Fru talman! Jag vill inleda med att kommentera
den del av det som Liselotte Wågö här förde fram.
Hon lade mycket tid vid den här rapporten. När det
gäller denna tycker jag att det är oerhört viktigt att
kunna skapa samstämmighet i så grundläggande frå-
gor som vilket arbetsmaterial vi har att tillgå i ut-
skottet, inte minst för att ha samma informations-
grund att stå på. Däremot vet jag inte om jag kan dela
historiebeskrivningen. Vi har dock haft diskussioner
kring hur ledamöterna ska kunna känna att man får
sitt behov tillgodosett på bästa sätt. Jag är glad att vi
nu är framme så att alla, åtminstone nästan, känner
sig nöjda.
Däremot är jag kanske lite tveksam till de öpp-
ningar Liselotte Wågö gjorde mot att bygga in väldigt
mycket mer i en rapport framöver. Jag tror att man
ska vara försiktig med att här väga in åtgärderna.
Dem ska man kanske väga mot resultatet i andra
former.
Jag vill också gärna kommentera detta med
strukturer för att förebygga krig i Afrika. Visst kan vi
känna att det finns oerhört mycket kvar att göra på det
området. Förutom att vi kan göra insatser via interna-
tionella organisationer, EU och FN har naturligtvis
Afrikas ledare själva ett ansvar. Men vi kan inte skri-
va någon på näsan hur man ska göra. Vi kan inte
trycka på någon en modell, för då tror jag inte att den
blir effektiv. Detta måste komma utifrån de här län-
dernas egen vilja. Men behovet finns naturligtvis där,
och det finns också redan i dag strukturer att bygga
vidare på.
Jag inser redan nu att tiden är begränsad, men de
delar vi inte hinner ta upp här får vi väl återkomma
till i replikskiftet.
Fru talman! Jag kan inte förbigå det faktum att
detta är den allra sista biståndsdebatten i år, detta
århundrade och t.o.m. detta årtusende. Inte heller kan
jag förbigå det faktum att jag nyligen besökte Robben
Island, denna vindpinade, historiska ö utanför Kap-
staden i Sydafrika där flera av Sydafrikas nuvarande
ledare tvingats tillbringa stora delar av sitt liv. Att gå
runt på ön och inne på fängelset guidad av f.d. poli-
tiska fångar var en mycket stark upplevelse för mig.
Samtidigt blev det så tydligt att det spelar roll vad
enskilda mindre nationer gör, att man kan utforma
och ge effektivt bistånd, att verkligt partnerskap är
möjligt samt att det är möjligt att vinna över till synes
oövervinneliga och omöjliga odds. Man har lyckats
vända Robben Island med dess bittra historia till att
bli en symbol för framtiden och en historia för oss
övriga att lära av, och det tycker jag är mycket starkt
och framsynt. Man fick reflexioner till den debatt vi
för här hemma om rasism, nazism och vitmaktmusik.
Det kändes som om vi här hade mycket att lära.
Fru talman! Detta 1900-tal har i många avseenden
varit en blodig kulmen på ett årtusende fyllt av stri-
digheter, av politiska, etniska och religiösa motsätt-
ningar. Mycket kommer vi att få bära med oss som en
ryggsäck in i nästa årtusende, men vi måste anstränga
oss än mer för att skapa en global fredskultur. Det vi
kan konstatera är att mänskliga rättigheter får allt
större utrymme och tyngd i det internationella pers-
pektivet, i de samtal vi för politiker emellan och i
frivilligorganisationernas arbete.
Nu på tröskeln till nästa millennium kan vi, lik-
som Institutet för framtidsstudier, reflektera över
vissa fundamentala frågeställningar på ett existenti-
ellt, filosofiskt och moraliskt plan. Jag tycker att
dessa frågeställningar anknyter väldigt mycket till
biståndet och den här biståndsdebatten:
- Vill vi dela vår framtid med alla andra människor
på denna planet?
- Uppfattar vi framtidens utmaningar på samma
sätt?
- Kan vi hitta gemensamma lösningar?
- Känner vi oss delaktiga i andra människors ut-
veckling och öde?
