Herr talman! Låt mig först uttrycka uppskattning
över att utrikesministern fortfarande vid denna sena
timme är kvar och lyssnar till debatten. Det känns
väldigt roligt för oss som kommer i slutet att så är
fallet.
Jag vill också tala om pengar, inte om EMU utan
om ett globalt barnbidrag som jag tycker borde infö-
ras för alla barn som lever på mindre än en dollar om
dagen. Det bör finansieras med en global skatt på
kapitalrörelser eller kanske landningsavgifter på in-
ternationella flygplatser eller någon annan global
miljöavgift.
Axel Andersson avslutade det förra replikskiftet
med att säga att kapitalet som bestämmer verkligheten
har stor makt och stort inflytande. Dessvärre är det så.
Mitt förslag skall ses som en idé om hur man kan
motverka kapitalets, penningflödets och det globala
samarbetets negativa konsekvenser.
I år firas 50-årsminnet av FN:s förklaring om de
mänskliga rättigheterna. Som en del av 50-årsminnet
kommer regeringen att lämna redogörelser av den
svenska politiken för mänskliga rättigheter.
Regeringen har i dag också deklarerat att man tän-
ker ägna större uppmärksamhet än hittills åt de eko-
nomiska, sociala och kulturella rättigheterna och
betona barns och kvinnors rättigheter. Detta är allde-
les riktigt och nödvändigt.
Utan att förtröttas i kampen för de politiska rättig-
heterna, som yttrandefrihet och åsiktsfrihet och män-
niskors självklara rätt att organisera sig för att förbätt-
ra sin situation utan rädsla för trakasserier och döds-
hot, måste vi också intensifiera våra ansträngningar
för att trygga den viktigaste rättigheten av alla, nämli-
gen rätten till att få leva - rätten till livet.
I år kommer nära sju miljoner barn att dö av un-
dernäring. Lika många var det förra året, och lika
många kommer det att bli under 1999. Det är nästan
lika många som hela Sveriges befolkning. Skall detta
barbari verkligen få fortsätta även i nästa årtusende?
År 1996 beslutades på FAO:s - FN:s livsme-
delsorganisations - toppmöte om livsmedelssäkerhet,
s.k. food security, att antalet svältande människor
skall minska från 800 miljoner till 400 miljoner på 20
år, fram till år 2015. Är detta en rimlig målsättning?
Målet måste väl ändå vara att inga människor på
denna jord skall dö av undernäring över huvud taget.
Vilken fråga är viktigare än denna? Vilken katastrof
är värre än detta tysta ständiga kristillstånd som pågår
utan någon större uppmärksamhet?
När vi passerar tusenårsskiftet tycker jag att vi
skall kunna säga att svälten har upphört på jorden. Är
detta en naiv förhoppning och en orimlig målsättning?
Nej, jag tror inte det.
Jag tror snarare att strategin hittills har varit för
dålig. Målgrupperna har varit dåligt identifierade.
Visionen har inte varit tillräckligt tydlig. Den s.k.
produktivitetsutvecklingen, som är så viktig i alla
sammanhang, har varit för dålig i det internationella
samarbetet. Ansvarsfördelningen har varit för otydlig
och uppföljningen och utvärderingen har varit brist-
fällig. Vi når inte målet att alla människor har rätt till
liv.
Jag tycker mig ha medhåll av UNDP, dvs. United
Nation's Development Program, som säger att det
behövs will, wisdom and work - vilja, klokhet och
hårt arbete - för att utrota fattigdomen på jorden.
De visar på att många länder redan har gjort stor-
verk och att kostnaderna för att utrota fattigdomen
inte är orimligt höga. Cirka 40 miljarder dollar skulle
det kosta att se till att alla får basic social service,
dvs. utbildning och hälsovård. 40 miljarder dollar
skulle det kosta att dessutom lyfta de allra fattigaste
upp till en inkomstnivå som gör att de inte längre
behöver leva på en dollar om dagen.
Världsekonomin omfattar som helhet 28 000 mil-
jarder dollar. Denna summa som skulle behövas - 80
miljarder dollar - är bara en bråkdel. Mitt förslag
skulle också bara kosta en bråkdel av vad världseko-
nomin faktiskt omfattar.
Vilken är målgruppen om vi skall avskaffa svälten
på jorden? Det är naturligtvis barnen och deras möd-
rar.
Strategin hittills har inriktat sig på katastrofbi-
stånd, som har varit kortsiktigt, eller på makroeko-
nomiska lösningar, som man trodde skulle få effekt på
sikt. Resultatet är mycket magert i ordets verkliga
betydelse.
