Fru talman! "Den som har två skjortor skall dela
med sig åt den som ingen har, och den som har bröd
skall göra på samma sätt."
"Den som ger åt de fattiga skall ingenting sakna,
den som vänder bort blicken förbannas av många."
Jag väljer att inleda med två bibelställen, det
första ur Lukasevangeliets tredje kapital i Nya testa-
mentet och det andra ur Ordspråksbokens 28:e kapitel
i Gamla testamentet.
För drygt ett par veckor sedan tog riksdagen emot
den nya bibelöversättningen. Som ni vet rymmer
Bibeln mycket tänkvärt även för denna debatt. Tex-
terna handlar inte sällan om just solidaritet med de
fattiga.
Efter Bibeln har följt många skrifter som satt soli-
daritet och medmänsklig omsorg i centrum för ett
värdigt mänskligt liv. Just dessa värderingar är en
viktig utgångspunkt för biståndet.
Nu ska jag våga språnget över till regeringens
budgetförslag, kapitel sju, avsnitt 3.3, där den inle-
dande texten lyder: "Solidaritet i vårt eget samhälls-
byggande måste gå hand i hand med internationell
solidaritet. I en värld av starka ömsesidiga beroenden,
måste trygghet och välfärd främjas för alla, om kon-
flikter skall undvikas." Stycket avslutas med:
"Genom biståndet bidrar vi till fred, rättvisa och ut-
veckling i världen."
Men stycket innehåller en viktig mening till,
nämligen: "U-ländernas integration i världsekonomin
måste underlättas och stödjas." Därför är förra veck-
ans misslyckande i Seattle för världshandelsorganisa-
tionen WTO djupt att beklaga. De privata kapitalflö-
dena i form av främst handel och investeringar i u-
världen dominerar nämligen kraftigt över det offent-
liga biståndet. Därför är regelverket för dessa av
avgörande betydelse för u-ländernas utveckling. Sär-
skilt de fattiga länderna hade varit betjänta av en
frihandel med ett regelverk som medverkat till dessa
länders utveckling och snabba utrotning av fattigdo-
men.
Det blir än tydligare i perspektivet av att trots att
andelen fattiga fortsatt att minska under det gångna
decenniet så har antalet fattiga ökat, och klyftorna
mellan fattiga och rika likaså. De olika sociala indi-
katorer som mäts har stagnerat eller försämrats.
Vi lever i en tid där globaliseringen för med sig
nya förutsättningar och nya möjligheter. Den stryker
under att relationer till andra länder griper in i alla
politikområden. Utöver biståndspolitiken blir utrikes-,
säkerhets-, migrations-, handels- och näringslivs-,
miljö-, kultur- samt finanspolitiken särskilt berörda.
Därmed blir också dessa områden viktiga instrument
för vår relation till u-länderna. Med flera politikom-
råden blir också samstämmigheten dem emellan av-
görande för resultatet.
Biståndspolitiken behövs som ett komplement och
ett kitt. Den kan bygga de nödvändiga ramarna och
institutionella förutsättningarna för att politiken på
övriga områden ska få genomslag. Den kan ge stöd
till u-länderna så att de kan dra nytta av globalise-
ringens möjligheter.
Den kan dessutom innebära en avgörande över-
levnads- och utvecklingsinsats för de allra fattigaste
länderna som befinner sig på globaliseringens bak-
gård där bärande sociala strukturer bryts ned och där
dörren i praktiken hålls stängd för deltagande på den
marknad som kan ge utveckling.
Det händer mycket nu som kommer att vara av
avgörande betydelse för vårt samarbete och part-
nerskap med utvecklingsländerna. Jag nämnde han-
delssamarbetet om vars framtid vi har anledning att
känna oro efter Seattle.
Vi har för inte så länge sedan fått en gemensam
internationell strategi i utvecklingssamarbetets bidrag
till det 21:a århundradets utformning. EU har genom-
fört en utvärdering och sätter nu samman en hand-
lingsplan för att åtgärda de många brister som finns i
EU:s eget bistånd men också i koordineringen mellan
ländernas biståndsinsatser.
Här hemma har vi under ett antal år ställt samman
policy för fattigdomsbekämpningen, arbetet för de-
mokrati och mänskliga rättigheter, för miljö, för jäm-
ställdhet, för partnerskap med Afrika och samarbete
med Asien. Arbete pågår med en policy för insatserna
bland barnen. Och vi ska just tillsätta en stor utred-
ning om mål och inriktning för vårt bistånd och om
våra relationer till utvecklingsländerna.
