Läroplan för förskolan

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ola Ström

för arbetsgemenskapen i utskottet. Jag tycker att du

har varit en verklig tillgång i det arbetet.

Det skall handla om förskolan i dag. Jag tycker att

förskolan har ett oerhört ansvarsfullt och betydelse-

fullt uppdrag. Det handlar ju om pedagogisk verk-

samhet för barn från ett t.o.m. fem års ålder. Det är en

av de mest intensiva perioderna i en människas liv, då

kroppen, känslolivet och de sociala och kognitiva

förmågorna växer och utvecklas.

I Vänsterpartiet tycker vi att det är bra att vi nu får

en läroplan för förskolan som tydliggör de pedagogis-

ka målen men som också betonar leken och det fria

lärandet och skapandet. Just förståelsen för barns lek

var ett av fundamenten i Fröbels pedagogik. Jag tror

att han sade ungefär så här: Leken är det kommande

livets hjärteblad.

Det tycker jag är så fint. För det är genom leken

som barnen utvecklas - socialt, känslomässigt, moto-

riskt och intellektuellt. Och jag tror att det är viktigt

att barn har rätt att få vara just barn. Därför är tanken

på en småbarnsskola där barnen alltför tidigt tvingas

in i av vuxna bestämda inlärningssituationer för mig

avskräckande. Vi menar att förskolan inte får

"skolifieras" i negativ bemärkelse.

Vi skulle gärna se att mycket av den pedagogik

som används i förskolan i dag, och som utgår från

barnet och barnets intresse, fick ökad betydelse även i

grundskolan - och varför inte även i gymnasieskolan?

Enligt mitt sätt att se bygger pedagogiken i förskolan

just på respekt för barnet. Det handlar om att se bar-

net och att ha tilltro till barnets egen förmåga, nyfi-

kenhet och lust att lära.

Jag vill här också säga att vi tycker att det är bra

att BOSK-kommitténs förslag om uppnåendemål inte

finns med i det betänkande som vi nu skall ta ställning

till. Om man skall uppnå mål måste man säga: Du har

uppnått och du har inte uppnått målen. I det ligger ett

slags godkänt/icke godkänt.

Jag tycker att det är viktigt att markera att rege-

ringen i stället har poängterat att det inte är det en-

skilda barnet som skall uppnå ett bestämt mål. Målen

skall i stället rikta sig till, och ställa krav på, verk-

samheten.

Barn har en oerhört stor inlärningskapacitet om lä-

randet får ske på barnets egna villkor. Om barnet

alltför tidigt tvingas in i skolans inlärningsmetoder

riskerar det att hämmas i sin utveckling, vilket kan

försämra den framtida inlärningskapaciteten.

Något som det har debatterats mycket och skrivits

mycket om är det här med arbetslaget och förskollä-

rarnas ställning. Jag tror att det var Marie Wilén som

efterlyste motiven för det här ställningstagandet. Jag

skall försöka redogöra för det för Vänsterpartiets del.

Arbetslaget har en tradition i förskolan. Redan

Barnstugeutredningen menar att de anställda i försko-

lan borde arbeta i arbetslag och genom sitt demokra-

tiska samarbete utgöra en god förebild för barnen. Det

tycker jag är viktigt.

Arbetslagets princip går ju ut på att personalen

gemensamt diskuterar sig fram till hur man skall för-

dela arbetet med tanke på vilka arbetsmoment som är

aktuella, hur arbetstiden är förlagd och hur barnens

aktivitetsutbud skall organiseras.

Arbetslagsidén har också, skulle jag vilja hävda,

utvecklats till att bli en viktig grund för det som vi

kallar för förskolepedagogiken, alltså förhållningssät-

tet i förskolan, som jag tycker är ett bra förhållnings-

sätt. Den har också varit en förutsättning för det ål-

dersintegrerade arbetet.

Jag tror också att arbetslagsidén, tanken om ar-

betslaget och de erfarenheter som har gjorts i försko-

lan, har påverkat grundskolan. Man kan inte i försko-

lan skilja på omvårdnad, omsorg, lek, arbete och

inlärning. Det är integrerat i det pedagogiska arbetet.

Inlärning och utveckling sker hela tiden och överallt -

inte bara i tillrättalagda inlärningssituationer.

Har man det synsättet är även omvårdnaden och

omsorgen av barnen av stor pedagogisk betydelse. Då

går det inte att särskilja det pedagogiska arbetet från

omsorgen och omvårdnaden. Det viktigaste är att

utveckla barnens trygga identitet och ge dem en

känsla av tillit både till andra människor och till sin

egen förmåga.

Läroplanen skall ju i första hand handla om bar-

nens behov. Jag är rädd för att den här debatten om

förskollärarnas roll i arbetslaget faktiskt har lett till att

personalgrupperna inom förskolan har ställts mot

varandra. Det tycker jag är väldigt olyckligt, för det

här är två kvinnogrupper som har gjort ett oerhört bra

arbete och som båda behövs i förskolan. Den utveck-

lingen är definitivt inte bra för vare sig barnen eller

personalen.

