Fru talman! Vi diskuterar på den här punkten någ-
ra av de viktigaste inslagen i det svenska samhället.
Det gäller några av hörnpelarna i det som bygger upp
vårt välfärdssamhälle och som gör att människor trots
de hot som kan finnas om sjukdom, arbetslöshet eller
oro för en ålderdom utan inkomster kan leva i någor-
lunda trygghet. För oss liberaler är socialförsäkring-
arna just sociala försäkringar. De ska bygga på för-
säkringsprincipen så långt som är möjligt, och de ska
vara sociala framför allt i meningen att de inkluderar
alla. Det innebär att de som behöver detta och som
har inkomster att försäkra för alla de olika risker som
jag nämnde ska vara med i samma försäkring. Det ska
inte vara så att man för olika grupper för in olika
riskbedömningar eller olika kostnader.
Vi tycker att det finns utrymme för att renodla
försäkringarna ännu mer på samma vis som vi har
gjort med den stora pensionsreformen, dvs. att klara
ut vad som är rent försäkringsmässigt och vad som är
fördelningspolitiska inslag och i de senare fallen
förstås också betala dem gemensamt via gemensam-
ma skatter av olika slag.
Vi vill lyfta ut försäkringarna ur statsbudgeten på
samma vis som vi har gjort med pensionssystemet för
att inte det ska ske som har skett så många gånger
förut, dvs. att de används som något slags regulator
när det finns problem med budgeten. Man ska tydlig-
göra för medborgarna att detta är just försäkringar,
och att det är något annorlunda än skatt. Försäkring-
arna kommer att vara obligatoriska, men just kopp-
lingen till den enskilda förmånen, som kan vara oer-
hört mycket tydligare än när vi gemensamt betalar för
skola, sjukvård eller vägar, gör att de med all sanno-
likhet inte har samma negativa effekter som varje
skatteuttag har.
En viktig del när man ska reformera försäkringar
är förstås att bestämma sig för hur mycket det ska
omfatta. Av hävd har vi tak i försäkringarna, dvs. vi
försäkrar inte hela inkomsten utan upp till en viss
gräns. Taket i våra system har länge legat på det som
vi brukar kalla för 7 ½ basbelopp, dvs. för närvarande
ungefär en månadsinkomst på ca 23 000 kr.
Fru talman! Det som har hänt, och som väl är känt
för de allra flesta i vårt land, är att standardökningen
under de senaste decennierna förstås har lett till att
fler och fler medborgare har inkomster som ligger
ovanför taket. Vi tycker från liberalt håll att det är
angeläget att man justerar taken så att en betydligt
större andel än för närvarande hamnar innanför taket.
Vi har lagt fram förslag i den riktningen - förslag om
att man redan nästa sommar skulle kunna höja taken i
systemen från nuvarande 7 ½ till ca 10 basbelopp,
vilket innebär en mycket kraftig ökning av den del av
befolkningen vars inkomster i sin helhet skulle täckas
av försäkringen.
Från den nuvarande majoritetens sida finns det
såvitt jag förstår starka förhoppningar om att kunna
genomföra något liknande året därpå.
Ett annat förslag som vi har med är att ta upp tan-
kegången om att trafikförsäkringarna ska kunna täcka
en andel av det som orsakas av trafiken. Det innebär
förstås att de kommer att fortsätta att vara obligato-
riska, men att de läggs utanför det allmänna och att
man i motsvarande mån förstås får sänka det allmän-
na skatteuttaget för att bereda utrymme för den trafik-
försäkringspremiehöjning som förstås ligger i att
trafikförsäkringen står för en mycket större andel.
Fru talman! En av de livligast diskuterade frågor-
na under senare år i samband med försäkringarna har
gällt huruvida man ska ha ett större samarbete mellan
försäkringssystemen och vården. Det finns de som är
mycket måna om att varje system ska svara för sitt.
De finns de som hävdar att man absolut inte får an-
vända försäkringspengar till insatser i vården. Den
ståndpunkten kan man ha. Vi har från liberalt håll
sedan mitten av 1980-talet pekat på att det förmodli-
gen finns brister i systemet i den meningen att det
finns för mycket pengar i försäkringssystemet och för
lite i vårdsystemet. Detta tar sig uttryck i långa köer
inom vården - köer som bl.a. kan leda till att männi-
skor under en lång tid förutom lidandet att stå i vård-
kön också uppbär ersättning för den bortfallna in-
komsten.
