Fru talman! Det finns ett antal tydliga skiljelinjer i
högskolepolitiken. Från liberalt håll har vi sagt att vi
vill stänga utbildningsfabriken och i stället öppna den
fria akademien. De senaste åren har vi talat om att
släppa studenter och forskare fria, minska den statliga
styrningen och utgå från helt andra grundvärderingar
i politiken för den högre utbildningen.
Egentligen borde högskoledebatten oftare börja
med att man ställer sig frågan: Varför finns över
huvud taget universitet och högskolor och varför är
de viktiga? Ett svar som kan ligga nära till hands är
att högskolan är till för samhället, att den ska tjäna
staten. Ett annat svar är att den ska tillgodose nä-
ringslivets behov. Men jag är övertygad om att det
finns ett enklare och betydligt bättre svar: Universitet
och högskolor är helt enkelt till för dem som ägnar
sig åt högskolans huvuduppgift, att söka kunskap.
Studenterna, forskarna och lärarna måste sättas i
centrum när vi diskuterar framtiden för Sveriges
utbildning. Det är från enskilda människors kun-
skapssökande som kraften i högskolans utveckling
kommer, inte från politiska planritningar eller från
kortsiktiga uppfattningar om vad som är nyttigt.
Om människor genom tiderna bara hade fått stu-
dera eller forska kring det som makthavarna ansåg
vara nyttigt, hade kunskapsutvecklingen sett helt
annorlunda ut än i dag. I själva verket är det som
karakteriserar kulturer med framsteg inom forskning
och utbildning just detta att universiteten haft en
självständig ställning och inte varit styrda.
Folkpartiets högskolepolitik utgår från tre grund-
läggande begrepp: kunskap har ett värde i sig, frihe-
ten är omistlig i utbildning och forskning, kvaliteten
är det som avgör en utbildnings värde, oavsett om det
handlar om klassiska språk eller stamcellsforskning.
Utifrån dessa utgångspunkter har vi i Folkpartiet
en rad reformförslag som på många sätt skulle inne-
bära en revolution i högskolevärlden.
Vi föreslår att studenterna ska styra utbudet av ut-
bildning. Genom en studentpeng ska resurser föras till
utbildningar och högskolor som studenterna söker sig
till. När det gäller forskningen ska mycket mer av
besluten om forskningsobjekt fattas av forskarna
själva. Och när det gäller styrningen ska politiker
hålla sig borta från ledningen av enskilda högskolor
och forskningsråd.
I dagens utskottsbetänkande berörs endast en liten
del av högskolefrågorna, beroende på vilka motioner
som behandlas här. En fråga som dock berörs här är
frågan om hur studenten ska få mera makt över sina
studier. Vi från Folkpartiet föreslår att ett student-
kontrakt ska upprättas på alla högskolor och institu-
tioner. De kan se olika ut, men det ska vara tydligt
vad en student kan förvänta sig i fråga om handled-
ning, utbildade lärare, undervisningstimmar, möjlig-
het att ifrågasätta sina betyg och få sin uppsats be-
dömd av en utomstående lärare.
Dagens information till studenterna lämnar myck-
et övrigt att önska. I Högskoleverkets senaste gransk-
ning nämns också att studenterna vanligtvis endast får
ett slags reklam för olika högskolor. De får väldigt
lite information om faktauppgifter som kan ligga till
grund för vilken högskola de ska välja.
Till området studentmakt hör naturligtvis också
det föråldrade kårobligatoriet. Det är märkligt att
riksdagen fortfarande accepterar ett system som byg-
ger på tvånget att tillhöra en organisation. Rättigheten
att välja att vara med eller att stå utanför ska gälla
även för studenter. En hel del av de uppgifter som
kåren har i dag skulle kunna övertas av högskolan
genom att organisera organ för studentinflytande.
Förhoppningsvis skulle frivilliga studentkårer locka
fler aktiva studenter än dagens, då endast en försvin-
nande liten del röstar i kårvalen.
Fru talman! I min hemstad Lund pågår just nu en
väldigt het debatt om professorstillsättningen i histo-
ria. Utan att här på något sätt ta ställning i den aktu-
ella sak- eller personfrågan kan jag säga att den dis-
kussionen aktualiserar frågan om hur professorer ska
tillsättas. För mig och för Folkpartiet är det självklart
att professorer ska tillsättas på vetenskapliga meriter,
inte på grund av politiska eller andra värderingar. Om
man plockar bort de vetenskapliga bedömarna från
beslutsprocessen, öppnar man för allehanda svävande
och otydliga värderingar vid tillsättningar av tjänster.