Jag tror att vi kan säga ja på de flesta av dessa
frågor. Kanske är det dock tveksamt om vi uppfattar
framtidens utmaningar på samma sätt. Jag tänker då
på miljön. Vi säger ju ofta att miljön är väldigt viktig,
men vi kanske inte globalt gör samma ansträngningar.
Jag tycker dock att vi tar vårt ansvar i biståndet, att vi
ser framtidens utmaningar och försöker arbeta för
gemensamma lösningar för miljöns bästa.
De globala miljöfrågorna växer, och Sverige har
för sin del beslutat att för åren 1998-2002 fylla på
GEF, den globala miljöfonden, med 448 miljoner
kronor. Vi ger särskild prioritet åt fattigdomsbe-
kämpning och hållbara produktions- och kon-
sumstionsmönster i mötena med FN-kommissionen
för hållbar utveckling, CSD. Sida har också ett om-
fattande biståndsprogram för främjande av hållbar
utveckling, och man utför miljökonsekvensbedöm-
ningar av alla sina insatser. Sidas bistånd är också
inriktat på miljövårdslagstiftning. Sverige verkar
också för ett beslut om att hela EU:s utvecklings-
samarbete ska genomsyras av omsorg om hållbar
utveckling.
Någon har berört vattenfrågan, och jag delar upp-
fattningen att tillgång på vatten är en basal förutsätt-
ning för god hälsa och bra miljö. Vi vet också att brist
på vatten är konfliktdrivande. Detta är något vi måste
beakta i t.ex. Nordafrika och Mellanöstern. En aktör
här är Global Water Partnership, GWP, som är knutet
till Sida och kanske förtjänar mer uppmärksamhet än
hittills i den svenska debatten.
Jag ska i denna del endast tillägga att regeringen
räknar med att Exportkreditnämndens miljöpolicy ska
kunna införas nästa år.
Landminor tar jag inte upp särskilt, då den frågan
har belysts ingående vid flera tillfällen tidigare i den
här kammaren. En ytterligare markering av frågans
vikt gjordes dock genom statsminister Göran Pers-
sons besök på minfälten i Moçambique alldeles nyli-
gen.
Fru talman! I betänkandet framkommer att den
pågående översynen av barnfrågor kommer att redo-
visas i en skrivelse till riksdagen år 2001 och att Sida
under året har utarbetat ett policypapper, Barnets
rättigheter i bilateralt utvecklingssamarbete. Det
finns också ett nätverk för barnfrågor. En organisa-
tion som får stöd för sitt ungdomsarbete är Landsrå-
det för Sveriges ungdomsorganisationer. Andra är
Rädda Barnen och Unicef.
Frågan om barn i väpnade konflikter berör även
barn som lever i EU och Sverige. Barn flyr och flyttar
från konfliktområden, men några barn rekryteras
också till konfliktområden härifrån, från vårt land. Nu
görs mycket för att synliggöra problemet och de cy-
niska motiven till att just barn rekryteras till väpnade
konflikter, men mer kan naturligtvis göras av oss
tillsammans.
Uppdraget för den svenske ordföranden i FN:s ar-
betsgrupp för barn i väpnade konflikter, med inrikt-
ning mot ett förbud mot rekrytering och deltagande i
väpnad konflikt av barn under 18 år, kan också kom-
ma att föranleda stöd till särskilda initiativ. Jag vill
understryka att vi välkomnar konsultationerna i syfte
att nå enighet om ett tilläggsprotokoll till barnkon-
ventionen.
Det finns i detta betänkande ytterligare en viktig
barnfråga, nämligen barnarbete. Globaliseringen
riskerar nu att dra in ännu fler i arbete. Alltfler barn
kan komma att utnyttjas. Men här har inte enighet
kunnat nås i utskottet, då kd har isolerats av alla övri-
ga partier i sin barnpolitik. För kd räcker det om bar-
nen får lite bättre betalt och lite bättre arbetsmiljö.
Denna cyniska inställning delar vi självfallet inte.
