Fru talman! Socialförsäkring är ett vitt begrepp.
Hit hör sjukpenningförsäkring, men också aktivitet-
sersättningar, förtidspensioner, arbetsskadeförsäkring,
föräldraförsäkring och ålderspensioner. När jag i dag
använder begreppet socialförsäkring använder jag det
i inskränkt betydelse, som en synonym till sjukförsäk-
ringen och andra socialförsäkringssystem som ryms
inom utgiftsområde 10 Ersättning vid sjukdom och
handikapp.
De socialförsäkringssystem som behandlas under
denna huvudtitel har en lång historia. De har sitt ur-
sprung inom folkrörelserna.
Min uppfattning är att det har funnits en gemen-
sam värdegrund på vilken socialförsäkringarna har
vuxit fram. Det har varit arbetslinjen, eller som de
som har en mer borgerlig läggning har uppfattat det
som - eller kallat för - hjälp till självhjälp, som har
varit drivkraften bakom socialfösäkringarna.
Vad innebär detta? Jo, att människor som på
grund av sjukdom, inte minst svårare sjukdomar och
individualitet, inte kan arbeta ska få stöd, allrahelst ett
stöd så att de kan komma tillbaka till ett fullt och
produktivt liv, men om inte det går ska de ges skydd
så att de inte far illa.
Men dessa preciseringar räcker inte. När vi är
friska och kan fullfölja våra livsprojekt uppnår många
av oss endast trygghet om vi själva kan bygga upp ett
eget skyddsnät inför sjukdom och olyckor. Vi vill
inte, och är inte tillfredsställda med, att denna plane-
ring helt eller till mycket stor del överlåts på stat,
överhet och myndigheter. Här finns stora individuella
värderingsskillnader. Tolerans innebär att vi accepte-
rar att vi är olika och att vi ser till att människor kan
få planera sina liv på olika sätt.
En sådan tolerans ska också gälla i ett bra social-
försäkringssystem. Helheten bör bygga på att både de
mer individualistiska och de mer kollektiva kravet
kan tillgodoses.
Är detta då möjligt? Är inte målkonflikterna
omöjliga att överbrygga? Nej, jag är övertygad om att
det inte är så. Och vad bygger jag denna övertygelse
på?
Arbetet i Pensions- och genomförandegruppen
syftade just till att klara av att överbrygga den nu
beskrivna typen av målkonflikter. Vi är olika. Vi
företrädde människor med mycket olika värderingar,
men trots detta gick det att finna en balans mellan
olika synpunkter och krav på skilda lösningar. I bot-
ten låg skilda värderingar.
Det är detta arbete vi nu måste fortsätta när det
gäller sjukpenningsförsäkring, men också när det
gäller andra system inom utgiftsområde 10. Vi måste
dock komma ihåg att problemen i pensionssystemet
är annorlunda, och då krävs också andra lösningar
här.
I vår motion om principerna för utformning av so-
cialförsäkringarna, och i vår reservation till socialför-
säkringsutskottet, anger vi hur man kan göra goda
avvägningar mellan de två nu nämnda grundläggande
värderingarna genom en rimlig kombination av fri-
villiga överenskommelser, privata system och offent-
liga system.
Ett grundläggande mål måste vara att den enskilde
ska kunna överblicka och förutse konsekvenserna och
sambanden mellan kostnader och ersättningar och
mellan bruttolön, nettolön, skatter och arbetskostna-
der för arbetsgivaren. Tyvärr har Sveriges utveckling
till en högskattestat gjort att de styrande på grund av
kortsiktig politisk taktik skapat så invecklade föränd-
ringar och regler på skatteområdet inom socialförsäk-
ringarna att det grundläggande sambandet mellan
kostnader och intäkter och mellan olika drivkrafter
har dolts. Regeländringarna under de senaste 30-40
åren har gjort att de ursprungliga sambanden mellan
socialförsäkringens olika offentliga och frivilliga
lösningar försvagats och t.o.m. försvunnit.
När vi nu vill restaurera socialförsäkringssystemet
måste vi därför arbeta med ändringar både i beskatt-
ningen och i försäkringen. Det är en av de grundläg-
gande teserna i vår motion. Samtidigt bör försäkring-
arna stå på tre ben: ett grundläggande offentligt, ett
avtalsgrundat och ett frivilligt. Hur de exakta grän-
serna mellan dessa kommer att se ut i framtiden vet vi
inte, och vi behöver egentligen inte veta det.
Det finns metoder för att systemen successivt ska
kunna anpassas till tekniska framsteg, som bl.a. kan
leda till att transaktionskostnaderna för egna frivilliga
försäkringar blir lika låga som för avtalsförsäkringar,
samtidigt som arbetslivet ändras mot betydligt mer
flexibla arbetsformer. Då kan gränserna mellan av-
talsförsäkringar och frivilliga privata försäkringar
förskjutas.
Men vår grundmodell är sannolikt giltig under
lång tid framöver. I botten finns ett grundläggande
offentligt system som ger inkomsttrygghet. I vissa
försäkringssystem måste dock grundtrygghet gälla,
som vid mycket svår, tidigt förvärvad invaliditet.
Det offentliga systemet kompletteras därefter med
avtalsförsäkringar och privata försäkringar. Fördelar-
na med detta är att både avtalsförsäkringarna och de
privata försäkringarna kan göras mer aktuariska och
mer försäkringsmässiga. Detta skapar en bättre för-
ståelse för hur försäkringarna fungerar. Denna insikt
smittar av sig också på den grundläggande socialför-
säkringen, som måste innebära betydande avsteg från
försäkringsmässigheten.