Den enkla tanke som vi har lanserat är att det är
bättre att få sin rehabilitering, behandling eller opera-
tion utförd än att få sjukpeng under tiden. Denna
tankegång är så enkel så att de allra flesta människor
håller med om den, men den kan ändock möjligen
vara fel. Därför igångsattes efter en proposition 1992
försök med finansiell samordning som med en för-
kortning kom att kallas för Finsam. Det innebär att
man skulle pröva om denna tankegång höll. Var det
möjligt att minska mänskligt lidande och samtidigt
spara pengar för skattebetalarna? Detta skulle utvär-
deras mycket noggrant eftersom det gällde en stor och
viktig fråga och så mycket pengar. Utvärderingen
kom till stånd, utförd av rikets främsta - får man väl
säga - myndigheter på området. Det var Socialstyrel-
sen och Riksförsäkringsverket som kom med en ge-
mensam rapport våren 1997. Resultaten, både vad
gällde insatser inom vården och sparade pengar, var
långt bättre än vad någon entusiast hade kunnat före-
ställa sig. Enligt den utvärderingen skulle man redan
år tre har sparat 9 % av de berörda kostnaderna. Upp-
räknat på nationell nivå handlar det förstås om mil-
jardbelopp.
Fru talman! Jag har förut sagt här i kammaren att
många av oss som var för Finsam tog för givet att
med en så utomordentligt god utvärdering skulle den
socialdemokratiska regeringen, som ju hade varit lite
svårövertalad under 80-talet, nappa på den goda idén
att minska lidande och spara pengar. Så skedde icke.
Utvärderingsrapporten lades i någon av de många
byrålådorna på Socialdepartementet, och det ligger
väl fortfarande kvar i någon av dem. I stället lansera-
de regeringen med pukor och trumpeter ett alternativ,
nämligen den s.k. Frisammodellen.
Sedan har åren gått. Och det är inte vilka år som
helst, utan det är år där vi har haft den snabbaste
ökningen av sjukskrivningen i svensk historia. Det
handlar om åren från 1997 och fram till nu när vi
närmar oss julen 2001.
Förutom Finsamförsöken sattes det under den
borgerliga regeringen också i gång möjligheter att
samverka med socialtjänsten om finansiell samord-
ning. Det kom att kallas Socsamförsöken i en propo-
sition som riksdagen antog 1994.
På några ställen i landet blev det möjligt att ha
både Socsam och Frisam, eftersom det senare gällde i
hela landet. En person som har erfarenhet av det är
Kerstin Alnebratt, socialdemokrat och ordförande i
Beställarförbundet Delta på Hisingen. På Hisingen
har man fått pröva ett system med finansiell samord-
ning, den s.k. Socsammodellen. Resten av kommunen
har fått ha den nya, fina, socialdemokratiska Frisam-
modellen.
Socialförsäkringsutskottet hade förmånen att be-
söka Hisingen nu i våras och lyssna på deras syn-
punkter. Bl.a. fick vi en liten broschyr av dem som
heter Finansiell samordning - en väg till förbättrad
välfärd. Den är utgiven för dem som sysslar med
Socsamförsöken. Där säger Kerstin Alnebratt bl.a.:
På Hisingen i Göteborg har vi Socsam. Vi vill ha lika
mycket samverkan i övriga Göteborg, men utan
Socsam är det mycket svårare.
Det sista kapitlet i denna lilla skrift heter Finansi-
ell samordning behövs! - observera utropstecknet på
slutet.
