Fru talman! Det är främst två händelser som under
de senaste veckorna har satt fokus på globaliseringen
och den ojämlika relationen mellan rika och fattiga
länder.
Den ena händelsen är Seattlemötet, som skulle bli
inledningen till en ny WTO-runda om frihandel. Den
skulle ha kunnat ge de fattiga länderna större tillträde
till världshandeln. Eftersom det här kapsejsade totalt
kommer nog särskilt fattiga länder att drabbas när det
gäller deras möjlighet att via handel förbättra sin
situation. Enligt Oxfam, den engelska biståndsorgani-
sationen, skulle u-ländernas inkomster kunna öka
med 700 miljarder dollar varje år om i-länderna öpp-
nar sina marknader för u-länderna. Där ser man skill-
naden. Nu gick det här tyvärr i stå, och hur mycket
man skulle ha uppnått med en vettig runda kan vi ju
inte veta. Men det hade ändå blivit någonting.
Den andra händelsen är något helt annat, nämli-
gen regeringens Sydafrikasatsning. Förutom rättmätig
kritik mot en del ganska stora klantigheter i genomfö-
randet har denna också framkallat en stor diskussion
om gränsen mellan handelsfrämjande åtgärder och
bistånd m.m. - och också, som jag ser det, mellan
långsiktiga insatser och kortsiktiga, mer jippobetona-
de insatser.
Jag har ett exempel, som jag också tog upp med
statsministern i frågestunden i förra veckan. Det
handlar om den fleråriga idrottssatsning från Göte-
borg - ledar- och domarutbildning samt hjälp med
seriespel inom basket, handboll och fotboll - som har
pågått bland Sydafrikas fattiga ungdomar och varit
mycket framgångsrik. Denna fick avbrytas därför att
man fick nej till mer pengar för att slutföra projektet.
Jag tycker att det var ganska synd. Sedan kom lands-
laget dit - just till Soweto. Jag tycker att det sänder
lite konstiga signaler. Avsikten var naturligtvis inte
att ställa detta emot varandra, det inser jag mycket
väl, men människorna där nere måste ändå uppleva
det så. När de unga, fattiga svarta hade fått menings-
full fritidssysselsättning kom inte de vita tillbaka. Det
känns inte riktigt bra.
Det här, tillsammans med många andra saker -
inte minst hela globaliseringen - visar på nödvändig-
heten av att den aviserade biståndsutredningen till-
sätts och kommer i arbete snarast. Det finns många
frågor som man behöver se över och titta på.
Jag glömde i inledningen av mitt anförande att
hälsa biståndsministern välkommen till debatten. Jag
tycker att det är väldigt trevligt att biståndsministern
är här och att vi kan få en diskussion om biståndsfrå-
gorna, som vi alla är engagerade i.
Jag ska kort beröra de reservationer och särskilda
yttranden som vi har i det här betänkandet. Det finns
så mycket intressanta saker i betänkandet att man inte
hinner med allt. Många frågor går också in i varandra.
I många frågor har vi ganska lika uppfattningar. En
del partier vill gå lite längre än andra, men det finns
en ganska stor överensstämmelse - det vill jag ändå
säga.
Först handlar det om demokratifrågan i bistånds-
dialogen, som reservationens rubrik lyder. Detta är
väldigt viktigt, som vi ser det. Vi menar att man hela
tiden måste ha en utvärdering av hur det ser ut i län-
derna när det gäller mänskliga rättigheter, sociala
förhållanden och arbetet med demokratin, och den
bör ske kontinuerligt.
Vi tycker inte att vi ska ge bistånd till länder som
startar krig med varandra. Det är också därför jag har
ställt frågor till biståndsministern när det gällt kriget
mellan Etiopien och Eritrea och biståndet dit. Samti-
digt som vi långsiktigt stöder fattigdomsbekämpning-
en och förstår den tanken mycket väl dödas tiotusen-
tals människor i detta meningslösa krig. Vi menar att
man måste tala klarspråk så att dessa makthavare
förstår. Vi måste använda de påtryckningsinstrument
som vi har. Vi har tyvärr inte så många instrument,
men det här har vi. Det kanske är det språk som de
ändå förstår, och då kan man undvika framtida lidan-
de - även om det självklart är tufft att avbryta bi-
stånd.
Vi menar att inslaget av villkor behöver öka när
det gäller att bygga upp ett fungerande civilt samhäl-
le. Det handlar om mänskliga rättigheter, om rättvis
fördelning och om solidaritet inom det egna landet.
Det handlar också mycket om kampen mot korrup-
tion, som är oerhört väsentlig i sammanhanget.
