Fru talman! Jag tackar för svaret, även om jag inte
fick svar på någon av de frågor som jag ställde till
Karin Wegestål. I mitt särskilda yttrande i Pliktutred-
ningen 1991 - observera att det inte var en reserva-
tion - gjorde jag en filosofisk anmärkning som grun-
dar sig på det förhållandet att värnplikten i vårt land
grundas på det militära försvarets behov. Då kunde
man föra en diskussion om vad som skulle hända om
dessa två, den civila och den militära sidan, skulle
krocka. Min uppfattning är fortfarande att det av
symboliska skäl finns anledning att låta den militära
organisationen ha företräde. Detta har dock ingen som
helst praktisk effekt i dagens läge, eftersom det finns
många fler unga människor än vad det totala behovet
någonsin kan svälja.
Mina frågor till Karin Wegestål kvarstår. Hade det
inte varit bättre att regeringen hade fått återkomma
och berätta för oss i utskottet hur krigsorganisationen
skulle se ut, hur många som skulle vara i den, vilket
utbildningsinnehåll, vilken utbildningsform och vilken
huvudman den skulle ha, och vem skulle ta hand om
detta, och kanske allvarligast av allt, till vad? Jag är
anhängare av civil plikt. Moderata samlingspartiet
ändrade uppfattning i och med det utredningsarbete
som vi genomförde när det gäller uppgifter som inte
kan lösas på annat sätt än genom lång grundutbild-
ning, när det gäller kvalificerade uppgifter i befolk-
ningsskydd och räddningstjänst. Men vi kan aldrig
ställa upp för det bara för pliktens egen skull, och jag
hoppas att Karin Wegestål delar den uppfattningen.