Fru talman! När det gäller kårobligatoriet och dess
ställning måste man se på universitetets och akade-
mins traditioner och historia. Kårobligatoriet är
egentligen ingenting som staten har uppfunnit, utan
det är studentsammanslutningen inom universitetet,
precis som vi har haft ett kollegium inom universite-
tet. Med vissa oskrivna regler och lagar och skrivna
regler och lagar har kårobligatoriet levt vidare, kan
man säga.
Vi har faktiskt fattat två principbeslut i Sveriges
riksdag. Vi fattade ett principbeslut om avskaffande
av kårobligatoriet 1977, dvs. under borgerlig tid. Vi
fattade ett principbeslut 1993. Inget av dessa princip-
beslut har någonsin lett till ett konkret beslut om en
ny konstruktion och form för studentsammanslut-
ningen för att dels lösa representationen i alla de
beredande organen vid lärosätena och universiteten,
dels lösa just de delar som har med den studiesociala
verksamheten att göra, men inte bara försäkringar -
det är kanske den mindre delen - utan studentaftnar,
studentkvällar, idrottsorganisation osv.
Jag tittade på de siffror som lades fram 1995, och
jag såg att det då skulle röra sig om en statlig kostnad
på ungefär 38 miljoner kronor om allt skulle täckas
med statliga medel. Det var ju så man tänkte.