Herr talman! Jag ska på denna korta tid säga nå-
gonting om löntagarnas situation i ett Europapers-
pektiv. Sysselsättningsfrågorna har blivit en huvud-
fråga i EU. Och det är framför allt vi socialdemokra-
ter som har drivit fram detta. Och det är naturligt att
löntagarnas parti nationellt vill driva en löntagarpoli-
tik också på europeisk nivå.
Från framför allt moderat håll gisslades vi i de-
batten när vi först förde fram idén om en sysselsätt-
ningsunion men ännu en gång visade det sig att det
med politiskt arbete var möjligt att ändra tingens
ordning. Det finns anledning för oss socialdemokrater
att vara stolta över detta men också att vara ödmjuka
inför uppgiften att åstadkomma en politik som skapar
förutsättningar för full sysselsättning i hela Europa.
Moderater och andra borgerliga företrädare talar
ofta om att EU ska bli ännu mer marknad, ännu mer
avreglerat. Detta leder naturligtvis till att löntagarnas
och de fackliga organisationernas ställning och infly-
tande begränsas. Det kan vi socialdemokrater inte
acceptera. Försämrad trygghet för arbetare och tjäns-
temän, urholkad arbetsrätt och försvagade kollekti-
vavtal ställer vi inte upp på.
Vi socialdemokrater vill inte ha ett Europa med
ökade inkomstskillnader, sociala klyftor, otrygghet i
arbetslivet och på sikt skärpta konflikter mellan olika
grupper i samhället. Fler låglönejobb, ökade klyftor
och rättslöshet för de anställda kan inte göra Europa
till en framtidskontinent. Därför står jag på samma
sida som den europeiska fackföreningsrörelsen när
det gäller ambitionen att föra in fackliga rättigheter i
EU:s fördrag.
Löntagare i olika länder ska inte ställas mot var-
andra. Genom samarbete och fackliga rättigheter över
gränserna ökar rättvisan och välfärden.
Herr talman! Det måste till en europeisk satsning
på utbildning och kompetensutveckling och på en
ökad efterfrågan som kan bidra till det lyft i tillväxt
och kompetens som kan leda till full sysselsättning.
EU ska inte innebära att länder tvingas konkurrera
med varandra genom ständiga nedskärningar i välfär-
den och försämrade rättigheter för de anställda. I
stället ska vi ha ett gemensamt agerande med tillväxt
och rättvisa som ledstjärnor, för med dagens ekono-
miska integration är det i praktiken omöjligt för ett
enskilt land att föra en helt självständig ekonomisk
politik.
Herr talman! I detta sammanhang ser jag ett
svenskt deltagande i EMU. Jag ska på den korta
talartid som står till förfogande nöja mig med att peka
på en omständighet som talar starkt för detta.
Ett svenskt EU-medlemskap ligger i löntagarnas
intresse. De multinationella företagen bestämmer
alltmer. De spelar ut länder, företag och fackföre-
ningar mot varandra. De dumpar de sociala och fack-
liga villkoren. Det har blivit helt nödvändigt med
gränsöverskridande fackligt arbete för att skapa en
motvikt till de multinationella företagens starka ställ-
ning. I detta fördjupade fackliga och politiska samar-
bete är EMU en viktig del - men inte så mycket för
vad den gemensamma valutan och Centralbanken
förmår göra i sig som genom det ekonomiska samar-
bete som den leder till.
Genom en gemensam valuta och ekonomiskt
samarbete kan vi minska kapitalets makt, minska
arbetslösheten och stärka löntagarnas makt. Enskilda
länder står sig tyvärr slätt mot den enorma ekonomis-
ka makt som det internationella kapitalet och de mul-
tinationella företagen besitter. Det kan EMU motver-
ka. För första gången väljer nu elva länder att på ett
avgörande område samordna sin politik för att uppnå
gemensamma mål. Då kan, herr talman och kamma-
rens ledamöter, Sveriges löntagare inte stå utanför
detta samarbete.