Fru talman! Jag vill också passa på att hälsa bi-
ståndsministern välkommen till denna kammardebatt.
Jag tyckte också att det var ett bra anslag som bi-
ståndsministern hade i sitt inledningsanförande.
Framför allt uppskattade jag mycket att barnperspek-
tivet poängterades i så pass stor omfattning. Bak-
grunden till att jag uppskattar det vet biståndsminis-
tern mycket väl. Vi har ett gemensamt förflutet här
och har drivit ett samarbete i dessa frågor tidigare i
samband med att vi tog fram en barnstrategi.
Vi har betonat flera gånger från Moderata sam-
lingspartiets håll att det är oerhört viktigt att få fram
barnperspektivet just i utrikesfrågor och biståndsfrå-
gor - inte minst när det gäller kopplingen till demo-
kratiutveckling och mänskliga rättigheter. Barn och
ungdomar har ju en viktig roll. Deras utveckling och
möjligheter till utbildning är någon sorts garant för att
sköra demokratier så småningom ska utvecklas till
stabila demokratier. Missar man det är man ganska
illa ute.
Jag har egentligen begärt ordet i dag för att jag
vill något kommentera den rapport som vi har fått.
Utrikesrådet Cedergren skriver på försättssidan att
han beklagar att det inte har varit möjligt att färdig-
ställa hela årsrapporten i tid. Jag tycker också att det
är ledsamt att det är på det sättet, men vi har faktiskt
från Moderata samlingspartiets sida valt att inte re-
servera oss på den här punkten. Vi tycker nämligen
att ansvaret för att den här rapporten inte har kommit
i tid ska läggas på rätt person. Det vore inte rätt av
mig att i dag stå i kammaren och klandra den nuva-
rande biståndsministern för detta.
Jag måste dra lite historia och tala om bakgrunden
till att en del av den här rapporten ligger på riksda-
gens bord i dag.
Vi har i flera år från Moderata samlingspartiet
haft ett krav om att vi inför budgetarbetet, när det
gäller framför allt internationellt bistånd, ska ha en
rapport att luta oss mot för att se hur läget är när det
gäller mänskliga rättigheter och demokratiutveckling
i våra samarbetsländer. Och vi har så småningom
också fått andra partier med oss på det här kravet.
Detta är ett krav som går långt tillbaka i tiden. Man
kan säga att det har varit en process. Vi har fått arbeta
ganska hårt för det.
Det sägs att man inte har haft tid att ta fram en
genomarbetad rapport. Det är ett bra anslag i rappor-
ten; det är inget fel på den rapport som ligger framför
mig. Det är klart att man kan ha synpunkter, men jag
ska återkomma till det. Man har haft tid på sig. För
två år sedan var socialdemokraterna inte villiga att gå
så långt i utrikesutskottets betänkande som till att
skriva regeringen på näsan i form av ett tillkännagi-
vande om att den här rapporten skulle tas fram. Men
det fanns en konsensus i utskottet om att den här
rapporten skulle tas fram. Det hände ingenting. Det
kom ingen rapport. Den 10 december 1998 ställde sig
en enig riksdag bakom ett tillkännagivande till rege-
ringen om att en rapport skulle tas fram i god tid som
ett instrument när vi skulle fördela våra biståndsre-
surser.
Nu kom rapporten inte i tid, som K-G Biörsmark
har sagt, men den finns på bordet. Och vi ska vara
tacksamma för det. Man kanske ska utkräva någon
sorts ansvar. Då får jag säga att jag hoppas att den
nuvarande biståndsministern kommer att vara fre-
kvent i kammaren. Endast hot mot rikets säkerhet
borde avhålla henne från att vara här. Så var det inte
med hennes företrädare. Under riksdagsåret 1998/99
hade jag inte möjlighet att debattera en enda gång
med biståndsminister Pierre Schori, vilket är mycket
anmärkningsvärt. Att han dessutom, enligt K-G Bi-
örsmark, hanterade sanningen illa när han någon gång
var här och yttrade sig är också intressant ur många
aspekter.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter om att det,
när vi insåg att rapporten inte skulle komma fram i
tid, var mycket nära en KU-anmälan. Det här var en
beställning från Sveriges riksdag till regeringen som
inte hade verkställts. Men vi tog kontakter på olika
sätt med Utrikesdepartementet. Vi kände till svårig-
heterna. Man hade inte tillsatt någon biståndsminister.
Ansvaret för biståndsfrågorna låg på utrikesministern
i avvaktan på att man skulle utse en ny biståndsmi-
nister. Man kan alltså egentligen inte klandra Maj-
Inger Klingvall för att den här rapporten inte har
kommit fram. Det ansvaret ligger någon annanstans.
Jag är full av beundran över att den här rapporten har
kommit fram. Jag kan inte förstå att man på mindre
än två månader har kunnat åstadkomma så här myck-
et. Det är inte alls dåligt, och rapporten är inte dålig.