Vi menar alltså att barnskötare och förskollärare

har olika men viktiga pedagogiska kompetenser. Vi

tycker också att det är naturligt att alla som arbetar i

förskolan i framtiden skall ha någon typ av högskole-

utbildning. Men riktigt hur den här utbildningen skall

se ut, vilket innehåll den skall ha, tror vi faktiskt att

det är litet för tidigt att egentligen fastställa.

Man måste också fundera på hur man skall kunna

vidareutveckla den särskilda kompetens som barnskö-

tarna besitter, alltså omsorgspedagogiken, som jag

skulle vilja kalla den. Det finns intressanta försök,

bl.a. vid universitetet i Linköping, där man just har

byggt upp en högskoleutbildning som grundar sig på

barnskötarnas särskilda kompetens. Med det här vill

jag inte säga att jag underskattar förskollärarnas bety-

delse, och inte heller deras profession. Jag tycker att

det är fullständigt naturligt och nödvändigt att de

finns med i arbetslaget. Men läroplanen skall rikta sig

till hela laget och inte till en viss grupp.

Hur den här framtida utbildningen skall se ut är

det som i alla fall jag har uppfattat att Lärarutbild-

ningskommittén skall se över. Då måste man fundera

över hur hela skolans struktur har förändrats och

kommer att förändras. Nu har vi en förskola för barn

från ett till fem år. Vi har förskoleklass för sexåringar.

Vi har en nioårig grundskola, och vi har en treårig -

på sätt och vis obligatoriskt - gymnasieskola. Det är

ju så många som går i den ändå.

Vi kommer att få en obligatorisk skolstart vid sex

års ålder. Vi är på väg att se en helhet över de här 13

åren. Då är det väldigt viktigt att vi funderar på hur

lärarutbildningen, utbildningen av den här personalen,

skall se ut. Det gäller flexibilitet, kompetens, bredd

osv. Det är inte självklart att vi skall skiva korven på

samma sätt som vi alltid har gjort.

Något annat som har varit viktigt för oss är att titta

på barn som är i svårigheter. Där har vi markerat att

gruppstorleken är oerhört viktig för barnen. Barn som

har behov av särskilt stöd behöver vistas i mindre

grupper. Vi tycker att man borde dra lärdom av

forskningsresultaten, som klart och entydigt visar att

om det blir mer än en tredjedel av barnen som har

behov av särskilt stöd i samma grupp, kantrar model-

linlärningen till det negativa.

Vi tycker också, när vi pratar om arbetslaget, att

det till arbetslaget skall knytas barnpsykolog och

annan personal som har speciella kunskaper. Det är

viktigt att personalen kan få den psykologhandledning

som behövs - särskilt när det gäller arbetet med barn

med och i svårigheter.

Dessutom blev jag och, tror jag, flera andra av ut-

skottets ledamöter, mycket imponerade av vad vi såg

av Reggio Emilias pedagogiska filosofi vid utskottets

besök där. Där ser man barnet som aktivt, kompetent

och medforskande. Man jobbar projektinriktat och

tematiskt. Man dokumenterar hela tiden det pedago-

giska arbetet, och man har en reflekterande, medfors-

kande hållning hos dem som arbetar.

Man släpper också in kulturarbetare, det som man

kallar för artistas, som har intresse av att bidra till

barns utveckling och lärande. Det ser jag som ett

oerhört viktigt pedagogiskt komplement som också

bör får större utrymme i den svenska förskolan.

Jag vill återigen säga att vi tycker att förskolans

sätt att arbeta är positivt. Vi tror att skolan skulle må

bra av att få in mer av förskolans kultur. Vi ser ingen

anledning till att förskolan nu måste ta över skolans

hierarkiska och ganska splittrade arbetsorganisation.

Vi tycker att det behövs fler personalkategorier även i

skolan. I det konkreta arbetet varierar ju arbetsför-

delningen mellan olika personalgrupper, men det är

av stor vikt att målen följs upp av alla som arbetar

inom förskolan. Det kräver en gemensam pedagogisk

grundsyn och gemensamma utgångspunkter. För att

detta skall blir möjligt krävs att samarbetet ges en

reell chans att utvecklas och att personalen får tid för

planering och möten.

Vi tycker också att målen för förskoleverksamhe-

ten skall kunna utvärderas lokalt i varje kommun. För

att underlätta samverkan mellan förskoleklasserna och

skolan vill vi att även förskolans arbete skall ingå i

den kommunala skolplanen.

Nu ser jag att min talartid snart är slut, men jag

måste få ta upp en sak till.

Vi har i flera motioner föreslagit att lagstiftningen

skall ändras så att alla barn, också barn till arbetslösa,

kan garanteras plats i förskolan så att de får samma

möjligheter till individuell utveckling som andra barn.

Detta har vi också med i våra reservationer till betän-

kandet.

Jag vill bara ställa frågan till Marie Wilén om hon

verkligen ställer upp på det litet fördömande och

hårda när hon säger att majoriteten i det här fallet

skulle ha en utbildningsfientlig hållning och att det

skulle vara fråga om en avsiktlig kränkning av för-

skollärarna. Det tycker jag var väldigt hårt. Jag tror

inte att hon menade det egentligen.

När det gäller Vingåker, där man nu avskedar för-

skollärare, läste jag i lärarnas tidning från den 20 maj

att den personalkategori som ökar inom förskolan är

förskollärarna. Barnskötarna minskar däremot i antal.