Fru talman! Vårdnadsbidraget ger större valfrihet.
Det kan man väl inte ifrågasätta. Jag får använda det
till att köpa barnomsorg, kommunal eller privat, eller
till att ordna omsorgen själv. Den största delen av
barnens omsorg står ju föräldrarna för, men man kan
ytterligare utöka den. Den ger möjlighet för kvinnor
att arbeta om de vill. Detta är inget tvång, utan det är
just ett val - man får arbeta. Det ger något lägre pen-
sionspoäng om jag stannar hemma något år eller
några månader för att vårda mitt barn. Men det är ju
ett val som jag själv gör. Det är inte kommunen eller
staten som tvingar mig till det. Det tycker jag är en
viktig del av valfriheten.
Det skulle ta för lång tid att rada upp allt som vi
gör och som innebär att kommunerna skonas. Kom-
munerna kan fortsätta att ge en god barnomsorg,
vilket jag tycker att de skall göra. Den kanske i volym
kan bli något mindre, eftersom en del väljer att stanna
hemma, kanske inte i tre år men kanske några måna-
der då man i olika situationer tycker att man behöver
vara det för sitt eget barn och när man ser att barnet
behöver det och det passar för familjen. Man skall se
att helheten fungerar. Alla kvinnor kommer inte att
stanna hemma i tre år. Det tror jag inte. Vi har inte
den situationen i Sverige att vi väljer att göra det.
Kvinnor i Sverige, jag och många andra, tycker att
det är viktigt att förvärvsarbeta, att ha en fot på ar-
betsmarknaden. Det kommer vi att fortsätta med.
Men valfriheten måste bli större.
Jag har träffat många mammor, och jag hör att
många säger att det skulle ha passat dem bättre att
stanna hemma några månader till eller att de skulle
kunna få vårdnadsbidrag tills de får en dagisplats. Ett
problem för väldigt många är ju att de inte får den
barnomsorg som de behöver.