Utskottet anser att barnkonventionens principer ska
genomsyra Sveriges internationella handlande. I öv-
rigt vill jag hänvisa till de svenska positionerna inför
Oslokonferensen liksom till beviljade medel till
ECPAT.
Etik kan inte begränsas till privatmoralen. Värde-
ringar måste såväl påverka vardagliga handlingar som
genomsyra de politiska besluten. Och minns Jesu ord,
kd: Vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör
ni ock mot mig. Jesus villkorade inte barnens rättig-
heter. Barnens familjer måste få möjlighet till försörj-
ning och social trygghet. Att inrikta sig på att höja
barnens löner trodde jag inte var en möjlig politisk
ståndpunkt i Sverige i dag - tills jag fick anledning att
läsa kd:s motion på området.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har uttalat att
han vill se mänskligare företag. De globala storföre-
tagen utmanades att komma överens med världsorga-
nisationen om ett fördrag med värderingar och prin-
ciper som skulle kunna ge den globala marknaden ett
mänskligare ansikte. FN:s generalsekreterare föreslog
vidare i sitt tal i Davos att företag skulle förbinda sig
att följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter,
ILO:s grundläggande principer för arbetsrätt och
Riodeklarationen om miljön.
Inför det uppmärksammade WTO-mötet i Seattle
fyllde han på med att den förestående WTO-rundan
måste bli en U-runda. Han sade vidare: EG lägger
t.ex. 6-7 % av sin BNP på olika protektionistiska
åtgärder. Världen behöver en handel som inte bara är
fri utan också rättvis.
Fru talman! Inom WTO har Sverige bl.a. verkat
för att u-ländernas livsmedelssäkerhet ska lyftas fram.
Vi har konstaterat att EU:s livsmedelsbistånd dels är
inriktat på humanitär hjälp som beslutas av ECHO-
kommittén och går till flyktingar, krigsdrabbade län-
der och människor som drabbas av naturkatastrofer,
dels på aktiviteter som beslutas av Livsmedelsbi-
ståndskommittén. Men EU:s generellt så kritiserade
jordbrukspolitik står ibland i kontrast till biståndet.
Man riskerar ibland att dumpa sönder en hemma-
marknad. Den ena handen vet nog inte alltid vad den
andra gör. Då de inte är samordnade blir resultatet
alltför ofta motstridigt.
Fru talman! Under förra mandatperioden lade vi
grunden till en bredare och mer sammanhållen svensk
politik gentemot Afrika. Syftet var att skapa ett mer
jämbördigt förhållande - ett partnerskap. Genom att
utskottets ledamöter valde att besöka några länder i
södra Afrika fanns det också en djupare kunskap i de
här frågorna än som annars hade varit möjlig.
Ska Sveriges bistånd bli än effektivare måste vi
förstå och känna till de miljöer som biståndet ska
verka i. Vi måste ha kunskap om de strukturella,
kulturella, sociala och religiösa förhållanden som styr
kvinnors och mäns roller. Bristande jämställdhet är
ett utvecklingshinder. Och bristande affärsetik under-
gräver förutsättningarna för demokratisering.
Vi har t.ex. diamanterna från Angola som formellt
sett är satta under sanktion, men ändå gnistrar de.
Ändå går vinsterna från försäljningen i någons fickor
och till än mer vapen. Resultatet är att än flers liv tas.
Vi önskar inte att företag direkt ska undergräva
den politik detta betänkande står för. Jag förväntar
mig att Volvo kommer att ge sin syn på sitt agerande
i Afrika. En zimbabwier som är bosatt i Sydafrika
äger Wheels of Africa. Detta är ett företag som har
ensamrätt att sälja Volvos person- och lastvagnar i
södra och östra Afrika.
Nu har Volvo visserligen aviserat att man avser
att dra in denna ensamrätt. Men man säger samtidigt
att det inte har något att göra med de vinster som
genererats tillsammans med gruvvinsterna eller att det
här kan ha kopplingar till det pågående kriget i
Kongo. Nej, man hänvisar till problem med reserv-
delar och annat.