Under de år som gått har jag och andra här i
kammaren efterlyst åtgärder och aktiviteter som har
med detta att göra. Man har hela tiden hänvisat till de
utvärderingar som ska ske av Socsam och Frisam. De
har skjutits upp i någon omgång och så, men nu finns
de. De presenterades i torsdags i förra veckan och
överlämnades till statsrådet. Jag misstänker möjligen
att det är samma sak med statsrådet som med mig,
nämligen att hon inte har hunnit läsa alla sidorna i de
här omfattande utvärderingarna. Själv har jag tagit del
av några. Jag har tagit del av en underrapport till en
utvärdering av Frisam som heter Påverkar samver-
kansaktivitet sjukskrivningen?. I sammanfattningen
av den här rapporten som har skrivits av professor
Björn Söderfeldt sägs följande: "Huvudresultatet är
uppenbart att det inte finns något som helst tecken på
att FRISAM har påverkat sjukskrivningen." Den allra
sista meningen i rapporten är följande: "FRISAM har
inte heller den ringaste betydelse för sjukskrivningar-
na, utan torde få betraktas som i huvudsak en idémäs-
sig omrubricering av befintliga aktiviteter, inte som
en reell reform."
Fru talman! Vi har för vår del föreslagit en stor
socialförsäkringsreform. Vi förde fram förslag om
detta sommaren 1997. Vår partiledare Lars Leijon-
borg skrev till samtliga de andra partiledarna och
påminde om det framgångsrika arbetet med pensions-
reformen och föreslog att ett liknande försök skulle
göras om de viktiga socialförsäkringarna. Det har nu
gått fyra och ett halvt år. Sjukskrivningarna stiger i
höjden, och ingenting sker.
Jag vill ställa några frågor till de socialdemokra-
tiska företrädare som kommer strax efter mig, men
innan det, fru talman, vill jag yrka bifall till ett urval
av våra reservationer för att spara tid. Dessa yrkanden
gäller reservation nr 3 om principer och vår gemen-
samma reservation med Centerpartiet om den finansi-
ella samordningen, nr 13.
Jag skulle vilja fråga utskottets ordförande, som
snart dyker upp i talarstolen, hur hon ser på effekterna
av Finsam respektive Frisam på sjukskrivningen. Det
vore intressant att höra om hon har hunnit att ta del av
de rapporter som har lämnats och dragit någon slut-
sats av vad som har hänt under de här åren.
Min andra fråga till utskottets ordförande handlar
om den beställning som nu förs fram. Där påpekar
man att det vore trevligt om arbetsmarknadsmyndig-
heterna nämndes mer uttryckligt och inte bara i form
av samverkansavtal, som ju har varit fallet i de sju
åtta kommuner där Socsam har prövats. I samband
med det undrar jag hur hon ser på omfattningen av
den finansiella samordning som utskottets majoritet
säger sig beställa. Är det de bortemot 10 % som tilläts
i Finsamförsöken i mitten på 90-talet, eller är det
någonting annat?
För det tredje är jag lite nyfiken om utskottets ord-
förande tycker att det har varit rimligt med de här fem
årens försening av aktiviteter i akt och mening att
vänta på utvärderingarna av Frisam.
Jag är också lite nyfiken på hur statsrådet, som
dyker upp strax efteråt om jag ser rätt i talarlistan, ser
på effekterna på sjukskrivningen av Finsamförsöken
respektive Frisamförsöken. Det gäller de Finsamför-
sök som sattes i gång i mitten på 90-talet jämfört med
det socialdemokratiska pratprojektet Frisam. Ser hon
några skillnader mellan dem, och vilka i sådana fall?
Till sist vill jag upprepa en fråga som jag har ställt
tidigare år, nämligen hur regeringen ser på behovet av
en stor socialförsäkringsreform. Jag ska erkänna att
jag ställer frågan med lite mindre entusiasm än tidiga-
re efter mina erfarenheter av uppgörelsen med rege-
ringen om att det skulle läggas fram förslag denna
höst om finansiell samordning fr.o.m. nästa år. Bir-
gitta Carlsson nämnde att regeringen har svikit den
uppgörelsen. Det är klart att frestelsen att från oppo-
sitionsgolvet än en gång föreslå att vi gör ett försök
att göra någonting lika bra med socialförsäkringarna
som med pensionerna är något dämpad, men jag har
ändå givit efter för den. Frågan till statsrådet är: För-
bereds det under den förhoppningsvis korta tid som
regeringen har kvar några försök att sätta i gång en
översyn av socialförsäkringarna i akt och mening att
kanske få någonting lika bra som den stora pensions-
reformen?