Fru talman! Kring detta avtal fanns en tolk-
ningstvist mellan den svenska och norska sidan. Det
fanns ingenting i situationen som gör att den s.k.
informationsskyldigheten skulle vara nödvändig. Det
finns ingenting som talar för det. Det har ju också
Kenth Högström visat.
Däremot hade man ändå gett en allmän instruktion
när det gäller affärsområdenas förlängning, nämligen
att det skulle ske på affärsmässiga grunder. Detta
skulle styrelsen agera efter. Det är ju också att upp-
fylla avtalet.
Vi kan inte säga till den svenska regeringen att
den har skrivit under ett avtal och sedan falskeligen
förrått det och behandlat motparten på ett bedrägligt
sätt. Vore det så skulle det finnas anledning till en
konstitutionell anmärkning. Men vad man har gjort är
att hävda en tolkning av avtalet, nämligen sin egen
tolkning av avtalet. Man har stått fast vid denna och
försökt att på sitt sätt hävda Sveriges nationella in-
tressen. Det har regeringen haft all konstitutionell rätt
att göra.
Sedan kan man värdera om man hävdade Sveriges
intresse bra eller mindre bra, tillräckligt aktivt eller
alltför inaktivt. Men detta är icke granskningens, utan
den allmänna politiska debattens sak att avgöra och
spegla.