Fru talman! Jag vill också börja med att hälsa bi-
ståndsministern välkommen till det här viktiga arbe-
tet. Det är min förhoppning att biståndsministern ska
kunna upprätthålla biståndet lite bättre än företräda-
ren, som gjorde kraftiga nedskärningar i biståndet,
vilket vi här hårt har kritiserat. Jag hoppas att vi ska
få se en annan utveckling under den nya biståndsmi-
nistern.
Det betänkande vi behandlar i dag har titeln Inter-
nationellt bistånd. Egentligen tycker jag att det hade
varit bättre om det hade stått "internationellt utveck-
lingssamarbete". Bistånd leder tanken lite fel. Vi talar
mer och mer om utvecklingssamarbete. Vi talar om
partnerskap. Vi talar just om samarbete. Just den
beteckningen förekommer på flera ställen i betänkan-
det. Men bistånd har ju blivit ett inarbetat och etable-
rat ord, så det är kanske svårt att förändra.
Varför har vi utvecklingssamarbete över huvud
taget? Jo, det beror på att vi har en orättvis värld. Det
är det som egentligen är fundamentet. Det är det som
är utgångspunkten.
Vi har alla fakta på bordet. Vi har massor av fakta
som just talar om de stora globala orättvisorna.
Jag var på en FN-konferens i våras. Då fick jag ett
litet blad från Världsbanken som mycket klart beskri-
ver orättvisorna. Det här lilla bladet säger att 25 % av
världens befolkning lever på mindre än 1 dollar om
dagen. Ungefär 1,3 miljarder människor lever alltså
på mindre än 8-8:50 kr, eller vad nu dollarn står i.
Det står också att 56 % av världens befolkning, alltså
mer än hälften, ca 3 miljarder människor, lever på
mindre än 2 dollar om dagen.
Det där är utgångspunkten för att vi diskuterar
samarbete med de här människorna, för att se om vi
kan hjälpa till och förändra situationen för dem. Det
är själva utgångspunkten.
Jag sade att vi har alla fakta på bordet. Ja, varje år
kommer UNDP ut med rapporten Human Develop-
ment Report. Den är full av sådana här fakta. Så kun-
skap på det området har vi.
Ett problem är dessutom att i den rika delen av
världen blir de rika människorna allt rikare och i den
fattiga delen blir man allt fattigare. Klyftorna ökar.
Sverige har också varit illa ute under årens lopp.
Vi fick också bistånd en gång i tiden, för 130 år se-
dan. Under våra svåra år fick vi stöd av våra grann-
länder, av England och av USA.
Vi kom ur det svåra läget på grund av vissa gynn-
samma situationer och hårt arbete, utbildning, forsk-
ning, uppfinningar och frihandel. Vi kunde få avsätt-
ning för våra varor. Så höjde vi vår levnadsstandard.
Det är precis som Bertil Persson säger, det är handeln
som kommer att göra det. Frihandeln är otroligt viktig
i det här sammanhanget. Men det gäller naturligtvis
också för länderna att producera varor som går att
sälja. Och det gäller att inte den rika världen sänker
priser genom dumpning med hjälp av insatsmedel.
Sedan var det en annan sak som gjorde att Sverige
fick en positiv utveckling, nämligen att vi kom att
leva i fred. Krigen är förödande för många av de
människor som lever i den fattiga delen av världen.
Kriget i sig uppstår just genom orättvisorna, genom
fattigdomen och klyftorna. Det finns ett samband
mellan fattigdom och krig.
Vilka är då våra stora ödesfrågor framöver? Man
ska se frågan i ett längre perspektiv. Jag sade att Sve-
rige fick bistånd för 130 år sedan. Man måste ha ett
långt perspektiv när man talar om biståndet. Här finns
inget quick fix. Det är ett långsiktigt, mödosamt åta-
gande och hårt arbete om vi t.ex. ska klara av befolk-
ningsfrågan. Där bidrar biståndet med mycket kun-
skap och ekonomisk hjälp. Det gäller även miljöfrå-
gorna. Vi har kunskapen på området. Där hjälper
också biståndet till.
Vi vet att naturresurserna har sina begränsningar.
