Herr talman! Försvarsministern har även tidigare
läst moderata säkerhetspolitiska rapporter som vissa
potentater läser andra skrifter.
Den beskrivning i den säkerhetspolitiska rapport
som han refererar till, och som jag själv var huvudför-
fattare till, återger det säkerhetspolitiska läge som vi
bedömde var vid handen hösten 1995. Det är samma
läge som rådde 1992, när vi fattade det försvarsbeslu-
tet. Den stora frågan är med förlov sagt inte att måla
upp en motsatsställning mellan ytterligare satsning på
försvaret och specificerade besparingar i den offentli-
ga sektorn, utan den stora frågan, som försvarsminis-
tern inte har lyckats göra trovärdig, är vilka stora
säkerhetspolitiska förändringar som har skett sedan
den stora förbättringen mellan 1989 och 1992 och
fram till nu.
Ingen, med ett undantag, jag tror att det var An-
ders Svärd, har framfört något argument för att läget
skulle vara säkrare, tryggare 1995 och 1996 än det var
1992. Det är de baltiska staterna som har befriats från
några tiotusental i ryska trupper, en förändring som
var förutsedd i 1992 års försvarsbeslut.
Vi satsar inga extra pengar på försvaret, för-
svarsministern. Vi fullföljer 1992 års försvarsbeslut,
som var det försvarsbeslut som tog konsekvenserna av
förändringarna efter det kalla kriget. Det var det för-
svarsbeslut som tog konsekvenserna av murens fall,
Sovjetunionens upplösning och Warszawapaktens
upphörande. Den här neddragningen och sänkningen
av ambitionsnivån behöver inte göras en gång till.
Den riskerar att bli ett misstag. Om det blir av histo-
riska dimensioner eller inte kan ingen annan än vår
eftervärld avgöra.