Fru talman! Erfarenheten har lärt oss att i den typ
av öppen, oreglerad marknadsekonomi som nu ut-
vecklas över hela världen får vi inte bara tillväxt utan
oundvikligen också fördjupade klassklyftor och regi-
onala klyftor. Hela regioner slås ut, vilket leder till
folkomflyttningar och krav på regionalpolitik och
strukturpolitik. I värsta fall leder det också till etniska
konflikter.
Andelen fattiga är större än någonsin i världen och
klyftorna fördjupas. Den rikaste femtedelen av jor-
dens befolkning har ungefär 80 % av världens in-
komster, medan den fattigaste femtedelen förfogar
över ungefär 1 % av inkomsterna. Jag och Vänster-
partiet menar att på lång sikt är detta ett av de större
hoten mot den globala säkerheten.
En grundförutsättning för att de som håller på att
slås ut och bli underordnade i denna process är rätten
att organisera sig fackligt och politiskt. En annan
förutsättning är givetvis yttrande- och tryckfrihet,
strejkrätt, demonstrationsrätt, rätt att delta i allmänna
val osv. Vi vet att bristen på dessa grundläggande
mänskliga och politiska rättigheter är omfattande i
många länder. De demokratiska institutionerna måste
försvaras och stärkas. Folkvalda parlament måste
skaffa sig verklig makt över samhällsutvecklingen. Vi
är numera i alla partier överens om att folkstyret för-
utsätter mänskliga rättigheter och respekt för dessa
rättigheter.
Jag tycker att många anföranden här i dag och det
praktiska samarbete som vi har haft i riksdagen mel-
lan alla partier de senaste åren är bra när det gäller
mr-området. Från höger till vänster kan vi resa krav
på regimer i andra länder och kräva respekt för
mänskliga rättigheter.
Ett land som särskilt bekymrar oss är det som
Marianne Andersson var inne på nyss, nämligen Tur-
kiet. Utrikesministern sade i sitt anförande att hon
förväntar sig förbättringar vad gäller respekten för
mänskliga rättigheter, demokrati och minoritetsskydd.
Det är givetvis bra med förbättringar, men villkoret
för medlemskap måste ändå vara att man fullt ut re-
spekterar politikområdena mänskliga rättigheter,
demokrati och minoritetsskydd. Det kan inte finnas
några kompromisser för Turkiet eller för något av
medlemsländerna.
Jag skall ta ett exempel som blixtbelyser de poli-
tiska villkoren i Turkiet. I början av november 1996
inträffade en svår bilolycka, som har kommit att spela
en stor roll i den inrikespolitiska debatten. I bilen satt
en ledande parlamentsledamot som tillhörde Tansu
Çillers parti, en inrikesministern närstående man som
var rektor för Istanbuls polisskola, en känd av Inter-
pol efterlyst mördare och en skönhetsdrottning. Stat-
liga utredningar har nu visat att det förekommit omfat-
tande samarbete mellan politiker, polis och maffia,
som många tidigare påstått var en verklighet. Nu har
en statlig utredning i Turkiet visat att detta också sker.
I går fick vi meddelande om att en del av de här
människorna kommer att ställas inför rätta.
Utrikesministerns anförande präglades för övrigt
av ett, tycker jag, tämligen EU-centrerat synsätt. När
det gäller formuleringarna om EMI speglades varken
opinionen i Sverige eller i övriga Europa. I måndags
publicerade Financial Times ett upprop från 155 eko-
nomiprofessorer i Tyskland, som reste ett krav på att
övergången till det tredje steget i EMU-processen,
dvs. valutaunionen, skulle skjutas upp, åtminstone
några år. Sju av professorerna är ekonomiska rådgiva-
re till den tyska regeringen.
Jag skulle vilja veta hur det svenska regeringspar-
tiet ser på dessa krav. Kraven tycks ju ligga ganska
nära den svenska hållningen, att inte ta ställning nu.
Ett uppskov med valutaunionen skulle kunna öppna
möjligheter att omförhandla hela upplägget, så att
valutaunionen blev mer en möjlighet och inte ett hin-
der i kampen mot arbetslösheten.
Den tyska författningsdomstolen har ännu inte
avgjort frågan om ett tyskt deltagande i valutaunionen
är förenligt med grundlagen. Också denna process kan
ju leda till att Tysklands deltagande kommer att för-
senas. Jag tror att den djupare analys av EMU som de
tyska professorerna efterlyser och den oro de känner
delas av många bland allmänheten i Europa.
Ett brittiskt opinionsinstitut har genomfört en un-
dersökning om hur Europamedborgarna ser på valu-
taunionen. Det visade sig att bara 9 % av opinionen
anser att detta är en prioriterad fråga. Förtroendet för
unionens verksamhet är enligt opinionsinstitutets
rapport också sjunkande därför att de tillfrågade anser
att man inte ägnar sig åt de väsentliga frågorna, och
bland de väsentligaste frågorna anses ju naturligtvis
kampen mot arbetslösheten vara.