Fru talman! Låt oss säga att jag skickar iväg mina
barn till affären och säger till dem: Nu får ni gå iväg.
Ni får köpa vad ni vill, men det ska vara frukt för
absolut inte mer än fem kronor och godis för inte mer
än tre kronor och det vara si och det ska vara så. Så
ska ni gå den här vägen. Det är den rätta vägen. Och
så ska ni göra det här och det här och så ska ni vara
tillbaka efter en och en halv timme. Då har jag natur-
ligtvis sagt att ja, ni kan göra vad ni vill - men under
mycket starka restriktioner.
Fru talman! I ett demokratiskt samhälle är det fria
yrkesvalet och den fria kunskapsbildningen viktiga
fundament för samhällsutvecklingen. Genom att
människor själva väljer sin utbildningsväg och fors-
kares olika uppfinningar får styras av samhällsut-
vecklingen och den riktning som de tänker i utvecklas
samhället successivt. Det finns ingen klar och en
gång för alla given bild av hur samhället ska se ut i
framtiden. Det är ju just det som är så fascinerande
med den demokratiska processen; att det är vi som
lever nu och det uppväxande släkte som kommer som
hela tiden är med i en process och formar hur det ska
bli om 30, 40 eller 50 år.
Vad vi vet är att forskning och högre utbildning är
oerhört starka styrfaktorer, om inte t.o.m. de starkas-
te, för hur detta framtida samhälle ska gestalta sig.
Det finns värden som vi upplever som oerhört vikti-
ga, i det här fallet för mig de demokratiska värdena
som handlar om frihet och djup respekt. Jag menar att
det är med respekt som vi ser tillbaka på forntidens
eller äldre tiders pionjärer, sådana som har arbetat,
levt och gjort sina val. Det har inte alltid i samtidens
ögon har varit de goda valen. Men vi respekterar dem
och ser att de har blivit goda val när vi tittar i
backspegeln.
Med samma respekt måste vi också se på männi-
skor i dag i akademin, ungdomar som väljer sin ut-
bildning, forskare som väljer sitt forskarämne, forska-
re som vill ha en specifik forskarutbildning som pas-
sar deras livssituation. Vi måste ha samma respekt för
dem, de som har olika önskemål och behov. Därför är
friheten oerhört viktig för den rådande utvecklingen
och för demokratin.
När Britt-Marie Danestig talar om betydelsen av
frihet för forskare håller jag och vi från vårt parti med
om det till punkt och pricka. Men bekymret är att
friheten begränsas av restriktioner i fråga om hur det
hela ska gå till, vilket innehåll det ska ha och hur
formerna ska utvecklas. Det var det jag ville visa med
bilden av ett barn som går till affären - eller om det
handlar om att nu ska vi forska och vara kreativa
inför framtiden. Javisst, ge dem friheten. Men om den
begränsas starkt av olika restriktioner i form och
innehåll och i resurstilldelning blir friheten inte
mycket värd. Där finns det naturligtvis en skärnings-
punkt mellan frihet och tvång. En sak vet vi. Det är
att kreativiteten inte utvecklas av tvång.
Vi kan t.ex. ta Vetenskapsrådet. Det har makten
att fördela medel till forskarna. Men universitetssty-
relsernas och fakulteternas roll försvagas genom att
man lyfter upp fördelningen till en ny nivå. Då kom-
mer det i stället att finnas ett konkurrensförfarande
mellan forskarna som går ända upp i Vetenskapsrå-
det. Det hade varit bättre att universitetsstyrelserna
hade fått kvarhålla makten och att forskarna hade fått
konkurrera inom det egna universitetet.
För oss kristdemokrater är det givet att makten
ska ligga på lägsta effektiva nivå. Är då detta förslag
- det är en fråga som man kan ställa till vår utbild-
ningsminister - en misskreditering, ett sätt att säga att
universitetsstyrelserna inte har klarat sin roll? I så fall
tycker jag att det är bättre att säga det. Men varför
lyfta upp det på en ny nivå när ändå friheten inte
finns eftersom pengarna de facto är öronmärkta sånär
som på 30 miljoner år 2003? Vi tror inte på den ut-
vecklingen; att centralisera, att se till att många fors-
kare får jobba mer med att skriva ansökningar och
konkurrera om ansökningar än de kanske har tid att
forska. Detta har hittills varit ett problem. Och pro-
blemet kommer att kvarstå. Detta har hittills varit ett
problem, och problemet kommer att kvarstå.
Vi vill värna om den fria grundforskningen, och vi
ser med oro på att det blir så knapp tilldelning av
basanslagen till lärosätena. Vid varje uppvaktning i
utbildningsutskottet och vid olika tillfällen när jag har
varit ute och besökt lärosäten återkommer man hela
tiden till att de enskilda forskningsinstitutionerna på
lärosätena inte har medel att bygga en god forsk-
ningsmiljö där man kan stå upp för god kvalitet så att
forskarna sedan kan dra hem externa pengar och
arbeta vidare. Det måste på de olika lärosätena få
finnas tillräckliga resurser för en god forskningsmiljö
som innebär att man garanterar grundforskningen.
Vi har särskilt den humanistiska och samhällsve-
tenskapliga forskningen som med den tilldelning som
regeringen ger ligger på 12 % i relation till naturve-
tenskap och teknik som har 56 %. Medicin har enbart
20 % och utbildningsvetenskap 1 %. Det är en tilldel-
ning som man gör till olika områden, och där är vi
bekymrade.
