Fru talman! Vi är oeniga om tolkningen av över-
enskommelsen - det är helt uppenbart. Det finns
ingenting i den första uppgörelse som gjordes förra
året i anslutning till hälso- och sjukvårdsplanen som
anvisar någon som helst ekonomisk ram, inte 1 %,
inte ½, inte 5, inte 10 %. Det finns ingenting sådant,
utan uppgörelsen grundar sig på att regeringen skulle
återkomma med ett förslag som skulle gälla hela
landet och som skulle gälla alla kassors möjlighet att
samverka med landstingen och med kommunerna när
det gäller socialbidrag. Det fanns inte med någonting
om Arbetsmarknadsmyndigheten eller annat. Skälet
till just det senare var att detta skulle kunna föras in
efteråt vid ett nästa steg.
Regeringen har gjort tolkningen att ska man vända
på en så stor skuta ska man göra det så att man vet att
det går åt rätt håll. Därför lade vi fram ett förslag om
200 miljoner under det kommande året med avstäm-
ning under året för att kunna öka därefter. Det fram-
går också helt riktigt av den motion som Könberg
m.fl. har skrivit. Vi är oeniga om tolkningen. Om de
tre partierna därefter har samordnat sig kring en tolk-
ning om 10 % är det upp till de tre partierna.
När det gäller frågan om fritt fram för den lokala
nivån att avgöra hur mycket man vill sätta in i en
samverkan är det självklart att regering och riksdag
måste avgöra nivån på de statliga anslagen, hur
mycket det ska vara lokalt. Däremot är det helt upp
till kommuner och landsting och andra att avgöra hur
mycket de vill föra in, men det viktiga är att var och
en av parterna samverkar. Jag vill understryka det jag
sade i min inledning att kärnfrågan i slutrapporten är
att det finns en politisk ledning lokalt för att det ska
fungera bra.