Jag vill som sagt inte värdera argumenten i det här
enskilda fallet, men själva debatten som har uppstått
visar på en svaghet i systemet. Numera har ju rege-
ringen avskaffat de ämnessakkunnigas rösträtt vid
tjänstetillsättningar. Det innebär just en risk för att
värderingar styr vid tillsättningar. I dag kan man
alltså tillsätta en tjänst helt emot de sakkunniga som
kommit fram till ett annat förslag på grundval av rent
vetenskapliga meriter. Det här är ett exempel av
många på det som jag menar har minskat högskolans
och forskningens frihet i Sverige. Naturligtvis ska
professorer och forskare föreslås av nämnder där det
finns ämnessakkunniga som är med och röstar. Då
slipper vi också spekulationer om bakomliggande
motiv för det ena eller det andra beslutet.
Fru talman! Högskoleverkets senaste granskning,
som kom i veckan, är en väldigt nedslående läsning.
Tyvärr visar granskningen att det som bl.a. vi i Folk-
partiet varnat för de senaste åren har blivit verklighet.
Mycket av det som debatten mellan oss i Folkpartiet
och regeringen handlar om aktualiseras nu i gransk-
ningen.
Granskningen visar att undervisningen blivit li-
dande av de minskade resurserna till högskolans
undervisning och grundutbildning. Undervisnings-
grupperna har blivit större och större, och de forskar-
utbildade lärarna räcker inte till. Takten i utbyggna-
den av högskolorna har varit alldeles för hög i för-
hållande till de resurser och den lärarpersonal som
finns. Alldeles för många högskolor försöker vara bra
på allting, säger man vid Högskoleverket. Högskolor-
na försöker få in så många studenter som möjligt till
lägsta möjliga pris, är en annan slutsats.
För några år sedan blev jag kritiserad här av Soci-
aldemokraterna för att jag föreslog en lägre utbygg-
nadstakt för att i stället lägga mer pengar på kvalite-
ten i undervisningen. Nu visar det sig att tre fjärde-
delar av högskolorna inte lyckats ta emot så många
studenter som de planerat för.
Jag är övertygad om att det nu mer än någonsin är
dags att börja tala om kvaliteten i den undervisning
som studenterna får. Över hälften av högskolornas
lärare är numera inte doktorer, och grupperna blir
som sagt större och större. Därför måste prislappen
per student skrivas upp, och därför måste fler männi-
skor gå vidare till forskning.
I Folkpartiets tidigare inlämnade budgetmotion
har vi föreslagit att pengarna till studenternas utbild-
ning ska ökas med 400 miljoner kronor. Vi har också
föreslagit en plan för att successivt skriva upp pri-
slappen till nivåer som påminner om nivån för åtta till
tio år sedan. Vi föreslår också en ökning på närmare 2
miljarder över en treårsperiod till forskning och fors-
karutbildning. Dessa budgetförstärkningar har riksda-
gen tyvärr redan avslagit och de är inte aktuella för
beslut i dag.
I dag har vi i stället en folkpartimotion om att riva
upp den misslyckade doktorandreformen, som just
bidrar till att vi får för få forskare i Sverige. Fyraårs-
spärren för doktorandutbildning måste mjukas upp,
och kravet att man ska ha färdig finansiering för fyra
år måste tas bort. Särskilt bland humanister och sam-
hällsvetare finns det många som vill forska samtidigt
som de arbetar deltid. Därför borde regeringen inse
att vi måste ha ett system som inte stänger ute männi-
skor som brinner för forskning. Jag undrar också
varför Vänsterpartiet, som ju en gång röstade mot den
här reformen, inte ville vara med och diskutera en
mer flexibel doktorandutbildning.
Fru talman! Jag menar att den socialdemokratiska
högskoleideologi som präglat politiken under 1990-
talet på många sätt har väldigt mycket gemensamt
med den politik som med begreppet U 68 som sym-
bol gav upphov till en inflammerad högskoledebatt
för 30 år sedan. Det är just en nyttofixerad politik
som präglas av plantänkande. Det är utbildningsfab-
rikens ideal.
Nu, när tre fjärdedelar av högskolorna inte når
upp till sina utbildningsmål, accepterar regeringen till
sist och alldeles för sent en liten del av Folkpartiets
förslag när det gäller fördelning av platser osv. Men
jag hör ingen ideologisk motivering till att regeringen
nu tillåter högskolorna en viss omfördelning av plat-
ser, utan det här verkar bara ske av nödtvång.
Alla motioner i dag som vill öka studenternas,
forskarnas och lärarnas fria kunskapssökande blir
avslagna utan utförlig motivering. Det gäller folkpar-
timotioner och det gäller andra borgerliga motioner.
Jag efterlyser därför fortfarande en ny kurs som sätter
studenten i centrum och utgår från hans eller hennes
intressen och önskningar. I utbildningsfabriken är det
siffror och politiska planmål som räknas, men i den
fria akademin finns det plats för fritt kunskapssökan-
de.
Jag nöjer mig avslutningsvis, fru talman, med att
yrka bifall till Folkpartiets reservation 4 under punkt
5.