Vi har vattenfrågan. Även om alltfler människor kan
dricka rent vatten, vet vi att vattenfrågan är ett jätte-
problem på många områden. Det sägs att vatten är en
av konflikthärdarna i världen och kommer att så för-
bli.
Skuldfrågan har berörts. Den pekar också på
orättvisorna mellan den rika och den fattiga delen.
Skuldavskrivningar kommer in i bilden som ett nöd-
vändigt instrument för att se till att länderna kommer
ur denna fälla.
10 % av världens befolkning konsumerar 90 % av
resurserna. Jag hoppas att ni hörde vad jag sade!
10 % av världens befolkning konsumerar 90 % av
resurserna. Där har vi också klyftan.
Är detta vårt ansvar? För mig är svaret uppenbart.
Visst har vi här ett globalt ansvar. Vi talar om de
globala perspektiven. Vi talar egentligen inte om
svensk inrikespolitik, utan vi talar om de globala
perspektiven. Har då Sverige ett ansvar? Det är helt
klart bara genom det faktum att vi har resurser, lever i
fred och är rika i det globala perspektivet.
Jag får ibland en motfråga när jag talar om dessa
ämnen. Ska vi ge till andra när det inte räcker till oss
själva? Så upplever många människor även i Sverige
situationen. De har inte tillräckligt med pengar, de har
inte jobb eller inkomst. Ska vi då hjälpa till och ge
pengar till andra?
Jag förstår frågan - i den enskilde personens situ-
ation. Samtidigt måste man höja blicken och se i ett
globalt perspektiv. Alla vi som lever i Sverige med
det sociala skyddsnät vi ändå har, har jämfört med det
globala perspektivet ett starkt ansvar att konstruktivt
och generöst vara med i biståndet.
Nu kommer jag in på det som diskussionen
egentligen handlar om. Det här är egentligen en bud-
getdebatt. Det gäller pengarna som finansutskottet har
beslutat om och där de olika partierna har haft olika
förslag i finansmotionerna. Därför ska jag komma in
på budgetfrågorna och pengarna.
Hittills i dag har enprocentsmålet inte nämnts. Jag
måste ändå komma in på det målet. Det beror väl på
att Ingrid Näslund inte har varit uppe i talarstolen än,
annars hade hon talat om enprocentsmålet.
År 1968 beslutade man i kammaren - inte i just
detta rum, men i riksdagen - enigt om att 1 % av BNI
skulle gå till bistånd. Det var just på grund av det
förhållande jag tidigare nämnt, nämligen att vi har ett
ansvar därför att vi lever i en rikare del av världen.
Man tyckte att det var rimligt att vi skulle avstå 1 %
av BNI och behålla 99 % själva. Det var rimligt. Man
jobbade sig fram mot målet, och cirka tio år senare
var man där. Det är intressant att gå tillbaka till de
gamla protokollen och läsa hur det ena partiet efter
det andra jublade i riksdagen och tyckte att målet var
jättebra.
Jag har tidigare citerat högermannen Allan Her-
nelius. När beslutet fattades uttryckte han sin glädje
och sade att detta inte ska sluta därmed utan vi ska gå
vidare. Så sade högern 1968. Den ena partiföreträda-
ren efter den andra gav sin support till detta.
Tanken var just att man skulle ge bidrag därför att
vi tillhör en annan del av världen. Det var inget utbe-
talningsmål i sig - som Bertil Persson talar om. Det
beror på att resurserna saknades, de saknas fortfaran-
de och kommer att saknas. Även om vi ger 1 % och
andra länder skulle följa med - vilket de inte gör -
saknas resurser därför att behoven är så stora.
Det är ingen som har tanken att tala om ett utbe-
talningsmål där allt är fixat och färdigt när biståndet
har betalts ut. Behoven är ändå större. Målet sattes för
att säkra ett åtagande. Därför var det olyckligt att i år
inte bara gå ned till 0,7 utan att det också har skurits
ned ytterligare under året. När utgiftstaket skulle
klaras och 8 miljarder skulle sparas, tog man nästan
40 % från biståndet. Varför det? Jo, för att det var
enklast.
Här finns inga hårda påtryckargrupper. Det finns
partier och riksdagsledamöter som talar för biståndet,
men de som är berörda är inte här. Det är mycket
enklare, och protesterna blir mindre.