Det är ett mycket intressant anslag, och jag hoppas att
vi kommer att få en mycket intressant diskussion, så
att vi kan utveckla det här till ett verksamt instrument
när vi ska ta ställning till dessa svåra frågor.
Jag har läst samtliga gula rapporter - det är ingen
som tror mig när jag säger det - som tenderar att bli
mer omfattande för varje år som går. De kommer från
våra svenska ambassader i utlandet. Det är varierande
kvalitet på dem. Man kan väl ändå utgå från att de har
använt sig av ungefär samma material: State Depar-
tements stora rapport som kommer varje år och även
Amnestyrapporteringen. Det finns en massa andra
rapporter också.
Även den här rapporten - som jag har läst - visar
att man har använt sig av ambassadernas material.
Det innebär att det är samma underlag. Det är kanske
inget fel att använda sig av ett sådant material. Men
man skulle kanske vilja ha en mer svensk inriktning
på det hela. Man kanske skulle vilja veta lite mer om
vad svenska insatser har betytt. Och vi skulle kanske i
den här typen av rapport kunna få lite mer beskrivet
hur olika projekt har slagit ut och vad de har fått för
effekt. Det skulle vara en bra ledning för ledamöterna
i utrikesutskottet när de ska ta ställning till olika frå-
gor.
Jag tycker att det är en god prestation att man har
lyckats ta fram den här rapporten på kort tid. Jag vet
precis hur många veckor man har haft på sig. Det är
imponerande. Jag hoppas, liksom K-G Biörsmark och
andra, att vi nästa år ska ha en fullödig rapport i god
tid i samband med att budgetarbetet startar.
Sedan har jag några kommentarer om Afrika med
bäring på mänskliga rättigheter och demokratiut-
veckling.
Det är under krigstillstånd och under lågintensiva
konflikter som de flesta övergrepp sker när det gäller
brott mot mänskliga rättigheter. Vi har i reservation
nr 23 i betänkandet utvecklat vår syn på det här till-
ståndet. Jag citerar ur den reservationen:
"En tredjedel av Afrikas länder befinner sig nu i
krigstillstånd som berör närmare 40 % av befolkning-
en på kontinenten. Krigen och oroligheterna föröder
mänskligt liv och försvårar eller omöjliggör normal
utveckling. En stor del av de krigförande staternas
resurser ägnas åt krigsansträngningar.
Ett första steg för att skapa förutsättningar för ett
ökat välstånd i regionen måste därför vara att få stopp
på de pågående krigen. FN måste omedelbart priorite-
ra fredsfrämjande insatser i Afrika. Det är obegripligt
att säkerhetsrådet, med sitt ansvar för internationell
fred och säkerhet, under flera år förhållit sig så pas-
sivt i de afrikanska krigen. Redan FN:s skandalösa
uppträdande i samband med folkmordet i Rwanda har
fått Afrikas folk att misströsta om FN. Organisatio-
nens fortsatta passivitet i Afrika är uppseendeväckan-
de."
Vidare står det:
"Att få stopp på krigen och möjliggöra samtal
mellan de krigförande parterna är första prioritet, men
det räcker inte med detta. Det måste också byggas en
organisation för att förebygga framtida konflikter.
Sverige bör inom EU och i FN ta initiativ till en afri-
kansk freds- och säkerhetsordning."
Bertil Persson har också berört detta, och jag tror
att det är oerhört viktigt att vi tänker på detta. Det
handlar om kopplingen mellan det som utspelar sig
varje kväll på TV - när dessa krig i Afrika skildras -
och de övergrepp som sker mot människor i detta fall.
Det är viktigt att vi kraftsamlar för att förebygga och
få stopp på kriget.
Vi har en bestämd uppfattning när det gäller bi-
ståndet, nämligen att det inte ska utbetalas till rege-
ringar som grovt och systematiskt kränker de mänsk-
liga rättigheterna. Det innebär inte att vi säger att
fattiga och behövande människor i dessa länder ska
bli utan bistånd. Det är inte fråga om det, men vi
måste alltså kanalisera det via andra organisationer,
så att biståndet blir effektivt och inte går till korrupta
regeringar eller regeringar som inte tar tag i dessa
frågor. Svenskt bistånd ska självfallet inte användas i
krigföring, och det ska framför allt inte gå till länder
som börjar anfallskrig. Det är otänkbart. Men man får
oftast gå in med katastrofhjälp och annat i dessa situ-
ationer.
Jag har inte mycket mer att tillägga. Jag ville göra
dessa påpekanden. Jag ser, precis som andra har sagt,
fram emot att vi får en ordentlig rapport. Vi har yrkat
bifall till en reservation. Jag instämmer i det yrkandet.
I övrigt har jag inga tillägg. Vi har flera reservationer
som vi naturligtvis står bakom, men för tids vinnande
har vi begränsat oss till ett yrkande. Tack!