Fru talman! Det har varit en intressant förmiddag.
Jag ska i mitt inlägg försöka att ta tag i några av dis-
kussioner som har förts i kammaren. Jag tror att vi
kan fortsätta att vidareutveckla den diskussionen om
forskningens frihet som verkligen behöver föras på
djupet. Jag tror att det finns en viss förvirring just nu i
kammarens uppfattning om forskningens frihet. Jag
hoppas att vi kan komma lite närmare en gemensam
syn under debattens gång.
Låt mig börja med att säga någonting om de se-
naste dagarna som har varit fantastiska för vetenska-
pen. Nobelprisutdelningen är ju verkligen en hyllning
till forskning och framsteg, till fria forskare som
söker kunskap. Ett sådant här år då vi har en svensk
nobelpristagare är ju verkligen särskilt fint.
Arvid Carlssons egen levnadshistoria som mycket
framstående forskare är ju verkligen sedelärande för
oss som forskningspolitiker. Det rör sig om en upp-
täckt som gjordes tidigt, i ett skede där den vanliga
uppfattningen om hjärnans funktion var en annan än
den som Arvid Carlsson m.fl. drev fram. Från början
var det kanske ganska hårda motsättningar och hårda
debatter om vad som egentligen är sanning. Efterhand
kom det ett genombrott som fick mycket stora prak-
tiska konsekvenser för möjligheten att lindra svåra
sjukdomar. Det är ett enskilt livsöde som är väldigt
sedelärande, men det innebär också en hyllning till
det svenska forskningssystemet.
Vi är mycket starka i världen trots att vi är ett litet
land. Vi har forskning av mycket hög klass. I alla
rangordningar och studier som görs är Sverige på den
absoluta toppnivån, när det gäller grundforskning
som vi har en stark tradition att satsa på, när det gäller
enskilda talanger som når toppnivå, när det gäller det
som blir allt viktigare, dvs. förmågan att omsätta
forskningsresultat i företagande och i ett nytt expan-
sivt näringsliv. Också där är Arvid Carlsson ett ex-
empel på en människa som driver sina upptäckter
vidare i produkter och ett nytt växande näringsliv.
Det är intressant och viktigt för oss.
Europeiska unionen gör studier över olika länder.
Senast tittade man på: Hur ser innovationsförmågan
ut i Europas olika ekonomier? Då hamnade Sverige
på den absoluta topplatsen, följt av Finland. Det ska
vi vara stolta över. Det har naturligtvis att göra med
vår starka grundforskningstradition och vår öppenhet
för samverkan mellan högskola och omgivande sam-
hälle. Vi har gjort nya framsteg där under 90-talet
som ger oss skäl att vara ganska förhoppningsfulla för
framtiden.
Grundforskningens betydelse genomsyrar forsk-
ningspropositionen. Det genomsyrar också den här
riksdagsdebatten. Det tycker jag är viktigt. Det är ett
stort framsteg att vi kan vara så pass eniga över grän-
serna om att grundforskning är av fundamental bety-
delse och att det är riksdagens primära och främsta
ansvar. Det är bara riksdagen som kan ställa upp med
dessa resurser och med en långsiktig finansiering av
det fria sökandet efter ny kunskap.
Det är ofta riskfyllt och det är ofta osäkert vad det
leder till. Men som vi vet av erfarenhet är detta det
bästa sättet att stödja ny kunskapsutveckling, och
detta tillsammans med forskarutbildningen som också
är riksdagens primära ansvar. Vi har mycket stora
utmaningar framför oss när det gäller att locka nya
generationer till forskarbanan. Vi står inför ett mycket
stort generationsskifte på högskolorna. Vi står inför
mycket stora utmaningar när det gäller att locka ung-
domar att gå vidare i utbildningssystemet, att söka sig
till högre utbildning och att överväga om inte fors-
karutbildning vore någonting att intressera sig för. Då
krävs det att vi verkligen arbetar mycket med attrak-
tionskraften i forskarutbildningen och i forskarkarriä-
ren.
Det andra som vi sätter starkt fokus på i forsk-
ningspropositionen är unga människor, unga forskare
och forskarutbildningen.
Under förmiddagen har forskningens frihet dis-
kuterats. Jag är övertygad om att den här församling-
en är grundläggande för att garantera forskningens
frihet. Så är det. Det är bara vi som kan stå till tjänst
med den typen av finansiering som ger en verklig
frihet för forskaren.