Då stod biståndsminister Pierre Schori här och
bedyrade under frågestunder och i biståndsdebatter att
alla pengar ska gå tillbaka. Det är bara temporärt. De
kommer i januari år 2000.
Nu har vi facit i hand. Vi vet att det inte blir så.
Biståndet ökar. Javisst, procenttalet ökar till 0,72.
Men de pengar som hölls inne har inte lagts tillbaka,
och kommer tydligen inte att läggas tillbaka.
Jag vill ställa några frågor till biståndsministern.
Kommer de 900 miljoner kronor som fortfarande
fattas av det som har utlovats att läggas tillbaka? Om
de nedskärningar som har gjorts resulterar i att man
kommer under skammens gräns 0,7 % under inneva-
rande år, kommer de att fixas i slutändan? Det var
också ett löfte som gavs här, nämligen att aldrig gå
under 0,7. Nu är risken stor att man gör det. Vi vet
vilka följdverkningar och bekymmer det har lett till
för enskilda organisationer som har haft det svettigt
under året med att skriva om avtal, att gå ur program
osv. Det är klart att besvikelsen är stor när man inte
lägger tillbaka pengar som hölls inne.
Folkpartiet har ett program för detta. Vi lägger på
en och en halv miljard nästa år, som motsvarar 0,8.
Vi kan inte lova 1 % här. Det gör vi inte. Vi klarar
inte det i vår budget. Men vi lägger på en och en halv
miljard och kommer upp till 0,8 i stället för 0,72.
Sedan har vi ett program för de följande åren. Vi
lägger på 2,2 och 2,6 miljarder - motsvarande 0,84
och 0,86 % - för att inom en tioårsperiod, precis som
1968, komma tillbaka till enprocentsmålet. Det finns
ett program. Det är vårt åtagande mot den bakgrund
som jag har försökt att beskriva. Det är inget annat
parti som har den ambitionsnivån, men jag hoppas att
vi ska kunna förena oss i det här. Vi kan gå tillbaka
30 år i tiden och se vad man sade då och utlova det.
Vi vet att moderaterna sänker biståndet med en
dryg miljard.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ställt upp på
budgeten. Om vi går några år tillbaka i tiden ser vi att
Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade en annan profil. I
och för sig säger Miljöpartiet i ett särskilt yttrande att
man egentligen vill gå till 2 %. Med den takt man har
nu tar det 30 år att nå 1 %, och det skulle ta 60 år att
nå 2 %. Är det en bra ambitionsnivå? Miljöpartiet var
i och för sig inte med 1968 när detta beslut togs, men
man har sedan följt upp det i en reservation.
Regeringen säger att det här ska göras när de
statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger.
Det innebär att regeringen menar att vi i Sverige inte
har tillräckligt med pengar för att klara det här med
det globala perspektivet.
Hur vill vi då använda pengarna? Vi vill satsa de
här pengarna bl.a. på demokratiutveckling. Jag stöder
mycket av det som Bertil Persson har sagt när det
gäller demokratiutvecklingen och frihandeln. Det jag
är motståndare till är det som jag har varit inne på.
Sedan vill Bertil Persson också ha ett slutdatum för
biståndet, och jag tror att det är ett långt åtagande. Jag
vet inte var slutdatum ska ligga; det kanske ligger på
olika ställen i olika program.
Vi vill också ha villkorat bistånd i den här demo-
kratiutvecklingen. Därför gör vi vissa markeringar för
sådana stater som är enpartistater. Även om de inte
kallar sig enpartistater finns det de som i praktiken är
det.
Vi vill satsa ytterligare på enskilda organisationer,
med 215 miljoner, liksom särskilda utvecklingspro-
gram och skuldlättnader.
Nu har det på sätt och vis varit en ganska dyster
bild som jag har målat upp, och därför vill jag sluta
med några positiva saker i fråga om utvecklingen i
världen.
Barnadödligheten har halverats under de senaste
30 åren. Tillgången till rent vatten har ökat från 10 %
till 75 % under de senaste 30 åren. Medellivslängden
har ökat från 46 år till 65 år under de senaste 30 åren.
Det finns alltså mycket av positiv utveckling också i
det här globala perspektivet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 9, men jag står naturligtvis bakom övriga reser-
vationer där Folkpartiet är med.