Ingen, varken marknaden eller politikerna, har
hittills hittat lösningen på fattigdomsproblemet.
Klyftorna ökar mellan jordens fattigaste och rikaste
människor. Den fattigaste femtedelen lever på mindre
än en dollar om dagen. Dess andel av jordens samlade
inkomst sjunker kontinuerligt och är nu nere på
1,1 %, enligt UNDP.
Dessa människor är helt ointressanta för markna-
den - kanske bortsett från att de är potentiella organ-
donatorer - och de kommer aldrig att få sina behov
tillgodosedda i en marknadsekonomi. Enda lösningen
på problemet med att få dem med i världsekonomin är
att de får tillgång till egna pengar eller egen mark.
Som vice ordförande i svenska FAO-kommittén
har jag lärt mig att det inte är bristen på mat i världen
som gör att människor svälter. Orsaken är orättvis
fördelning. Med den befolkningsökning som vi nu har
på 90 miljoner per år kommer det att bli problem.
Men för närvarande är det inte det som är problemet,
utan orättvisorna i fördelningen.
Utrikesministern sade i sin deklaration: Att ut-
veckla politiska instrument på internationell nivå för
att handskas med globaliseringens negativa krafter är
också att förebygga konflikter. Detta är viktigt och
borde diskuteras mer. Det finns en hel del goda för-
slag som skulle kunna förverkligas. Ett ekonomiskt
säkerhetsråd i FN skulle kunna vara en lösning. En
global skatt eller avgift på valutatransaktioner är en-
ligt mångas mening nödvändig för att överföra resur-
ser från den rikaste femtedelen av mänskligheten till
den fattigaste. Landningsavgifter på internationella
flygplatser eller skatt på oljeförbrukning är andra
goda förslag som kan vara möjliga.
Den reform som borde ha högsta prioritet för det
förnyade globala samarbete som regeringen aviserar
vore att införa ett globalt barnbidrag finansierat via en
global skatt.
En lämplig summa skulle kunna vara 10 dollar per
månad. Det är en tiondel av det svenska barnbidraget.
Pengarna skulle betalas ut till mamman och användas
enligt hennes bedömning.
All erfarenhet visar att kvinnor åstadkommer stor-
verk med små medel. De skulle kunna köpa mat till
sina barn och betala skolavgifter, mediciner och avgif-
ter för vatten och el. De skulle kanske kunna köpa en
gris, en höna eller en symaskin.
Grameen Bank och liknande institutioner för mik-
rokrediter har bevisat att kvinnor förmår att vända
utvecklingen för sig och sin familj i en positiv rikt-
ning med en mycket liten summa pengar.
Det fel som vi i den rika delen av världen hittills
har gjort i biståndet till våra olycksdrabbade med-
människor är att vi många gånger har vänt oss till fel
målgrupp eller arbetat på fel nivå. Fortfarande tror
man t.ex. inom Världsbanken att man hjälper ett land
genom strukturanpassningsprogram som drar in på
subventioner till livsmedelshjälp. Så gör man t.ex. i
Zambia.
Världsbanken når dessvärre inte de allra fattigaste.
Det traditionella biståndet har också svårt att nå de
allra mest utsatta.
Jag är övertygad om att vi krånglat till saken i
onödan. Ett globalt barnbidrag till de barn som lever
på mindre än en dollar om dagen skulle omedelbart få
effekt på överlevnadsfrekvensen för dessa barn. Rät-
ten till liv - att få överleva och få mat och vatten varje
dag - är inget som vi kan skjuta upp som ett mål att
uppnå om tjugo år.
Pengarna skulle också göra nytta för den inhemska
efterfrågan i dessa länder. Bönderna skulle få avkast-
ning för sina produkter. Den lokala handeln skulle
blomstra. Även i u-länder och inte bara i Sverige är
den inhemska konsumtionen av stor betydelse för den
ekonomiska utvecklingen. Antalet arbetstillfällen
skulle kanske t.o.m. öka. Möjligheten att anställa fler
lärare och mer sjukvårdspersonal skulle också öka.
Vad jag menar är att vi måste tänka om när det
gäller människovärde och mänskliga rättigheter. Alla
människor har rätt till mat och liv. För oss är det en
självklarhet att ha tillgång till mat och rent vatten. För
dem som inte har detta blir denna brist det allt över-
skuggande problemet. Inte förrän de kroppsliga kraf-
terna är tillräckliga och kampen för den dagliga
överlevnaden är vunnen orkar människor engagera sig
i sitt lands utveckling, börja studera, starta företag och
arbeta politiskt.