Fru talman! Jag skall börja med att tacka Ola för
gott samarbete och kamratskap. Jag önskar dig lycka
till i det du skall göra när du slutar i riksdagen.
En 1-åring har ofta just lärt sig att gå men inte
med egna ord uttrycka vad hon tycker och tänker.
Hon börjar upptäcka omvärlden men än så länge helt
på egna villkor. Hon har redan under sitt första år lärt
sig ofantligt mycket utan att ha varit föremål för nå-
gon strukturerad läroprocess. Hon är helt beroende av
omsorg och omvårdnad av vuxna, i första hand sina
föräldrar, för att över huvud taget klara sig. Det är
också de som känner sitt barn bäst och kan avgöra
vilken omvårdnad det behöver. 1-åringens behov är
inte desamma som 2-, 3-, 4- eller 5-åringens. Under
den här perioden av livet händer oerhört mycket med
barnet. Behovet av omvårdnad och närhet som är det
allt överskuggande under den första tiden övergår
gradvis i behov av stimulans, gruppkontakt och en
mer strukturerad inlärning. De individuella skillna-
derna mellan barn är stora i den här utvecklingsfasen.
I regeringens förslag till läroplan för förskolan är den
största bristen att det utvecklingspsykologiska pers-
pektivet saknas helt. 1-åringen omfattas av samma
läroplan som den 5-åring som kanske otåligt väntar på
att få börja i förskoleklassen. För mig är det helt
verklighetsfrämmande.
Regeringen slår tydligt fast att den anser att det är
bäst för alla barn att omfattas av den kommunala
förskolan med sin utbildningsinriktning.
"Familjepolitik blir utbildningspolitik" löd den stolta
rubriken i ett nyhetsbrev från Utbildningsdepartemen-
tet nyligen. Är det så självklart att heldagsomsorg i
kommunal förskola är det bästa för alla barns utveck-
ling de första levnadsåren, som regeringen gör gällan-
de? Föräldrarna anser det definitivt inte och inte vi
kristdemokrater heller. Det är en kollektivistisk sam-
hällssyn som vi inte bör ta med oss in i 2000-talet.
Tvärtom visar både svensk och internationell forsk-
ning att föräldrakontakten under de första åren är
mycket viktig också för barnets neurologiska utveck-
ling och därmed också för barnets kapacitet att lära.
Under den här tiden är just närheten och anknytningen
till föräldrarna viktigt. En sådan närhet kan inte upp-
nås lika effektivt inom förskolan. Förskollärare och
barnskötare har en annan relation till barnen, och
gruppstorleken gör att det inte går att erbjuda en nära
och personlig social relation med varje barn. I dag går
enligt Barnombudsmannen 60 % av 1- och 2-
åringarna i grupper med mer än 16 barn - en helt
oacceptabelt hög nivå.
Samtidigt har det skett en kvalitetsutveckling av
familjedaghemmen, föräldrar som väljer att vara
hemma med sina små barn får på många håll ett vik-
tigt stöd genom de öppna förskolornas verksamhet,
och fler föräldrar väljer kooperativa eller privata
omsorgsformer för sina barn. I stället för att ensidigt
framhålla en viss typ av omsorg som den som gynnar
alla 1-5-åringars utveckling bäst talar allt för att vi i
stället bör vara öppna för olika barnomsorgsalternativ
och satsa på hög kvalitet inom alla de olika alternati-
ven. Framför allt måste vi en gång för alla slå fast att
det är föräldrarnas självklara rätt att välja barnom-
sorgsform för sina barn. De får det i teorin men inte i
praktiken.
Som förslaget är utformat kan föräldrar knappast
uppfatta regeringens förslag på något annat sätt än att
man gör klokt i att så tidigt som möjligt placera sitt
barn i kommunens förskola. Annars är risken stor att
det kommer efter i utvecklingen och klarar sig sämre i
skolan. Det som förstärker bilden av att det är enhet-
lighet och inte mångfald som eftersträvas är att famil-
jedaghem, öppna förskolor och enskilda förskolor inte
skall omfattas av läroplanen.