Ett sänkt skattetryck ska alltså göra det möjligt för
de allra flesta att skaffa sig ett eget skyddsnät efter
egna behov. Vad vår politik syftar till är att göra det
lättare för enskilda och familjer att ta eget ansvar för
sin välfärd. Det ökar också förståelsen för kostnader
och intäkter. Möjligheten att ta ansvar brukar föda
insikt om att vår egen livsstil påverkar både vår
trygghet, vår välfärd och vår hälsa. Väl utformade
välfärdssystem, där individens ansvarstagande tas till
vara, skapar en rad positiva värden som visar sig i
bättre balans, större omtanke om dem som blir sjuka,
sparsamhet etc. Det är dessa positiva mervärden vi
vill uppnå med skattesänkningar och med förändring-
ar i socialförsäkringarna. Detta gör också att system-
en blir mer finansiellt stabila.
Regeringen har inga nya lagförslag, men man sä-
ger att målet är att utvidga den offentliga försäkringen
till 10 prisbasbelopp. Taket ska således höjas från 7,5
prisbasbelopp till 10. Detta är ett illa genomtänkt
förslag. Det motverkar just den balans mellan olika
försäkringslösningar som jag berört tidigare. På alla
avtalsområden, utom på det privata LO- och SAF-
området, finns bra avtalsförsäkringar för dem med
inkomster över 7,5 prisbasbelopp.
Om man antar regeringens förslag ordnar man till
ett riktigt besvärligt avstalsproblem mellan olika
lönekollektiv. Att ändra avtalen på LO- och SAF-
området är betydligt lättare och ger mycket färre
problem, eftersom det är så få inom LO- och SAF-
området som har inkomster över 7,5 basbelopp. Av-
talen blir därför ganska billiga.
I pensionssystemet har vi dessutom ändrat taket
till 7,5 inkomstbasbelopp. Att ha olika tak för pensio-
ner och förtidspensioner, för att ta ett exempel, skapar
betydande framtida problem. Vi bör därför redan nu
ändra systemet, så att det gäller 7,5 prisbasbelopp i
stället för 7,5 inkomstbasbelopp. Förslaget återfinns i
vår motion. Den grundläggande pensionen blir då
också följsam i förhållande till standardförändringar
på ett harmoniskt sätt.
Jag tillstyrker enbart vår reservation 1. Det gör jag
inte för att de andra är mindre viktiga utan för att
spara tid här i kammaren.
Ett viktigt förslag i vår motion är att ge läkarna
bättre utbildning i försäkringsmedicin. Det har jag
tjatat om tidigare. De måste lära sig när skjukskriv-
ning ska användas och när den gör mer skada än
nytta. De måste i högre grad känna till arbetsplatser-
nas olika krav och hur dessa krav förändras. De måste
få bättre möjligheter att prata med patienterna i stället
för att sjukskriva dem. De måste få patienter och all
sjukpersonal att inse att sjukskrivningen är en ordina-
tion som ska nyttjas med lika stor försiktighet och
omsorg som all annan medicinsk behandling.
Med mycket begränsade satsningar - 50 miljoner
på riksnivå - kan vi, att döma att de erfarenheter som
gjorts i Sörmland och Västmanland, få ned sjukskriv-
ningarna dramatiskt. I Sörmland fick man ned sjuk-
skrivningarna från 23 % över riksnivå till 17 % under
riksnivå.
Detta får stora finansiella effekter direkt och indi-
rekt. Vi behöver inte betala ut så mycket sjukpenning.
Inte minst viktigt är att vi får färre flaskhalsar inom
vården, inom försäkringskassan och på en rad andra
ställen. Det allra viktigaste är kanske att fler männi-
skor snabbt kommer i produktivt arbete.
Jag förstår inte varför regeringen inte har satt i
gång en sådan verksamhet i större skala. Den kostar
mycket lite. Det går relativt snabbt att genomföra, och
det är dokumenterat att den ger mycket goda resultat.
Risken är obetydlig, och avkastningen är 50-100
gånger pengarna man satsat.
Ett annat problem vi uppmärksammat är att ohäl-
sotalen är mycket högre inom den offentliga sektorn -
egentligen landsting och kommun - än inom den
privata. Vi har föreslagit att kommunerna själva i
högre grad ska bära sina egna kostnader.
Det finns andra, möjligtvis mer positiva, förslag. I
dagens Dagens Industri fanns det ett sådant. Varför
inte låta landsting och kommuner ha "egeninträde" i
sjukförsäkringen, precis som man ofta har i andra
försäkringar. Då skulle de själva svara för sjukkost-
naderna. Det skulle, tror jag, sporra dem till att skapa
bättre arbetsmiljö och friare och mer flexibla drifts-
former. Något måste göras på detta område.
Detta nya förslag tycker jag är väldigt positivt, för
det har mycket mer av morot än piska över sig. Här
säger man: Ni har chansen. Ni kan göra någonting
bra. Sätt i gång!
Jag har inget förslag här i dag, men jag tycker att
vi ska tänka på detta väldigt konstruktiva förslag. Här
har vi kanske en av alla de pusselbitar vi behöver för
att få ett stabilare sjukpenningsystem.
Margareta Cederfelt kommer i ett senare anföran-
de att beröra våra synpunkter på rehabilitering.