Fru talman! Jag tror säkert att ni har gjort skriv-
bordsberäkningar, Désirée Pethrus Engström. Jag är
övertygad om det. Jag tror att ni har fått debet och
kredit att gå ihop. Men ni har glömt en sak, och det är
verkligheten. Det är 10 000-tals försäkringskas-
seanställda. Det är ett stort antal arbetsgivare och ett
stort antal arbetsplatser. Allt detta ska också samver-
ka med den ekonomiska beräkningen. Jag menar att
era besparingar är så stora i förhållande till de insatser
ni gör att det inte kommer att leda till några bespa-
ringar.
Ert förslag är tack och lov inte utskottsmajorite-
tens förslag, och det känner jag mig trygg med. Jag
tror att utskottsmajoriteten har en mycket rimligare
uppfattning om på vilket sätt man kan åstadkomma
besparingar. Förändringarna behövs, men jag tror inte
att de omedelbart leder till dessa besparingar.
Jag vill poängtera att Gerhard Larssons utredning
är en viktig del i det arbete som regeringen håller på
med. Elvapunktsprogrammet är enbart ett första steg.
Vi har börjat med ordentliga konkreta insatser genom
programmet.
Désirée Pethrus Engström använder uttrycket att
regeringen vill dra år tumskruvarna på arbetsgivarna.
Det är inte alls sant. Arbetsgivarna har, efter beslut i
denna riksdag, vissa uppgifter. De uppgifterna, menar
jag, bör fullgöras. Vi har ingen anledning att jaga
vare sig löntagare eller arbetsgivare. Var och en ska
sköta den uppgift den har enligt lag, som riksdagen
har fattat beslut om.
När det gäller försäkringskassans roll menar jag
att förtydligandet bör gälla den samordnande rollen.
Karensdagsfrågan, slutligen, har varit föremål för
utredningar, analyser, omräkningar och beräkningar.
Jag kan bara beklaga att vi inte har hittat någon bra
lösning, men vi har ännu inte gett upp hoppet. En bra
lösning, som Pethrus Engström inte ställer upp på, är
att ta bort karensdagen helt.