåväl, det vore väl bra om det bara vore så. Skälet
som angavs kom i den proposition som vi i dag disku-
terar. Jag kan i protokollet läsa att beslutet fattades av
regeringen den 2 oktober och, hör och häpna, Göran
Persson var inte närvarande. Det kan naturligtvis ha
funnits olika skäl till detta. Ett av skälen kan ha varit
att han var hos Veckans Affärer för en intervju som
publicerades den 20 oktober - alltså bara några få
dagar senare - och intervjun gjordes säkert före rege-
ringens beslut. Här anges helt andra skäl för att stanna
utanför EMU än de som finansministern har angivit
här i dag. Här handlar det enbart om en oro för att vi
skall få en federativ utveckling av EMU som skall
leda fram till någon sorts överbyggnad, mycket större
satsningar av federativ karaktär och en samordning av
finans- och skattepolitiken.
Detta, som håller statsministern sömnlös om nät-
terna, menar han är det stora skälet till att Sverige nu
inte går in. Han säger t.o.m. att Sverige skall vänta
utanför för att se utvecklingen. Han nämner år 2001 -
då vet vi om det blir en federativ utveckling av den
europeiska unionen eller inte.
Om detta kan man säga några saker.
För det första är det ett problem att vi har en re-
gering som uppträder på ett sätt här i kammaren och i
propositioner, och på ett annat sätt i tidningsintervju-
er. En liten randanmärkning kan vara: Vem tror soci-
aldemokraterna det är som läser Veckans Affärer?
Om man nu vill kommunicera med sina väljare, vilket
har varit väldigt viktigt för finansministern här i dag,
kanske inte Veckans Affärer är just det organ man
skall använda när man vill tala till socialdemokratiska
gräsrötter.
För det andra är det ett problem att detta natur-
ligtvis förvirrar medlemmarna i den europeiska unio-
nen. Låt mig förklara en sak. Det är inte så att det
saknas översättningsresurser ute i Europa. Det är
mycket enkelt att översätta denna intervju med stats-
ministern och skicka runt den i Europa. Då kan man
där ta del av den oro som Göran Persson gör sig till
tolk för, och som är av helt annan karaktär än vad som
anges i propositionen.
För det tredje, och till sist, är detta något som
förvirrar riksdagens arbete. Hur skall vi betrakta pro-
positioner som kommer till riksdagen? Det finns en
förklaring i dem, och sedan får vi läsa i tidningarnas
olika artiklar att det är en helt annan som gäller. Hur
skall riksdagen då kunna utöva sin kontrollmakt? Hur
skall det konstitutionella systemet i Sverige fungera
om regeringen hela tiden använder tekniken att tala
om det verkliga skälet utanför denna kammare? Låt
mig påminna om att det var Göran Persson som gjor-
de sig bred över att det nu var dags att skaffa sig en
regering som presenterade nyheter här i riksdagen,
och inte i tidningsartiklar eller på annat sätt utanför
kammaren.
Vid flera tillfällen i dag har EMU-frågan nämnts
som decenniets - som Mats Odell påpekade var det
också någon som tog i och sade seklets - viktigaste
fråga. I den frågan får vi alltså hela beskrivningen -
hör och häpna - i Veckans Affärer! Det är naturligtvis
helt oacceptabelt.
Dessutom finns det ett par inkonsekvenser i hela
argumenteringen. Regeringen förespråkar ett utökat
överstatligt samarbete och brukar tala om att den
gärna vill se ökade samordningseffekter när det gäller
sysselsättningspolitiken. Samma regering har en
statsminister som talar om att han faktiskt är oroad
över den typen av nya, överstatliga samordnade poli-
tiska projekt. Det super-Keynes som vi ser framför
oss är ju det som Persson inte gillar, men som man
har drivit i olika former av konferenser som har tittat
på det här frågorna.
Sammanfattningsvis tycker jag alltså att vi åter-
igen ser en socialdemokratisk regering som har väl-
digt svårt att hålla en rak argumentering, om ens nå-
gon, i frågor som gäller den europeiska unionen. Det
kan naturligtvis respekteras som varandes interna
problem.
Det har påpekats att även andra partier har olika
opinioner inom sig. Ja, så är det ju nästan alltid i alla
frågor. Men då är det desto viktigare att ledande före-
trädare talar om varför de själva har hamnat på sin
position i frågan och vad som har legat till grund för
deras beslutsfattande. Nu blir det hela tiden snarare
ett hemfall åt egna intressen. Man tittar hem mot det
egna partiet och tänker inte på landets väl.
Jag vill därför att finansministern svarar på detta:
Hur kan det komma sig att Göran Persson har en
annan förklaring än den som finansministern har givit
här i dag?
Märk väl att i Sören Lekbergs inledningsanföran-
de och även i finansministerns nämndes inte ens oron
för en finanspolitisk samordning. Här har bara talats
opinionsundersökningar, eller i Erik Åsbrinks fall
egna referenser, under hela dagen. Först nu på slutet
kommer diskussionen om det som tydligen är den
stora oron för socialdemokratiska makttoppar när de
går och lägger sig på kvällen. Detta vill vi naturligtvis
ha några kommentarer till nu.