Vi har onekligen anledning att se fram emot en
spännande tid, där mycket kommer att hända som
berör vårt utvecklingssamarbete och därmed djupast
sett mycket av våra grundläggande värderingar om
mänskligt samliv.
Fru talman! Jag ska inte ägna mer tid åt allmänna
reflexioner kring biståndet. Jag antar att vår nya bi-
ståndsminister Maj-Inger Klingvall, som jag för öv-
rigt vill hälsa varmt välkommen till debatten, har en
del tankar att delge oss vad gäller våra relationer till
utvecklingsländerna.
Jag ska i stället gå över till att kommentera själva
betänkandet UU2, som vi debatterar här i dag, och
några av dess reservationer och särskilda yttranden.
Men innan jag gör det, så låt mig genast bifalla ut-
skottsmajoritetens förslag i sin helhet och avslå alla
reservationer som är fogade till betänkandet.
Jag vill också göra klart att jag överlämnar till min
kollega Carina Hägg att ta debatten i de olika sakfrå-
gorna under betänkandets avsnitt Övrigt multilateralt
samarbete och avseende det bilaterala samarbetet
avsnitten Verksamhetsgrenar och Samarbete med
länder och regioner. Vi har slutligen ett särskilt av-
snitt sist i betänkandet som inte direkt hör ihop med
u-landssamarbetet utan lever sitt eget liv, det s.k.
öststödet. Det lämnar jag till min kollega Agneta
Brendt att ta hand om.
Den första punkt som tas upp i betänkandet berör
den kommande biståndsutredningen. I det särskilda
yttrandet nr 1 av Moderaterna och Folkpartiet slås
öppna dörrar in. Biståndsutredningen blir såvitt jag
förstår den breda genomlysning som efterfrågas.
Dessutom förutsätter utskottet att det övergripande
målet om fattigdomsbekämpning ligger fast.
Folkpartiet och Miljöpartiet ifrågasätter det över-
ordnade målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Folkpartiet vill göra demokratimålet överordnat och
reserverar sig till förmån för detta. Miljöpartiet häv-
dar att det är missvisande att ha fattigdomsbekämp-
ningen som överordnat mål. Med den utveckling som
jag tidigare omtalat med ett ökat antal fattiga och mot
bakgrund av de grundläggande värderingar som jag
nämnt och som många delar, är det knappast läge att
ifrågasätta fattigdomsbekämpningen som det över-
ordnade målet för vårt utvecklingssamarbete.
Jag ska också be att få citera förre biståndsminis-
tern Pierre Schori i detta ämne. Citatet är från en
biståndspolitisk debatt 1997. Det lyder: "Kärnan i
solidaritetens idé är att de fattiga har rätt till sitt män-
niskovärde och rätt till frihet från armod och förtryck.
Fattigdomsbekämpningen är därför det viktigaste
ledet i arbetet för en mer demokratisk, rättvis och
fredlig värld."
I reservation 1 uttalar Folkpartiet också:
"Oberoendemålet bör granskas i samband med den
aviserade biståndspolitiska utredningen. Det bör då
övervägas om detta mål helt ska strykas." Här slår
Folkpartiet in öppna dörrar, eftersom själva kärnan i
utredningen är just att se över delmålen.
Såväl Folkpartiet som Centerpartiet anser i reser-
vationerna 2 och 3 att demokratibistånd till diktaturer
endast ska ges via enskilda organisationer. En sådan
absolut avgränsning vore mycket oklok. Självfallet
spelar i sådana stater - i den mån Sverige är engage-
rat i bistånd - de enskilda organisationerna en särskilt
viktig roll som kanaler för bistånd över huvud taget.
Men i alla stater är inte heller enskilda organisationer
en möjlig eller tillräcklig väg att gå. Det kan också
ligga i Sveriges intresse att utnyttja statsapparaten för
att den vägen påverka för en demokratisk utveckling
och för att få insyn i landets utveckling.
