Fru talman! Jag tror att Inger Davidson har miss-
uppfattat mig en smula. Jag vill inte ha en enda form
av barnomsorg. Jag vill inte att all förskoleverksamhet
skall se likadan ut. Jag vill att föräldrarna också fort-
sättningsvis skall välja den form som passar det en-
skilda barnet bäst. Jag tror nämligen att föräldrarna är
de som är bäst lämpade att göra den bedömningen av
vilken verksamhet som passar det egna barnet bäst.
Det tycker jag är en viktig princip.
Jag förutsätter, det tror jag att alla föräldrar gör,
att om föräldrarna själva t.ex. väljer att vara hemma
med sina barn arbetar de med sina barn på det sätt
som man tror är bäst för barnet vad gäller språkut-
veckling, social utveckling och annan utveckling. Om
man väljer att låta barnen gå i förskolan, vilket ju
väldigt många gör, måste man kunna lita på att också
förskolan på ett tydligt sätt arbetar med barns
språkutveckling, med barns sociala utveckling, med
en trygg omsorg och med att utveckla barns självtillit.
För att ha förtroendet att lämna sitt barn till förskolan
måste man kunna lita på att förskolan upprätthåller
och når en hög kvalitet. Det är därför vi behöver en
statlig förordning för förskolan, för att tydliggöra de
kvalitativa kraven.
Det är absolut inte aktuellt med någon statlig för-
ordning om hur föräldrar på bästa sätt skall stimulera
och stödja sina barns språkutveckling och övriga
utveckling. Det klarar föräldrarna bra ändå. Av sam-
ma skäl skall vi heller inte ha någon statlig förordning
som styr verksamheten i människors privata hem, där
man som dagbarnvårdare tar emot andras barn. De
krav man vill ställa på verksamheten kan vara högre
än de som staten reglerar.