Detta borde vara en stor belastning för Volvo, och
om man inte självmant inser detta återstår det för oss
här att tydliggöra det för Volvo. Volvo har kommit att
stå för trygghet och säkerhet, men nu riskerar man att
få sitt namn associerat till helt andra saker. Jag tycker
att Volvo beter sig skamligt. Jag förväntar mig att
man återkommer till mig med en förklaring.
Fru talman! Sverige prioriterar verksamheter inom
FN:s fackorgan som ILO, Unesco och WHO. År 1998
anslog regeringen 25 miljoner kronor till en reform-
process av WHO. Man arbetar utöver reformproces-
sen med malariabekämpning, antitobaksprogrammet
och genderinsatser. Utöver de nämnda områdena
deklarerade Gro Harlem Brundtland som ny chef för
WHO att hiv och aids var en prioriterad fråga för
henne.
Men fortfarande finns länder vars ledare överger
de unga och undergräver sina länders framtid genom
att hellre ge sig ut på äventyrliga krigsfärder i hopp
om krigsbyte än att ta strid mot smittspridningen. Det
här måste vi tydliggöra. Här får vi aldrig tveka. Här
måste vi vara väldigt klara med hur vi ser på de här
frågorna.
Nyligen var det den femtonde internationella
aidsdagen, och vi kunde än en gång konstatera att
hivepidemin är en utvecklingsfara. Av de 30 miljoner
som lever med hiv finns 95 % i utvecklingsländerna.
10 miljoner barn har ställts ensamma. I flera länder i
södra Afrika är var fjärde kvinna hivinfekterad, och
500 000 barn föds årligen med viruset som arv.
Vid mitt besök i Afrika har jag kunnat se vilka
konsekvenser hiv har för den yrkesverksamma be-
folkningen där. De som ska bära upp och leda sina
samhällen går under i aids. Men jag har också känt
stor osäkerhet inför den statistik som finns att tillgå.
Trots denna osäkerhet om de exakta förhållandena
var hotet så påtagligt i människors vardag att jag såg
det när jag besökte dem. Framtiden blir till ett kanske.
Det får mig att tänka på en diktstrof av Maria Wine
som jag läst i skriften Perspektiv på hiv.
I ordet kanske finns en
Önskedröm men också
En krypande varning
Eller ett förhoppningens glädjerus
Som släcktes snabbt av ett lurande mörker
Kanske är ordet kanske livets gåta?
Fru talman! Jag ska övergå lite mer konkret till
motionerna.
Motion U607, yrkande 5, av moderaterna har vi
enligt Berndt Ekholms yrkande avstyrkt. Sverige kan
inte överge människor som drabbas av våld, diktatur
och förtryck. Men vi ska synliggöra de förtryckande
strukturerna och den som bär ansvaret. Vi ska också
stödja de insatser som det är möjlighet att göra.
Insatserna i ett land måste ses i ett sammanhang.
Det är väsentligt att arbetsmarknaden ser hur insat-
serna kan förstärka varandra så att summan av helhe-
ten blir större än av de enskilda delarna. Var gränsen
går får ske utifrån individuella landbedömningar. Här
finns inget enkelt facit att tillgå. Och än svårare är det
när det finns länder som i praktiken inte har någon
fungerande regering eller ens regim.
Det finns andra motioner, U204, yrkande 12,
U206, yrkande 21, och U215, yrkande 21, som vi
också har ställt oss avvisande till, liksom U636, yr-
kande 6, av Centern.
De enskilda organisationerna fyller en viktig
funktion, men de kan inte ersätta stater. De är ett
komplement. Ca 30 % av det bilaterala biståndet går
till svenska lokala och internationella organisationer.
Vi kan därmed konstatera att Sverige med internatio-
nella mått sänder en stor del av biståndet genom folk-
rörelser och enskilda organisationer.
När det gäller medelstilldelningen finns det en
klar fördelning från majoriteten, och frågan om en
NGO-ambassadör ankommer det helt enkelt inte på
utskottet att hantera.
Tar man del av vad Sida gör redan i dag på infor-
mationsområdet finner man en imponerande läsning.
Vi har som ledamöter också kunnat mötas på ett
mycket positivt sätt och kunnat ta del av både muntli-
ga svar och all den information som finns tillgänglig i
skrift.