Moderaterna avvisar i reservation 4 kategoriskt
idén om en transaktionsskatt på internationella kapi-
talrörelser för att ge FN en tryggare finansiering och
för att dämpa tempot i dessa kapitalrörelser. Modera-
terna går så långt att de hävdar att det finns risk för att
den s.k. Tobinskatten skulle strypa tillflödet av kapi-
tal till u-länderna. Det får nog anses vara en kraftig
överdrift. Jag delar dock uppfattningen, vilken ut-
skottet för övrigt framfört i betänkandet om interna-
tionell handel, att det är tveksamt om en omsättnings-
skatt på kapitaltransaktioner skulle ha någon stabilise-
rande effekt på den internationella finansiella mark-
naden. Däremot kan den ge FN viktiga inkomster.
Det är sant att skatten är minst sagt omtvistad, men
att gå så långt som Moderaterna kräver är utskottet
dock inte berett att göra.
Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet
reserverar sig i reservation 5 mot regeringens sätt att
använda begränsningsbelopp för att begränsa utbetal-
ningarna från biståndsanslaget. Folkpartiet motsätter
sig i sin motion varje form av begränsningsbelopp för
biståndet för år 2000.
I bred enighet har riksdagen beslutat om en bud-
getprocess som inrymmer ett samlat och tvingande
utgiftstak för statens budget. Som alla nu kan kon-
statera har bl.a. denna åtgärd bidragit till att förändra
landets ekonomiska situation i mycket gynnsam rikt-
ning. Det tjänar också biståndet på.
Det är då naturligt att också biståndet får delta i
uppgiften att se till att taket hålls. Folkpartiets upp-
fattning, att begränsningsbelopp inte får förekomma
avseende biståndet, är således inte rimlig liksom inte
heller reservanternas uppfattning att begränsningsbe-
loppen skulle vara uttryck för en nedprioritering av
biståndet eller att biståndet skulle ses som en buffert i
statsbudgeten. Det här är inget annat än illasinnat tal i
partipolitiskt nit.
Samtidigt ska dock konstateras att ett enigt utskott
förra året avgav ett kritiskt yttrande till finansutskot-
tet mot bakgrund av den oro som vi kände för kon-
sekvenserna av den kraftiga begränsning som bistån-
det utsattes för. Regeringen har utlovat en utvärdering
av dessa konsekvenser för innevarande år. Utskottet
förutsätter att vi snarast kan få ta del av den.
Även för år 2000 avser regeringen att uppsätta ett
begränsningsbelopp för biståndet. Utskottet kan kon-
statera att det denna gång avses sättas på en helt an-
nan nivå än för 1999. Det hindrar inte att utskottet
även nu känner oro för konsekvenserna nästa år.
Utskottet har i detta avsnitt av betänkandet och i
andra avsnitt, t.ex. avseende tillgängliga medel för
katastrofinsatser, tydligt markerat att de åtaganden
som staten har till följd av lag eller avtal måste full-
följas samt att Sverige därutöver måste kunna möta
angelägna och oundgängliga behov. Utskottet förut-
sätter att regeringen, när begränsningsbeloppet slutli-
gen sätts, följer vad utskottet anfört i betänkandet.
Moderaterna vill i sin kommittémotion U204 för-
lägga Sidas centrala utvecklings- och ledningsfunk-
tion till södra Afrika. I reservation 6 har positionen
något justerats. Nu ska Sidas centrala utvecklings-
funktion för biståndet förläggas till Afrika. Ingetdera
av förslagen synes realistiska.
Det är svårt att se hur Sidas arbete skulle kunna
ske på ett effektivt, sammanhållet och med andra
politikområden koordinerat sätt om hela utvecklings-
funktionen flyttades till Afrika. Den väg som Sida
och UD slagit in på med de s.k. biståndsambassader-
na och ett ökat antal regionala handläggare förefaller
vara betydligt mer funktionell.
Med ett undantag råder det enighet mellan riksda-
gens partier om enprocentsmålet för biståndet. Mode-
raterna för i det särskilda yttrandet 4 en argumenta-
tion kring andra mål som t.ex. good governance. De
för ett resonemang om effektivitetsmål som är mätba-
ra. Men det här är ju bara dimridåer för att dölja att
Moderaterna kraftigt vill skära ned i svenskt bistånd.
Vi andra motsätter oss knappast tankar om gott sty-
relseskick eller effektivitetsmål. Det är bara det att
det går alldeles utmärkt att förena med ett procent-
mål. Moderaterna bygger upp en motsättning som
helt enkelt inte finns.
