Fru talman! Ingen vänsterpartistisk motion be-
handlas i betänkandet. Trots det vill jag försöka klar-
göra vår uppfattning i några av de frågor som har
tagits upp i betänkandet.
Det första gäller studenternas rättssäkerhet, som är
och länge har varit en oerhört betydelsefull fråga för
Vänsterpartiet. Det är väldigt viktigt att studenternas
rättssäkerhet garanteras.
För att det ska vara möjligt krävs det först och
främst att de föreskrifter som tillämpas är klara och
adekvata, att de är publicerade och att de tillämpas
lojalt och på ett korrekt sätt.
Av egen erfarenhet - jag har varit ledamot av en
universitetsstyrelse - kan jag konstatera att det fak-
tiskt finns behov av att ge Högskoleverket i uppdrag
att återuppta den juridiska servicen och rådgivningen
till universitet och högskolor i syfte att höja den för-
valtningsrättsliga standarden vid lärosätena.
För Vänstern är studenternas möjlighet att få en
fullständig omprövning av betygsbeslut ett viktigt och
naturligt steg för att öka rättssäkerheten. Däremot är
jag personligen tveksam till om ett ekonomiskt ska-
destånd ska kunna utkrävas vid felaktig myndighets-
utövning eller när undervisningen har visat sig inte
uppfylla de krav som man kan ställa på god undervis-
ning.
Vi ska också när vi pratar om Högskoleverkets
utvärderingar, som jag tycker är utmärkta, komma
ihåg att man än så länge utvärderar enstaka ämnen.
Ett ämne är bara en liten del i ett sammanhängande
stort program. Dålig kvalitet i det ena fallet kan kan-
ske till en del kompenseras av god kvalitet i andra
kurser och ämnen i ett utbildningsprogram.
Jag tror att man med ett väl fungerande kvalitets-
säkringssystem med en annan periodocitet - vi skulle
gärna se att det fanns finansiella resurser för utvärde-
ringar vart fjärde eller femte år i stället för vart sjätte
- bör kunna komma till rätta med eventuella brister.
Jag håller med Majléne Westerlund Panke om att
diskussionerna och samtalen på universiteten och
högskolorna sedan utvärderingarna startade i mycket
högre grad har gällt just utbildningens kvalitet.
Vi vill invänta remissbehandlingen av den s.k.
rättighetslista som Högskoleverket har givit ut innan
vi tar ställning till ytterligare förbättringar när det
gäller studenternas rättssäkerhet. Det är en lista som
vi tycker innehåller ett antal utmärkta förslag, men vi
väntar med vårt definitiva ställningstagande tills vi
har sett remissvaren.
Miljöpartiet tar i en motion upp frågan om bristen
på geografisk rörlighet bland akademiker, som av
många anses som ett problem. Två aktuella utred-
ningar slår till en del hål på myten om den akademis-
ka orörligheten. Enligt de utredningsresultaten är det
framför allt adjunkterna som tar jobb utanför hög-
skolan. Ca 28 % har lämnat högskolan under de se-
naste fem åren. Också lektorerna lämnar högskolan i i
varje fall för mig oväntat stor utsträckning. Professo-
rerna, däremot, tycks vara en mer stabil grupp.
Jag är förespråkare för rörlighet. Jag tror att det
kan vara bra. Det vitaliserar systemet. Men det är
klart att vi inte får passera det acceptablas gräns, med
tanke på att vi faktiskt har en akut lärarbrist. Jag
skulle vilja säga att det är det stora problemet för
högskolan, nu och i framtiden.
För att vi ska kunna behålla kvaliteten på utbild-
ningen i ett expansionsskede, som vi ju befinner oss i,
måste också lärarförsörjningen vara god. Jag tycker
därför att det är viktigt att regeringen och utbild-
ningsministern försöker göra någonting för att säkra
tillgången på välutbildade och kompetenta lärare och
även för att förbättra rekryteringsläget när det gäller
kvalificerade forskare inom främst teknik och medi-
cin. Det är två områden inom vilka den akademiska
konkurrensen har ökat och där det finns ett starkt
avnämarbehov.
Jag ska också kommentera den diskussion som
förts om kårobligatoriet. Vår principiella inställning
har inte förändrats. Vi skulle faktiskt helst vilja av-
skaffa det. Men vi har intagit en pragmatisk hållning,
vilket för övrigt också Socialdemokraterna har gjort.
Vi ser att det inte har funnits möjligheter att säker-
ställa en god studiesocial miljö för studenterna. De
goda och kloka förslag som Per Bill efterlyste har vi
ännu inte sett.
Vi har inte heller löst frågan om representationen i
beslutande organ. Frågan borde kanske utredas igen,
men än så länge tycker vi att det finns skäl för att
behålla obligatoriet.
Majléne Westerlund Panke tog upp den studieso-
ciala utredningen och svarade på den fråga som jag
hade tänkt ställa om direktiven. Det är bra om vi får
dem nu i vår, för jag och vi har svårt att acceptera att
de skulle föranleda en fördröjning in till nästa man-
datperiod. Det gäller särskilt med tanke på den pro-
cess som faktiskt föranledde det här beslutet.
