Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag har
inte varit utsatt för fler påhopp än man kan stå ut med.
Därför har jag inte gett mig in i den knivkastning som
har pågått en stund.
Låt mig göra någonting för mig ovanligt. Jag har
deltagit tillräckligt länge i parlamentariskt liv för att
kunna bjuda på en och annan erfarenhet. Jag tycker
nog att man kan säga att vi har misslyckats med en
sak. Det är att få dialogen och det politiska klimatet
att bli litet mjukare. Jag sade i min inledning att det
behövs mer av samarbete och mindre av konfronta-
tion. Det var nästan en signal till att det skulle bli det
senare.
Min erfarenhet är att partier i det politiska mittfäl-
tet, som inte har de stora politiska ideologiska spän-
ningarna i förhållande till varandra, har en väldigt
viktig uppgift i ett parlament som skall fungera lång-
siktigt. Det går inte att låsa in sig när landet står på
kanten till avgrunden till att bli helt beroende av in-
ternationella marknadskrafter, valutafonder och annat.
Jag tycker att den insikten har funnits hos Folk-
partiet och Bengt Westerberg och hos Kristdemokra-
terna i en artikel, som jag för övrigt har med mig här,
från den 5 april 1995. Det var precis den dagen då vi
för första gången hade samarbetsdiskussioner mellan
Centern och Socialdemokraterna. Ni erbjöd då era
tjänster. Det är bra att sådant förekommer. Det här
landet klarar inte först det ena och sedan det andra
och däremellan en massa återställare. Valperioderna
är för korta för det. Vi har inget intresse av att gräva i
historien, som här har skett. Vi försöker göra någon-
ting åt det och lära av historien så att saker och ting
blir bättre.
Det är väl den erfarenhet som jag skulle vilja
skicka vidare. Det återstår mycket arbete för att det
här landet skall bli långsiktigt stabilt.
Tack för ordet och grattis Alf Svensson!