Fru talman! Det gällde bistånd till länder som
startar krig. Det lär väl knappast utgå ett nytt bistånd
till ett land som startar krig. I den meningen finns det
en parallell till vapenexporten. Då går det garanterat
via det civila samhället. Nu är den situationen kanske
inte så aktuell. Det handlar mer om att det startas ett
krig i ett land som redan får bistånd, t.ex. Etiopen och
Eritrea.
Då får man göra en avvägning av vilken politik
som är den klokaste för de fattiga människorna. Vårt
bistånd är ju inte riktat mot att åstadkomma bra
statsmakter. Det är inte det primära. Det primära är
att vi ska nå en fattigdomsinriktning. Det har hitintills
varit vår bedömning att gör man snabba avbrott kan
man räkna med konsekvenser som kanske inte är så
bra. Det får vägas från fall till fall. Vi har ju ett ex-
empel där vi ha gjort en markering, nämligen i Indi-
en. Det var väl i och för sig inte ett alldeles abrupt
avbrytande. När man bryter ett avtal går det något år
innan det händer något alla fall.
När det gäller Eritrea och Etiopen handlar det helt
enkelt om en bedömningsfråga. Vad gynnar bi-
ståndsmålen bäst? Hitintills har vår uppfattning varit
den att det är oklokt att göra snabba brott i de lång-
siktiga samarbetsförbindelser som vi har. Jag tror att
det finns ganska goda skäl för att resonera på det
sättet. Om det håller på år ut och år in kommer det
naturligtvis att få en effekt på biståndet.
Jag tycker att det som kan sägas är sagt när det
gäller begränsningsbeloppen. Även om vi hade haft
en borgerlig regering hade den gjort precis samma
sak på grund av budgetprocesslagen. Den hade också
skurit i biståndet. Det som vi gör för år 2000 är ju inte
särskilt uppseendeväckande. Hela anslaget betalas ut,
plus ett antal miljarder därutöver. Jag tycker att det är
ett ganska rimligt tillvägagångssätt. Visst kan man
diskutera storleken på neddragningen för 1999, men
jag tycker att det är ganska givet att man skulle göra
någonting.