Moderaternas motpol är Miljöpartiet, som i det
särskilda yttrandet 2 anser att det är möjligt att nå 2 %
av BNI och att 1 % kan nås inom fem år. Det före-
faller orimligt att nu rikta in sig på ett tvåprocentsmål,
när biståndet alltmer ses som ett komplement till
andra insatser, vilka jag för övrigt tidigare har nämnt.
Att nå enprocentsmålet inom fem år är en vällovlig
men svåruppfyllbar ambition.
Biståndet är i praktiken genom budgetprocessens
utformning och den före sommaren antagna treårs-
budgeten låst till 0,74 % av BNI år 2002. Det låter sig
i alla fall inte i en handvändning ändras utan effekter
på andra utgiftsområden och, tänkbart, också på fi-
nansiella aktörers trovärdighetsvärdering av kontrol-
len över den svenska statsbudgeten. Med ett sådant
resonemang blir det inte lätt att nå enprocentsmålet
redan år 2004.
I reservationerna 7 av Kristdemokraterna och 9 av
Folkpartiet kritiseras nuvarande procentnivå för att
vara låg. Men vid en jämförelse med i stort sett alla
andra industriländer stämmer inte det påståendet. När
vi nu efter krisåren ska åter till enprocentsmålet sam-
tidigt som vi ska möta en serie eftersatta behov i vårt
eget land ser vi socialdemokrater regeringens förslag
som rimligt. Självfallet måste dock tempot i kom-
mande treårsbudgetar höjas för att enprocentsmålet
ska vara möjligt att nå i rimlig tid.
Jag noterar samtidigt att det i båda reservationerna
utan omsvep utdelas kraftig kritik mot både Modera-
ternas och Centerpartiets agerande i frågan. Jag vill
bara påminna Kristdemokraterna och Folkpartiet om
att ni i andra sammanhang sluter dessa partier djupt i
er famn. Vilken biståndsnivå kan ni tillsammans
uppnå? Det är min fråga.
Centerpartiet har i reservation 8 en mer realistisk
hållning. Det jag inte kan förstå är dock varför partiet
så ofta skramlar så mycket när förslagen inte nämn-
värt avviker från regeringens.
I de särskilda yttrandena 6 av Folkpartiet, 7 av
Centerpartiet, 8 av Moderaterna och 9 av Kristdemo-
kraterna redovisas partiernas förslag till anslag för år
2000. Dessa har fallit i och med att riksdagen nyligen
antagit regeringens förslag till budget fördelat på de
olika utgiftsområdena. Därutöver vill utskottsmajori-
teten hävda att budgetförslaget för utgiftsområde 7 är
rimligt mot bakgrund av det statsfinansiella läget.
Till detta vill jag bara tillägga att när jag tar del av
Moderaternas yttrande fortsätter de att lägga ut dim-
ridåer. De vill ha ett snabbt utrotande av fattigdomen
i världen och effektivare svenska insatser. Samtidigt
föreslår de kraftigt sänkta anslag. Kring detta finns
dock inga motiveringar. Inte ett anslag tycks klara
sig undan den moderata lien. Är det möjligen så att ni
skäms över att minska biståndsverksamheten på A1-
anslaget med drygt 2 200 miljoner kronor, eller näs-
tan 20 %, på ett enda år? Baklänges kan man räkna ut
att er biståndsram är ca 0,6 %, dvs. klart under den av
FN rekommenderade nivån på 0,7 % av BNI. Min
fråga till Moderaterna blir: Varför? Och vilka grund-
läggande värderingar styr egentligen er biståndspoli-
tik?
I Moderaternas reservation 11 vill man stuva om
ett antal anslagsposter under det bilaterala samarbetet.
Det är svårt att se vinsterna med sådana förändringar.
Och i reservation 12 upprepar Moderaterna det gamla
kravet på att avskaffa de s.k. landramarna. I stället
vill man ha ett avtalsbundet samarbete med strikta
villkor vad gäller korruption, redovisning och effekti-
vitet. Även här bygger Moderaterna in konstlade
motsättningar. Inom landramarna och de flerårsavtal
vi har inkluderas redan de krav Moderaterna efterly-
ser. Det är inte fråga om ett antingen eller.