Sedan vill jag beröra begränsningsbeloppen, där
vi har en reservation ihop med Kristdemokraterna och
Folkpartiet. Denna diskussion har ju egentligen förts
hela det här året, sedan 2,9 miljarder - 30 % av bi-
ståndsbudgeten - hölls inne. Det är klart att sådant får
konsekvenser, även om man har försökt att minska
effekterna så mycket som möjligt. Det har lett till att
projekt lagts på is, till neddragning av utlovade insat-
ser m.m. Detta har vi diskuterat många gånger, men
jag känner ändå att det är angeläget att ställa frågan:
Vilken trovärdighet får vi som samarbetspartner med
den här ryckigheten, om man egentligen inte vet vad
Sverige kommer att ställa upp med?
Vi menar att biståndet inte ska vara en sådan här
buffert i statsbudgeten. Det finns inte heller någon
säkerhet, vad vi kan se, för att inte utgiftsbegräns-
ningarna även kommer nästa år och vi hamnar i
samma situation igen. I så fall motsätter vi oss detta.
Jag vill gärna att biståndsministern kommenterar hur
hon ser på begränsningsbeloppen för nästa år och hur
hon kommer att hantera detta.
Vi tycker också att regeringen tillsammans med
Vänstern och Miljöpartiet intar en alltför passiv håll-
ning när det gäller att återta enprocentsmålet. Med
den här takten skulle det ta 28 år. Vi har inte så
enormt mycket mer, men vi har ändå försökt att få
mer pengar i vår budget.
Även om man är medveten om vikten av kvalitet
och innehåll i biståndet - det är det mest väsentliga -
kan man aldrig bortse från, med de enorma behov
som finns, att omfattningen av biståndet också har
mycket stor betydelse.
Sedan tänkte jag säga någonting om skuldav-
skrivningen. För att de fattigaste länderna ska ha
möjlighet till ekonomisk tillväxt behöver de få hjälp
med skuldavskrivning. Också länder med aldrig så
bra styrelseskick och goda ambitioner - jag tänker
särskilt på Moçambique, som väl är det allra tydli-
gaste exemplet - har ju oerhört svårt att utvecklas
med de stora skuldbördor de har.
Det är bra att regeringen säger sig stödja de initia-
tiv till skuldavskrivningar som tagits, bl.a. vid G 8-
mötet i Köln. Vi vill då bara se att de här pengarna
också betalas ut, att det här verkligen kommer i gång
och gör det så snabbt som möjligt.
De enskilda organisationerna har flera talat om
här förut. De har en oerhörd betydelse för väl funge-
rande biståndsinsatser. Det kan vara svårt att ha en
koordination och en sammanhållen bild av vad som
egentligen händer, men det är viktigt att man försö-
ker. De enskilda organisationerna åstadkommer oer-
hört mycket nere på gräsrotsnivå. Vår folkrörelsetra-
dition gör också att vi i Sverige har erfarenheter som
passar väl in i de behov som finns i de flesta motta-
garländerna. Kombinationen egen insats och Sidame-
del är en bra lösning som når de enskilda människor-
na och framför allt kan hjälpa till att bygga upp lik-
nande organisationer som passar i mottagarlandet
utifrån den modell som vi använde i början av det här
seklet. Det är ju där många befinner sig i dag. Då kan
man organisera sig, ta vara på sina rättigheter och på
så vis bygga upp sitt samhälle.
Vi har också vid flera tillfällen påpekat det okloka
i att drastiskt minska biståndet till det lilla landet
Guinea-Bissau, som befinner sig i ett känsligt läge,
och samtidigt lägga ned ambassaden. Det ger inga bra
signaler till detta land, som har stora inrikeskonflikter
men som nu tycks samla sig till någorlunda, om än
mycket bräcklig, stabilitet. Första omgången i presi-
dentvalet har nyss hållits. Jag är inte klar över exakt
hur utgången blev, men man är ändå i gång med en
demokratisk process. Med tanke på den långvariga
förbindelsen mellan våra länder och Sveriges utom-
ordentliga insats under de senare årens kris förefaller
det mycket ogenomtänkt att skicka sådana signaler.
Därför har vi också skrivit i vår motion att det är
viktigt - vi har gett upp om att kunna behålla ambas-
saden - med en stark diplomatisk närvaro i Guinea-
Bissau. Det är också viktigt att hjälpa till att stödja
återuppbyggnad, demokratiutveckling och lands-
bygdsutveckling. Detta är ett av de fattigaste länderna
i världen, och Sverige ska inte backa ur i ett läge där
man kanske kan komma fram till en positiv utveck-
ling. Därför vill jag också fråga biståndsministern hur
hon ser på just detta lilla land.
Jag har en egen enskild motion som handlar om
mikrostöd. Den borde egentligen ha hamnat i Östeu-
ropabetänkandet, kan man tycka. Utgångspunkten är
nämligen Barentssamarbetet, det samarbete och de
nätverk som finns mellan våra nordliga län och Mur-
manskområdet i nordvästra Ryssland. Många enskilda
organisationer och grupper har ett omfattande nät-
verk, men arbetet försvåras naturligtvis av de långa
avstånden, bristande kommunikationer, problem med
visum och kostnader för detta.