Nu har det därutöver tillkommit planer på att på
ett effektivt och koordinerat sätt involvera olika aktö-
rer som skolor, näringsliv, fackföreningsrörelser och
andra delar av det civila samhället i ett samlat infor-
mationsgrepp för att öka genomslagskraften i det-
samma. Det kommer att bli en stor informationssats-
ning på temat miljö och hållbar utveckling.
Fattigdomsfrågor, jämställdhet och barnfrågor är
andra teman som förtjänar extra fokus.
Fru talman! Jag ska gå vidare till kd, som kräver
att regeringen undanröjer hinder i tjänsteexportför-
ordningen så att svenska företag kan konkurrera om
upphandling av biståndsprojekt. Här är man ute i
ogjort väder från kd:s sida. Tjänsteexportförordning-
en tillämpas inte på privata företag.
Men vi är väl medvetna om det angelägna i att in-
tressera företag för den s.k. biståndsmarknaden. Det
ointresse som alltför många företag visar detta områ-
de är väl känt och har tidigare varit föremål för mo-
tioner och uppmärksamhet på olika sätt, seminarier
osv. Men man kan bara föra hästen till krubban, äta
måste den göra själv.
Fru talman! Vid några tillfällen har Guinea-Bissau
kommit upp i kammaren, så även i dag. Bakgrunden
har varit förändrade politiska förhållanden och direkta
konflikter. Inom ramen för höjda ambitioner i Västaf-
rika öppnas från årsskiftet, som biståndsminister Maj-
Inger Klingvall deklarerade, en svensk ambassad i
Dakar med ansvar för Senegal och Guinea-Bissau.
Men de önskemål som framförts om en fortsatt
svensk närvaro i Bissau tycker jag till väldigt stor del
har tillgodosetts genom att ambassaden omvandlats
till ett sektorskontor för utvecklingssamarbete. På så
sätt ges möjlighet att följa utvecklingen och upprätt-
hålla den bilaterala dialogen. Jag välkomnar att vi har
nått fram till den här lösningen, men jag kommer att
fortsätta att följa frågan.
I betänkandet behandlas en lång rad länder och
regioner. När det gäller Asien ska jag kort nämna att
Sverige är en framträdande givare av humanitärt
bistånd i länder som är i stort behov av humanitärt
stöd. Jag avser här Afghanistan och Nordkorea. Det
är två länder som ställer mycket hårda krav på den
som verkar i den miljön med sitt bistånd.
Att vi avstyrker Folkpartiets motion angående
Kuba beror på att majoriteten ser det som värdefullt
att det finns möjlighet att bidra till att skapa förutsätt-
ningar för ekonomiskt och politiskt systemöppnande
bistånd, som främjar demokratiska reformer och
mänskliga rättigheter. Vi bidrar också via FN och EU
till humanitärt bistånd i Kuba. Då samhällets struktur
innehåller få enskilda organisationer lägger det ramen
för förutsättningarna för möten och samarbete. Vi vet
också att situationen har varit lite växlande i Kuba.
Majoriteten avstyrker också Vänsterpartiets mo-
tion kring UNDP:s verksamhet på Mindanau. Det
tyngsta skälet är att FN är det organ som utöver sitt
övergripande ansvar också är en av de få organisatio-
ner som kan upprätthålla relationer med samtliga
parter i konflikten. Här har UNDP en viktig roll att
spela. Vi kan inte skära av förhoppningens lina. I
stället ska vi bidra med hampa så att man kan fort-
sätta att tvinna förstärkningar mellan de här parterna.
Vi har också besvarat en motion om Östtimor. Jag
tar upp frågan om Östtimor som avslutning kanske
främst därför att det finns så mycket hopp där. Vi
som har haft anledning att följa frågan har förstått att
det är fråga om människor som har en stor förmåga
att lägga bitterheten och svårigheterna bakom sig, och
de kan med tillförsikt och stort engagemang ta sig an
framtiden. Vi hoppas att vi kan fortsätta att bidra på
ett positivt och konstruktivt sätt i deras arbete.