Fru talman! Bistånd är svårt - jag håller med om
det. Vi har gjort många misstag under årens lopp, och
vi har lärt oss och kommer att lära oss nya hårda
läxor i biståndet. Men en sak är helt klar: det saknas
pengar. Även om man är försiktig med pengar, vilket
man alltid ska vara, är det klart att det kan uppstå
reservationer därför att man hamnar i svårigheter när
man ska genomföra olika program. Då är det inte bara
att betala ut. Det är inget utbetalningsmål. Det är inte
bara att spotta ut pengar. Det är inte det som det är
frågan om. Det gäller att hålla i pengarna och ge ett
bra bistånd. Det är en skyldighet gentemot skattebe-
talarna, som har surt betalat in dessa pengar, att ge ett
effektivt bistånd.
Enprocentsmålet uppnåddes först under folkparti-
regeringen 1978-1979, och nästa gång var det, precis
som Bertil Persson säger, under Bildts regering. Vi
tycker att det var bra att den borgerliga regeringen
klarade detta.
Det ska vara kunskapsbaserat - naturligtvis. Mas-
sor av dessa pengar går också just till kunskapslyf-
tande åtgärder. Men problemet är ändå att det saknas
pengar, och därför är jag lite bekymrad. När modera-
terna nu ska spara en dryg miljard skär de i område
efter område, inte minst inom FN och de områden
som Bertil Persson tidigare har talat så väl om. De
skär inom utvecklingsprogrammen UNDP och inom
barnfonden. Bertil Persson talade mycket väl om
kvinnans roll inom biståndet och att det gäller att
satsa där, men moderaterna prutar på kvinnofonden i
FN. De pratar om att befolkningsfrågan måste lösas,
men där skär de också ned. Jag kan fortsätta med
område efter område. Alla dessa saknar pengar. Var-
för drar moderaterna då in ytterligare?