Fru talman! Ibland har man favören av att i poli-
tiska och affärsmässiga skeenden ha facit i sin hand.
Om man följer Kenneth Kvists analys och utgår från
att regeringen hade rätt att välja nonchalansen som
taktik så vet vi nu att det inte var någon framgångsrik
taktik.
Vi som företrädare för den ena ägarparten - för
det var ju ett statligt bolag trots allt, och det är vi som
är de yttersta företrädarna för denna statliga part - har
då skäl att ställa frågan i en kritisk granskning huru-
vida det hade funnits en bättre metod att hävda äga-
rens intressen.
Då utgår jag fortfarande ifrån att det var en god
idé att ingå det avtal som nu har upplösts. Det är från
den utgångspunkten som vi är många som säger oss:
När man visste med sig från början att man hade ett
helt avgörande och olöst problem med sig i bagaget -
hur i hela friden kan företrädare för den ena ägarpar-
ten säga: Det bryr jag mig inte om. Detta gäller då
under förutsättning att denna part var intresserad av
att avtalet skulle hålla.
Får jag därutöver, fru talman, understryka att
Kenneth Kvist, liksom Kenth Högström för övrigt,
hänvisar till att den instruktion som har givits från
regeringens sida till styrelsen var att det hela skulle
skötas på affärsmässiga grunder. Detta är att bokstav-
ligen säga tulipanaros.
Affärsmässighet gäller nämligen enligt avtalet så-
väl om beslut fattas enligt vanlig majoritetsregel som
om det fattas i enlighet med den speciella rösträttsre-
geln. Ty följande sade regeringen i sin instruktion till
styrelsen: Följ avtalet, men vi vägrar att ge vägled-
ning om hur ni ska förfara vid röstningstillfället. Det
är precis där som regeringens instruktionsskyldighet
brast. Ty följande sprack också avtalet. Svårare är det
faktiskt inte, Kenneth Kvist. Ungefär så var det som
saken utspelade sig. Avtalet brakade sönder därför att
en fråga som har legat som en sten i skon sedan av-
talet infördes aldrig någonsin löstes upp.