Men diskussionen här under förmiddagen visar
också att vi har väldigt olika syn på vad forskningens
frihet är för någonting. För mig handlar det om fors-
karens frihet att söka nya kunskaper utan politiska
påtryckningar och utan att behöva snegla på närings-
livet, att söka efter sanning.
Hur har det sett ut under de senaste åren i fråga
om hur vi definierar forskningens frihet? Enligt Per
Bills parti innebär forskningens frihet att man tar
undan mycket stora resurser från forskarnas eget
inflytande genom att bilda stiftelser som har styrelser
som utser sig själva och som forskarna är helt opå-
verkbara inför. Det har varit den moderata definitio-
nen av forskningens frihet under tidigare år, när Per
Unckel var utbildningsminister. Forskarna ska inte ha
något inflytande utan en liten grupp ska ha all makt.
Har det blivit bättre? Ja, Per Bill visar ju vissa in-
sikter om betydelsen om forskningens frihet. Men vi
vet samtidigt att hans gruppledning har motionerat till
riksdagen om ett inrättande av institut av olika slag
som ska vara någon sorts propagandamaskineri för en
viss politisk uppfattning.
Gunnar Hökmark motionerar om inrättandet av ett
frihandelsforskningsinstitut som ska forska om fri-
handel men som han redan i motionsstadiet vet ska
propagera för frihandel. Det är märklig syn på forsk-
ningens frihet. Tänk om forskningen kommer fram
till någonting annat? Jag är lika engagerad som mode-
raterna för frihandel, men det är en konstig syn på
forskningen.
Jag har ofta svårt att förstå hur Ulf Nilssons och
Folkpartiets forskningspolitiska syn hänger ihop. Ulf
Nilsson påstår att forskningens frihet är fakultetsme-
del. Men när forskare underifrån och upp ansöker till
sina egna forskningsråd, och granskar varandras an-
sökningar för att ta fram dem som har högst kvalitet,
är det inte en del av forskningens frihet, utan det är
någon annan typ av styrning. Jag tror att de flesta
forskare icke håller med om den beskrivningen.
Vi ska naturligtvis ha båda delarna. Det ska finnas
en balans mellan fakultetsmedlen på universiteten och
de externa medlen. Men säg inte att våra forsknings-
råd när de granskar forskarnas ansökningar, tittar på
kvalitet och driver kvalitetsutvecklingen hotar forsk-
ningens frihet! Det är en märklig syn.
För Sofia Jonsson är forskningens frihet att man
ska ta från universiteten och föra över till högskolor-
na. Jag tror inte att Per Bill håller med om den defini-
tionen. Vi ser ett borgerligt forskningspolitiskt land-
skap som inte inger någon större respekt vad gäller
samsyn eller strategi.
Forskningens frihet handlar om forskarnas infly-
tande och makt över forskningens inriktning. När vi
nu gör en stor omorganisation av vårt forskningsfi-
nansieringssystem är det ett grundläggande tema. Vi
får ett kraftigt ökat inflytande för forskarsamhället
självt över de forskningsmedel som står till förfogan-
de. Det är för mig väldigt viktigt.
Vetenskapsrådet är ett grundforskningsråd med
stark forskarmajoritet som kommer att vara väldigt
viktigt för att driva kvalitetsutveckling av svensk
forskning. Forskarna själva styr. Men det är klart att
det blir en tuff granskning och konkurrens. Jag tror att
det är bra med konkurrens i forskarvärlden, och jag
kan tänka mig att öka den konkurrensen.
Vi har de två forskningsråden. Det ena är inriktat
på ekologisk uthållighet med möjlighet att på bredden
låta intressanta ämnesområden mötas. Forskarna får
ett mycket större inflytande än tidigare över forsk-
ningsmedlen genom att också där en majoritet är
utsedd av forskarna. Det andra är forskningsrådet för
sociala frågor och arbetsliv. Också där ser vi en kraf-
tig ökning av forskarnas inflytande och mycket in-
tressanta samspelsmöjligheter över hela det fält som
utgörs av sociala frågor och arbetsliv.
Forskarnas inflytande över forskningsmedlen
ökar. Därmed får vi en stark förändring mot ökad
frihet för forskningen. Men kvaliteten är viktig.
Forskningens frihet handlar inte om en frihet från
prioriteringar. Regeringens idé, i samverkan med
samverksanspartierna, är att bygga nya institutioner
styrda av forskarna själva som också stimulerar till
dessa prioriteringar. Forskarna måste själva göra dem.
Det behövs prioriteringar om vi ska vara världsledan-
de, som vi nu är på flera forskningsområden. Forsk-
ningens frihet är grundläggande. Men det är inte en
frihet från prioriteringar.
