Herr talman! Det är skojigare att säga ja. Vi vill ha
aktiva medlemmar i våra organisationer - inte nöd-
vändigtvis ja-sägare men aktiva, människor som vill
delta, påverka, utveckla och tillföra sina kunskaper
och resurser. Många av oss vill också ha medlemmar
som kan tänka sig förändringar. När nya utmaningar
möter svarar man med nya metoder och en beredskap
att tänka nytt.
Det är inte ett dugg annorlunda med ett gigantiskt
projekt som Europeiska unionen. Sverige valde att bli
medlem. Det är bra. Vi är en del av Europa. Vi har nu
en utrikeshandel som ligger på ungefär 40 % av BNP.
Vi är så integrerade med framför allt Västeuropa att
60-70 % av exporten går till detta Västeuropa, inklu-
sive EU plus Norge och Schweiz. Det är inte nu som
vi beslutar om vår integration i Europa. Vi har länge
varit sammanknutna med övriga europeiska, och in-
ternationella, marknader.
Den fråga som nu skall besvaras är hur vi bäst
spelar med i denna globala marknad. Nu erbjuds en
sådan möjlighet. Den är möjligen inte idealisk, är inte
och kan inte vara utvärderad, kanske inte ens är opti-
mal, men den finns. Och trots de stora utmaningar den
inneburit för Europas länder rullar fortfarande plane-
ringen.
Calmforsutredningen, som nu har ett år på nacken,
tycks anta att EMU blir ett ganska litet valutaområde.
I dag talar allt för ett stort EMU med kanske elva
länder som övergår till EMU:s tredje steg och den
gemensamma valutan. Storbritannien säger nog ja,
fast senare. Danmark knyts till ERM 2, och Grekland
sätts i väntrummet. Bara Sverige låter bli att knacka
på dörren. Är det verkligen vad svenska folket vill?
Jag är inte säker på det. Jo, jag vet att opinionsunder-
sökningarna kan stödja en sådan bild, men beror inte
det också på den tystnad och de harklingar som har
hörts från det politiska ledarskapet i olika partier?
Hur hade läget varit om Calmfors hade anat ett
stor-EMU? Jo, Calmfors säger att om Storbritannien
blir med är det svårare för Sverige att stå utanför.
Samma slutsats drar Margit Gennser i sin intressanta
bok. Om det blir ett stort EMU är det klart att vi skall
vara med, dvs. om det här blir verklighet. Hur hade
det låtit om det politiska ledarskapet talat väl om
projektet? Hur hade det låtit om Moderaterna inte
hade talat med kluven tunga och ena gången sagt att
riksdagen beslutar och andra gången sagt att vi har
skrivit på och att det blir traktatsbrott om vi stannar
utanför? Tobisson har hotat oss också i dag. Man
skrämmer inte in svenska folket i EMU, Tobisson och
Tolgfors!
Frågan om vad det innebär för Sverige och svens-
karna att lämnas utanför den europeiska valutan är
den fråga som vi verkligen borde debattera. Ett pa-
nikbeslut år 2000, när verklighetens tvära kanter visar
sig, är väl inte det läge som vi önskar oss? Men så kan
det mycket väl bli. Vi har inte råd att stå utanför vad
gäller vår egen välfärd och vitaliteten i vårt närings-
liv.
Herr talman! Det kanske ändå inte är detta som är
det allvarligaste, utan det kanske är den tempoförlust
vi kommer att dra på oss om vi hamnar i ett europe-
iskt B-lag - vi och Grekland! Ett formellt, eller in-
formellt, ekonomiskt råd med EMU-länderna som nav
kan mycket väl komma att fungera som ett verkstäl-
lande utskott i styrelsen. Borde inte Sverige vara där?
Regeringskonferensen som just avslutats visar tydligt
att också ett nytt, och ganska litet, EU-land som Sve-
rige kan påverka och tillföra den europeiska utveck-
lingen mycket. En aktiv medlem blir också en infly-
telserik medlem.
De nationella och ekonomiska självständigheter
som många tycks värna kan visa sig bli en illusion.
Utskottet, såväl som regeringen, påpekar flera gånger
att ett utanförskap inte alls ger några möjligheter till
slappare finanspolitik eller till mer expansiva insatser
- vi blir ännu mer beroende av att vara "bäst i klas-
sen". Genom den stora internationella handeln är det
knappast möjligt att föreställa sig särskilda konjunk-
turvariationer i Sverige vid sidan av EMU-området i
övrigt. 70 % av vår handel är redan satt i samma
svängning som våra grannars.
Vad är det då vi är rädda för? Jo, vi är rädda för
att vi inte har nått tillräcklig ekonomisk styrka och
varaktig stabilitet. Men detta nedtonas. Man pekar
främst på en bristande folklig legitimitet. Per-Ola
Eriksson sade t.o.m. här i riksdagen i dag att det är
bra för Europa om Sverige stannar utanför! Jag tror
att det är kontraproduktivt. Jag tror att den folkliga
opinionen skulle behöva den rejäla debatten, som gör
oss redo att bli medlemmar.
Det är skojigare att säga ja, herr talman, men trå-
kigast är det att säga nej - det är isolationistiskt. Vi
säger nu vänta och se.
I dag får jag chans att säga ja till finansutskottets
betänkande 9, men jag hoppas att debatten kommer
att leda oss till ett annat och större ja.