Jag föreslår att man skulle kunna ha ett litet stöd -
jag har skrivit upp till 25 000 kr, men det skulle kun-
na vara mindre - som på ett mycket enkelt sätt skulle
kunna ges till grupper som har ett uppbyggt nätverk
med nordvästra Ryssland, utan att man behöver ha
stor kontroll och krångligt anslutningsförfarande. Det
skulle t.ex. kunna fördelas via länsstyrelserna i våra
nordliga län. Men det går att göra på annat sätt också.
Det skulle vara enkelt och man skulle kunna få om-
fattande resultat, t.ex. kvinnogrupper, som uträttar
oerhört mycket med mycket små medel, och de har
problem i dag. Hur ser biståndsministern på en sådan
fråga?
När det gäller globaliseringen finns det både möj-
ligheter och hot i den process som pågår. För att kun-
na möta hoten och ta vara på möjligheterna säger vi
att vi behöver ett starkare internationellt politiskt,
ekonomiskt och etiskt ramverk. Då handlar det själv-
klart om hela FN-systemet, Bretton Woods-
institutionerna och alla sådana institutioner, men även
om WTO och WTO-systemet.
Även i överenskommelser mellan företag, alltså
vad gäller code of conduct mellan företag, speciellt de
stora världsomspännande koncernerna, är det viktigt
att man iakttar ett regelverk för att kunna klara avig-
sidorna med globaliseringen och kunna ta vara på
möjligheterna i stället.
Jag ska inte tala så mycket om våra anslag. Vi vill
ha lite mer pengar till enskilda organisationer, eko-
nomiska reformer, särskilda utvecklingsprogram och
något mer till Afrika.
Men jag ska ta upp ett av våra särskilda yttranden,
som har tyngdpunkten på Afrika, på landsbygdsut-
veckling och jordbrukspolitik.
Afrika är i störst behov. Vi har också en stark tra-
dition som gör insatser i Afrika möjliga. En av de
absolut viktigaste frågorna för utvecklingen i Afrika
är faktiskt jordbruket, fast inte så många pratar om
det. Det handlar om den egna försörjningen. Det
handlar också om export. Det handlar om handeln
mellan grannländer, och det handlar om att hejda
inflyttningen till storstädernas slumområden.
Vi i Centerpartiet anser att stödet till Afrika mer
bör inriktas på ett miljömässigt hållbart jordbruk och
att bönderna får rimlig avsättning för sina produkter.
Det är ju förutsättningen. Ett sätt är absolut att öka
ländernas egen kapacitet. Det är komplicerat, det
gäller många saker. Det handlar om ägarförhållanden,
men det handlar också om beskattningen, eftersom
jordbruket i flera länder är den dominerande skatteba-
sen. Det är alltså inte något enkelt.
Det handlar också om att bönderna måste få pris
för sina produkter, annars slås de ut. Då klarar man
inte sin egen försörjning. Dessutom håller EU på och
dumpar jordbruksprodukter i Afrika, vilket inte är
acceptabelt på något sätt.
Vi menar att Sverige i allt samarbete bör lyfta
fram nödvändigheten av en mer ändamålsenlig jord-
brukspolitik i länderna. Jag har sett att Sidachefen har
skrivit ganska starkt om just jordbruksutvecklingen
och den afrikanske bonden i några artiklar. Jag tyckte
att det var mycket intressant.
Statsministern sade också i frågestunden i tors-
dags, när jag frågade om just jordbruket i Sydafrika,
att han fört samtal om just det och om landsbygdsut-
vecklingen, inte bara jordbruket. Han uttalade sig
mycket positivt, därför vill jag gärna höra även bi-
ståndsministerns syn på detta.
Därmed har jag bara en fråga kvar som jag tänkte
beröra. Det är också ett särskilt yttrande och handlar
om biståndet till Kurdistan i norra Irak.
FAO ger livsmedelsbistånd, men avstår från att
stödja återuppbyggnaden av det kurdiska jordbruket.
Jag har fått fler signaler, och jag vet också att det
gjorts internationella påtryckningar på FAO för att
man ger detta bistånd på ett sådant sätt att man slår ut
det existerande jordbruket i norra Irak, vilket drar
undan möjligheterna till långsiktig försörjning.
Det är alltså ett paradexempel på hur bistånd kan
bli alldeles fel fast det är väl ment. Jag är medveten
om att det har med sanktionerna mot Irak att göra,
men det ska ändå utformas på ett sätt som gör att det
fungerar i verkligheten.
Det finns alltså ganska mycket att se över och
mycket som Sverige kan göra för att påverka interna-
tionellt. Det finns också mycket att se över när det
gäller vårt eget biståndsarbete.
Jag undrar till slut om biståndsministern tänker
vidta några åtgärder för att få FAO att ändra sin po-
licy i norra Irak.
Tack!