Av 100 1-5-åringar går 30 varken i förskola eller i
familjedaghem. 12 går i enskilda förskolor och 13 i
familjedaghem. Det innebär att bara 45 av 100 1-5-
åringar som det ser ut i dag kommer att omfattas av
läroplanen. De föräldrar med sammanlagt 92 000 barn
som i dag av olika anledningar aktivt valt familjedag-
hem därför att det passar deras behov bäst och de
många dagbarnvårdare som driver en sådan verksam-
het får nu veta att den visserligen kan stå för andra
kvaliteter än förskolan men att verksamhetsformen
gör att den inte kan omfattas av samma måldokument.
Osynliggörandet av familjedaghemmen fortsätter.
Det gäller också den öppna förskolan, som betraktas
som något slags lyx som man både kan ha och mista.
Vi delar inte den synen. Det går inte att komma ifrån
känslan att regeringen anser att det handlar om A- och
B-lag i stället för att se de olika verksamhetsformerna
som komplement till varandra. De har olika inriktning
och tillfredsställer delvis olika behov, men är minst
lika positiva för barnens utveckling. Kommunen har
ansvar också för att de barn som vistas i familjedag-
hem, går på öppen förskola eller i förskola som drivs i
egen regi får en verksamhet med hög kvalitet.
Själva ordet läroplan för tankarna till en små-
barnsskola av ett slag som vi inte har valt som modell
i Sverige. I praktiken innebär emellertid övergången
till en läroplan att den verksamhet och de målsätt-
ningar som i dag redan finns inom barnomsorgen
kodifieras. Men det innebär ändå en kvalitetsstämpel
på verksamheten, och därför bör också familjedaghem
och öppen förskola omfattas.
Vi anser att läroplanen bara skall formulera över-
gripande mål med en gemensam, tydlig värdegrund
som omfattar både offentliga och privata förskolor,
familjedaghem och öppna förskolor. Den kan sedan
kompletteras med riktlinjer som varierar utifrån de
olika verksamhetsformernas utformning och inrikt-
ning. Det skulle visa att staten inte prioriterar någon
barnomsorg framför en annan, och det är en mycket
viktig markering.
Fru talman! Som flera andra talare har varit inne
på innehåller läroplanen riktlinjer för alla som arbetar
i förskolan och för förskolans arbetslag, som består av
både förskollärare och barnskötare. Det påpekas vis-
serligen att förskolläraren vanligtvis är den som är
ansvarig för förskolans ledning. Men riktlinjerna till
arbetslaget ger intrycket av att ansvaret är utspritt på
alla.
Vi kristdemokrater anser att det tydligt skall fram-
gå av läroplanen att barnskötarna med sin omsorgspe-
dagogiska kompetens är nödvändiga och fyller en
mycket viktig funktion för att de mål som har lagts
fast i läroplanen skall kunna uppnås i förskolan, men
förskollärarna skall ha det pedagogiska ansvaret för
att de uppnås. Det behöver inte utesluta ett demokra-
tiskt arbetssätt. Om ansvarsförhållandena är otydliga
kan heller inte ansvar utkrävas. Det är här som den
viktiga punkten ligger. Hur har regeringen tänkt sig
att lösa det?
Slutligen vill jag också ta upp frågan om barn till
arbetslösa föräldrar skall ha rätt till barnomsorg. Det
är i dag kommunen som avgör det. Ofta lägger man
då fast generella regler som innebär att man antingen
inte har rätt till någon barnomsorg alls eller att alla
har rätt till ett visst antal timmar per vecka eller per
dag. Vi anser inte att man bör ha generella regler för
barn till arbetslösa. Beroende på omständigheterna
kan behoven variera både för barnen och föräldrarna.
Därför måste det enskilda barnets och de enskilda
föräldrarnas behov vara utgångspunkten när beslutet
fattas. Det innebär att kommunen måste ha möjlighet
att ordna både heldagsomsorg och korttidsomsorg om
det finns behov av det. För många föräldrar kan en
tids arbetslöshet också ses som en möjlighet att få mer
tid med barnen. Det kanske är den enda ljuspunkten i
en sådan situation. Låt dem få känna att det inte är
negativt för barnen.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 3
och 4 och reservation 6 under mom. 6.