I en flerpartimotion från Vänsterpartiet, Social-
demokraterna, Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet
tar man upp attityderna gentemot homosexuella,
bisexuella och transpersoner. Motionärerna menar att
kunskaperna om de här grupperna inte tas upp på ett
riktigt tillfredsställande sätt i utbildningen för främst
lärare, socionomer, präster, läkare, psykologer, juris-
ter och poliser. Jag delar motionärernas synpunkter i
sak men ser det som väldigt principiellt tveksamt att
riksdagen ska styra och detaljreglera de olika utbild-
ningarnas kursinnehåll.
Det finns också en motion från en moderat riks-
dagsledamot som behandlar tandhygienistutbildning-
en. Jag har försökt titta på detta och skulle vilja ställa
en fråga till Majléne Westerlund Panke.
I propositionen 1997/98:112 Reformerat tand-
vårdsstöd säger sig regeringen avse att ge Högskole-
verket i uppdrag att bedöma de utbildningsmässiga
och ekonomiska konsekvenserna av Socialstyrelsens
förslag till kompetensområde för tandhygienisterna,
som just pekade på att tandhygienisternas arbete nu
omfattar viktiga delar av det förebyggande tandhälso-
arbetet, det som man kallar oral hälsa, och att utbild-
ningen därför inte borde omfatta mindre än 120 po-
äng. Jag skulle vilja veta vad det egentligen blev av
det här.
Jag skulle i samband med det här också vilja ta
upp tandsköterskeutbildningen. Jag vill bestämt säga
att vi ser den som en eftergymnasial högskoleutbild-
ning om alternativt 40 eller 60 poäng som kan leda
fram till en yrkeshögskoleexamen. Allan Sundström
har i sin utredning tydligen tänkt sig att göra tands-
köterskeutbildningen till en KY-utbildning, vilket vi
bestämt motsätter oss. Jag kan bara hänvisa till att
utredningar läcker, och även den här utredningen har
tydligen läckt på den här punkten.
KY-utbildningarna ska vara sådana att de tillgo-
doser ett visst behov vid en viss tidpunkt, och de ska
inte ha permanent karaktär. Dessutom ska det vara
möjligt att tillgodoräkna sig tandsköterskeutbildning-
en när man senare kanske vill söka till tandhygie-
nistutbildningen, vilket faktiskt många tandsköterskor
gör i dag. Jag ser som vår uppgift här i riksdagen att
vi verkligen ska arbeta för att inte skapa återvänds-
gränder i utbildningssystemet.
Jag tycker att Folkpartiets inställning är lite märk-
lig. Jag tycker till skillnad från Folkpartiet att indust-
riforskningsinstituten faktiskt spelar en väldigt viktig
roll både när det gäller att överföra och att utveckla
forskningsresultat till en möjlig produktion. De spelar
också en betydelsefull roll för kunskapsutvecklingen
inom de små och medelstora företagen.
Dessutom, Ulf Nilsson, fungerar samarbetet mel-
lan universitet och högskolor liksom även mellan
universitet och högskolor respektive industriforsk-
ningsinstituten oftast utmärkt. Även när det gäller
forskarutbildningen och forskarskolorna finns det ett
inte oväsentligt engagemang från institutens sida.
Sist vill jag ta upp lite grann om fakultetsansla-
gen. Främst för Linköpings universitet och för Umeå
universitet är fakultetsanslagen katastrofalt låga i
förhållande till läget vid andra universitet och läroan-
stalter, vilket gör de här universiteten extremt bero-
ende av externa anslag och även mycket känsliga för
förändringar i forskningsfinansieringssystemet.
Konsekvenserna av neddragningarna av SSF:s
foskningsfinansiering är ett tydligt exempel på detta.
För Linköpings universitet utgör de låga fakultetsan-
slagen ett särskilt problem när det gäller att uppfylla
de ökande kraven på motfinansiering i extern an-
slagsgivning. Forskarna vid Linköpings universitet är
nödsakade att i större utsträckning än kolleger vid
andra universitet finansiera sin egen verksamhet.
Universitetet lär därför endast i begränsad omfattning
kunna satsa på egna forskarassistenter och dokto-
randtjänster.
Linköpings universitet är faktiskt trots allt ett av
de få universitet som har lyckats nå upp till taket, och
trycket är fortfarande stort inom flertalet program.
Universitetet fick också vid omfördelningen av ut-
bildningsplatserna mellan högskolorna ett stort nytill-
skott. Jag vill säga att det i ett så expansivt skede när
man ökar antalet utbildningsplatser faktiskt måste
finnas en balans däremellan och fakultetsanslagen.
Fakultetsanslagen måste öka i samma utsträckning.
Annars kommer vi över tid att förlora en del av kva-
liteterna i grundutbildningen.
Vi menar att utnyttjandet av existerande offentliga
medel för forskning måste optimeras utifrån priorite-
ringar och profilering, men nu borde faktiskt tiden
vara inne för att tillåta en ökning av de statliga forsk-
ningsresurserna i stort, också i samband med fakul-
tetsanslagen. Vid en sådan ökning ser jag det som
självklart att Linköpings universitet och Umeå uni-
versitet den här gången kompenseras för sina låga
fakultetsanslag, så att de kommer på samma nivå som
övriga lärosäten.