Vi bör bli bättre på att prioritera och profilera oss.
Vi bör bli bättre på att satsa på unga forskartalanger.
Vi ser också från forskningshistorien är att det är
oerhört viktig att låta de unga forskarna bryta mark
för sin forskning. Det måste finnas resurser avsatta
för de unga forskarna att bryta igenom.
Vi ska fortsätta att öka andelen kvinnor på alla ni-
våer i forskarvärlden. Rekrytering till forskarutbild-
ning och tjänster för unga forskare blir då väldigt
viktigt. Positiv särbehandling är ett sätt att öka re-
kryteringen och locka fler kvinnor att gå vidare i
forskarkarriären.
Vi måste stärka våra mest konkurrenskraftiga och
dynamiska forskningsmiljöer. Vetenskapsrådet får då
en mycket intressant roll i att dialog med högskolor
och universitet delta i profileringen och uppbyggan-
det av starka forskningsmiljöer styrda av forskarna
själva.
Vi ska också uppmuntra ökad rörlighet för våra
forskare. Vi behöver en ökad rörlighet. Rörligheten i
sig bidrar ofta till forskningens förnyelse.
Sammantaget blir forskningspropositionens in-
riktning med en mycket stor satsning på forskarskolor
ett sätt att ge en kraftig impuls till förnyelse av fors-
karutbildningen. Vi behöver fortsätta att göra det för
att vi ska locka de unga begåvningarna att gå vidare i
en forskarbana.
Det är också en viktig signal om att vi har ett nytt
högskolelandskap i Sverige. Det undrar jag om alla
partier riktigt har tänkt igenom. Det är ett mycket
intressant landskap.
Vi har våra traditionella universitet.
Vi har våra nya universitet, som nu är i ett mycket
starkt uppbyggnadsskede och bidrar med forskarut-
bildning och grundforskning.
Vi har några högskolor som har fått ett eget veten-
skapsområde. Det gäller högskolorna i Karlskro-
na/Ronneby, Kalmar och Mälardalen. De har specia-
liserat sig mycket kraftigt och har nu fått ansvaret att
för nationen bidra med forskarutbildade inom sina
områden.
Vi har en rad starka högskolor med egna fasta
forskningsresurser, men inte med rätten till egen
forskarutbildning.
Detta nya landskap är en enorm potential för oss.
Vi kan med rätt stimulans få nya framsteg i forsk-
ningsutvecklingen i Sverige. Då är det enligt min
mening viktigt att vi stärker samverkan i systemet.
Det ska vara starka högskolor med egna fasta
forskningsresurser, men inte med rätten att bedriva
egen forskarutbildning. Jag ser inte framtiden som så
att alla högskolor ska ha egen forskarutbildning. Men
de behöver kontakt med de lärosäten som har exami-
nationsrättigheterna.
Det ska vara starka universitet med stor potential
att fortsätta att bygga upp forskarutbildning. De be-
höver också det inflöde av de människor med intresse
för forskningen som finns som en stark resurs runtom
i landet.
Det behövs en samverkan kring forskarskolorna.
Universiteten och högskolorna själva får anmäla
vilket intresse de har. Det gör att vi återskapar ett
samarbete som under några år har gått bakåt. Därmed
lägger vi en grund för att få tillbaka ett samarbetskli-
mat och att verkligen utnyttja våra resurser i det nya
spännande högskolelandskapet.
Forskarskolorna blir väldigt viktiga. De finansie-
ras med fakultetsmedel, inledningsvis med en beställ-
ning från riksdagen. Det är fakultetsmedel som efter-
hand kommer in i de vanliga bedömningarna på de
olika lärosätena.
På motsvarande sätt är det med Vetenskapsrådets
uppgift. Det ska med 110 miljoner fortsätta att stärka
möjligheterna för unga forskare att strax efter fors-
karutbildningen verkligen kunna fortsätta sin forskar-
karriär.
Postdoktorandtjänster och forskarassistenttjänster
blir väldigt viktigt om vi ska klara det generations-
skifte vi har framför oss. Om tio år har vi mycket
stora pensionsavgångar av de människor som bär hela
vår forskningsutveckling.
Jag hoppas att vi om tio år är i det läget att vi bätt-
re förstår att locka och stimulera människor att jobba
kvar med forskningen. Men vi måste också rekrytera
de unga och förmå dem att fortsätta den spännande
forskarkarriären. Där får Vetenskapsrådet en väldigt
viktig uppgift.