Säger den här tilldelningen någonting om hur re-
geringen vill att framtidens samhälle ska vara? Då
blir jag orolig. Jag tror nämligen att om vi ska hålla
oss i framkant så måste vi fortsätta att ha en rejäl
medicinsk forskning med rejäla miljöer. Vi vet redan
nu att kostnaderna för människor inte bara i fråga om
mänskligt lidande utan också i fråga om rena sjuk-
vårdskostnader, i fråga om pengar, minskar om man
har en god koppling till forskning.
Vad vill då kristdemokraterna? Jo, vi skulle vilja
jobba för en fördelning som hellre innebär 40 % till
naturvetenskap och teknik på sikt, därför att de kan få
in medel från många andra som är intresserade av
teknik och naturvetenskap i kommersiella intressen.
Vi vill göra en höjning så att medicin får 30 %. För
några år sedan var det faktiskt 40 %, men regeringen
har sänkt det till 20 %. Nu vill vi i alla fall höja det
till 30 % och tro att vi ska få en god medicinsk forsk-
ning som är till nytta och glädje för samhällets med-
borgare.
Samhällsvetenskap och humaniora vill vi ska få
20 %. Vi vill satsa på långsiktig och god forskning
när det gäller utbildning och skola och satsa 3 % på
detta. Vi tycker inte att det är rimligt med 1 % för
detta och samtidigt ha enstaka och mindre projekt på
t.ex. Skolverket. Vi tycker att det är bättre att göra en
kraftsamling och få en god forskning när det gäller
skolan för att klara av skolans problem, inte bara de
nuvarande utan också inför framtiden.
Det finns flera exempel på centralstyrning. Det
som jag nu har nämnt gäller fördelningen av medel
som i sin tur styr själva innehållet i forskningen. Vi
har talat om styrningen som innebär att lärosätena
inte längre får fördela medel till sina forskare. Ska
inte de som vet mest om vad forskarna går för kunna
fördela medlen så att den bästa kompetensen tas till
vara? Nej, då har man från regeringen valt att lägga
direktiv och regleringsbrev så fast att man bestämmer
uppifrån.
Vi har en tredje del, och det är forskarutbildning-
en med forskarskolorna där man satsar rejält nu. Ja,
det är väl egentligen rätt så bra att också denna form
får utvecklas. Men varför har man inte tagit sig an de
andra problem som finns i forskarutbildningen och
försökt att göra den flexibel? Vi har massor med
resurser som skulle kunna tas till vara till förmån för
forskningen och till förmån för samhället. Samtidigt
kan jag vända på det: Varför ska inte någon som har
gått vuxenutbildningen på ett smidigt sätt kunna ar-
beta och kanske forska bredvid om det är en bra mo-
dell för honom eller henne?
Vi vill ha flexibilitet när det gäller formerna för
forskarutbildning. Många gånger har jag tagit mig
själv som exempel, men man är sig själv närmast. När
man vet att man har fått möjligheter som har funnits
tidigare så blir man bekymrad när regeringen genom
en hård centralstyrning, som jag tycker att detta är,
ändrar inriktning och tar bort de möjligheter som har
varit guldkorn för många människor och förhindrar
nutidens människor att ta till vara och få den möjlig-
heten.
Det är inte heller likgiltigt för forskningen hur
grundutbildningen ser ut, den grundutbildning som nu
styrts igenom regeringens dimensionering av utbild-
ningsplatser i olika ämnen. Jag återkommer till detta
när vi ska debattera nästa område som handlar om
vuxenutbildning.
Jag vill återigen säga att frågorna om högre ut-
bildning och forskning är så viktiga när det gäller
styrning, när det gäller ansvarsfördelning och när det
gäller ansvaret för framtiden att de inte kan få be-
handlas kortsiktigt av en regering som är relativt
svag. Dessa frågor måste vara långsiktiga till sin
karaktär. De måste därför vara föremål för breda
politiska lösningar. Stabilitet och långsiktighet kan
bara garanteras om man har en bred politisk majoritet
kring sakfrågorna.
Detta fick egentligen vi i oppositionen ett löfte om
i debatten här i kammaren i juni. Åtminstone tolkade
jag det som ett löfte. Men vår utbildningsminister har
inte infriat det. Trots att vi i oppositionen har visat ett
enat motstånd mot centralisering och beredskap till
överläggningar så har Thomas Östros inte inbjudit till
ett enda samtal över partigränserna.
Regeringen tycks beakta dagens behov. Och skä-
len för detta kommer väldigt ofta, men de är kortsik-
tiga till sin karaktär. Vi vill också ha en långsiktighet.
Jag menar att man genom att gynna en utveckling
som innebär att man öppnar upp och ökar flexibilite-
ten och ökar friheten för andra att fondera medel i
forskningen, att vara med genom stiftelsehögskolor
där vi får möjlighet att på ett annat sätt styra utveck-
lingen, genom andra fria högskolor som ger en bredd,
lägger vi också grunden till ett gott demokratiskt
samhället. Det måste finnas en balans.
Grunden för dagens och morgondagens samhälle
byggs nu. Kristdemokraterna vill rädda den för de-
mokratin helt oumbärliga fria akademin. Samhällets
styrning får aldrig innebära en begränsning av ung-
domars möjligheter till kunskap, lärosätenas självbe-
stämmande och forskarnas frihet.
Fru talman! Jag står självklart bakom samtliga re-
servationer och särskilda yttranden som kristdemo-
kraterna har skrivit i samband med utskottsbehand-
lingen av betänkandet. Men för tids vinning yrkar jag
bifall till reservation 3 under mom. 2 i utbildningsut-
skottets betänkande 6.