Under betänkandets EU-avsnitt kan jag konstatera
att stor samstämmighet råder mellan partierna, bl.a.
om en ökad fattigdomsinriktning av EU:s bistånd. Vi
är också överens om den svenska regeringens priori-
tering av miljö, demokrati, MR samt jämställdhet.
Framför oss ligger ett omfattande arbete med att om-
sätta EU-utvärderingens erfarenheter i ett förändrat
och mer effektivt EU-bistånd där samstämmigheten
mellan olika politikområden förbättras och där kon-
trollen av hur biståndsinsatserna sköts radikalt för-
bättras. Här kommer självfallet Sverige att vara ak-
tivt. Utskottet förutsätter också att Sverige ställer sig
positivt till eventuella lokaliseringar till Sverige av
biståndsorgan inom EU.
Fru talman! Jag ska nu be att få avsluta med Riks-
dagens revisorers förslag angående utvecklings-
samarbetet. Revisorerna har gjort en förtjänstfull
granskning som i huvudsak omfattar det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Det man tar upp är frågor om
styrning, genomförande, samordning och uppföljning.
Huvudämnena är formen för styrning, anslagsstruktu-
ren, utvärderingsfrågorna och samarbetet med enskil-
da organisationer och EU.
Med anledning av förslaget föreslår utrikesut-
skottet tre tillkännagivanden. Det första handlar om
en översyn av det nuvarande systemet med bemyndi-
ganden, dvs. rätten för regeringen att utlova bi-
ståndsmedel för flera år framåt i tiden och informa-
tionen till riksdagen i de här frågorna.
Det andra handlar om hur den utvärderingsverk-
samhet som finns utanför biståndsförvaltningen kan
stärkas, i första hand genom en utvidgning av EG-
DI:s, Expertgruppen för utvecklingsfrågor, funktion.
Det tredje handlar om en övergripande översyn av
de enskilda organisationernas roll i utvecklings-
samarbetet och Sidas samarbete med organisationer-
na.
I reservation 27 från Kristdemokraterna, Center-
partiet och Folkpartiet är man inte nöjd med majori-
tetens inriktning mot att EGDI kan vara lösningen på
behovet av en vidgad utvärderingsfunktion. Man vill i
stället återuppväcka en lösning liknande det nedlagda
SAU, dvs. Sekretariatet för analys och utvärdering,
som man ser som en mer från biståndsförvaltningen
oberoende organisationsform. Moderaterna uttalar sig
i samma riktning i reservation 26.
Utskottsmajoriteten ser dock fördelar med valet
av EGDI. Det bli billigare. Det blir effektivare. Det
blir större möjligheter för genomslag, mindre risk för
marginalisering och fördelar när det gäller tillgången
till utländsk expertis. Denna lösning, sedd i samman-
hang med Riksdagens revisorer, RRV och andra ut-
värderingsorgan blir, som vi tror, en mycket bra hel-
hetslösning.
Moderaterna nöjer sig i reservation 26 inte med
den avvikande uppfattningen om utvärderingsfunk-
tionen. De reserverar sig på alla punkter till förmån
för revisorernas förslag - utom där utskottsmajorite-
ten tillstyrkt. Det förefaller märkligt att inte ett enda
av majoritetens argument har fallit Moderaterna på
läppen.
Revisorernas första yrkande om en översyn av re-
sultatstyrningen är redan på gång, vilket revisorerna
själva noterat. Samma sak gäller det andra yrkandet,
om översynen av anslagsstruktur och tillhörande
frågor. Det fjärde yrkandet rör en utvärdering av
Sidas upphandling av konsulter. Där framstår det som
onödigt att lösa problemen genom en särskild utvär-
dering. Det sjätte gäller en utredning av samordning-
en mellan det svenska utvecklingssamarbetet och
EU:s. Där framstår det också som mindre menings-
fullt att i nuläget göra så omfattande insatser.
Det tredje yrkandet, om en utvärdering, har jag ti-
digare kommenterat. Detsamma gäller yrkande 5, där
vi är ense om behovet av en översyn av de enskilda
organisationernas roll. Vart syftar Moderaterna med
sin omfattande reservation? Det är min fråga.
Fru talman! Efter ett ganska långt anförande vill
jag avsluta med att återigen tillstyrka utskottsmajori-
tetens förslag i sin helhet och yrka avslag på alla
reservationer fogade till betänkandet. Så är det gjort
två gånger för säkerhets skull.