Det är mycket rimligt att riksdagen är med och
fattar beslut om prioriteringar, som t.ex. den biotek-
niska forskningssatsning vi nu gör. Den är starkt
underbyggd av forskningsrådens egna forsknings-
strategi och gemensamma ansökan till regeringen.
Där har man också beskrivit vilket behov som finns
av extra resurser till biotekniken för att Sverige ska
kunna utnyttja sitt fina utgångsläge och fortsätta att
vara internationellt ledande på området.
Detta är väl förankrat i forskarsamhället. Det finns
naturligtvis ett starkt intresse från riksdagen att kunna
respondera på detta. Det är samma läge i USA. Där
gör man också den typen av satsningar med mycket
livligt stöd av den amerikanska kongressen. Vi ser det
i en rad andra länder. Det är klart att Sverige måste
kraftsamla också på det området. Här ser vi ett av de
mest spännande forskningsområdena växa fram.
När vi satsar på naturvetenskap och på att bli bätt-
re på att förstå och använda oss av kunskapen om
mänskliga genomet innebär det inte att humaniora på
något vis ska hamna i bakvattnet. Jag förstår inte
riktigt Yvonne Anderssons argumentation på den
punkten. Man kan vara både väldigt positivt inställd
till den naturvetenskapliga utvecklingen och den
möjlighet vi får av den och inse vikten av humaniora
och dess oerhört betydelsefulla roll i vårt samhälle.
Inte minst i ett läge där Sverige går igenom stora
förändringar kulturellt, och sociala förändringar som
en följd därav, är förståelsen av oss själva och vår
kultur och andras kulturer grundläggande. Därför är
också forskningspropositionen genomsyrad av vikten
av att i tider som dessa verkligen se till att vi också
stimulerar den humanistiska forskningen.
Jag utesluter inte alls att vi kan återkomma till det
och fortsätta att göra satsningar. Det är viktigt att hitta
en balans mellan externa finansiärer och universite-
tens egna anslag och mellan olika vetenskapsområ-
den. Men det får inte resultera i att vi aldrig våra göra
prioriteringar. Det tror jag är lika viktigt, och en lika
viktig sanning.
Vi närmar oss om bara några veckor ett svenskt
ordförandeskap i Europeiska unionen. Det är ett ord-
förandeskap som jag hoppas kommer att genomsyras
av forskningens stora betydelse för hela Europas
framtid.
Sverige kommer att leda forskningsministerråden.
Det kommer att bli ett gemensamt möte mellan forsk-
nings- och utbildningsministrar i Uppsala i mars som
ska behandla just dessa frågor. Hela Europa står inför
liknande demografiska förändringar. Vi har i alla
länder ett stort behov av att stimulera våra barn och
ungdomar till att gå vidare i förståelse av vetenskapen
och vidare i utbildningsväsendet. Vi har stort behov
av att locka fler unga forskare. Det är ett gemensamt
intresse som det blir mycket intressant att utbyta
erfarenheter kring.
Sverige kommer också att ta de första viktiga ste-
gen när det gäller att formulera det nya ramprogram-
met för forskning. Det är ett mycket stort ramprogram
- den tredje största budgetposten i den europeiska
unionen. Det gäller 15 miljarder ecu på fyra år.
Kommissionen kommer att lägga fram sitt första
förslag under våren, och Sverige kommer att driva det
framåt under ordförandeskapet. Våra prioriteringar
liknar mycket dem som vi har hemma: grundforsk-
ningens betydelse, unga forskare för att också förbe-
reda generationsskiftet samt rörligheten i Europa för
att stärka samhörigheten och samarbetet mellan fors-
kare i olika europeiska länder. Vi ska driva kvalitet
som den viktigaste utgångspunkten. Kvalitet i forsk-
ningen är avgörande för framtiden.
Forskningspropositionen är genomsyrad av detta;
kvalitet, unga forskare och att förbereda generations-
skiftet. Jag vill tacka Miljöpartiets Gunnar Goude och
Vänsterpartiets Britt-Marie Danestig för ett mycket
konstruktivt samarbete. Jag skulle önska att vi kunde
se mer av konstruktivt samarbete från oppositionen,
som hittills under denna mandatperiod inte har bidra-
git mycket till utvecklingen av politiken utan snarare
har varit avslagsinriktade på allt vi föreslår.
Men under tiden går utvecklingen framåt. Sverige
stärker sin ställning. Sveriges anseende som framstå-
ende forskningsnation stärks, och jag tror att forsk-
ningspropositionen kommer att bidra till ytterligare
förstärkningar.