Fru talman! Den proposition som vi ska behandla
i dag är resultatet av ett mycket konstruktivt samar-
bete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet. I arbetet med propositionen har vi varit överens
om att grundprinciperna i svensk forskningspolitik
bör vara följande:
Sverige ska behålla och också utveckla sin ledan-
de ställning som forskningsnation. Det är staten som
ska ansvara för forskningens frihet. Det är en viktig
uppgift. Staten har också huvudansvaret för grund-
forskningen och för forskarutbildningen.
I den här propositionen föreslås en ökad satsning
på forskning med nästan 1,3 miljarder kronor under
perioden 2000-2003. Alla vetenskapsområden för-
stärks och vissa områden får ytterligare förstärkning.
För att upprätthålla en hög kvalitet inom forsk-
ningen föreslås en förändrad avvägning mellan fasta
och rörliga forskningsmedel. En proportionellt större
andel av universitetens och högskolornas forsknings-
resurser kommer nu att erhållas efter prövning hos
externa forskningsfinansiärer. Det här ökar konkur-
rensen om forskningsmedlen. Vi menar att detta ock-
så kommer att möjliggöra en starkare profilering av
lärosätenas forskning och en arbetsfördelning som
skapar förutsättningar för en ökad samverkan mellan
olika lärosäten.
En ökad samverkan även med industriforsk-
ningsinstituten bör eftersträvas. Instituten är ett kom-
plement till högskolorna och utgör, som vi ser det, en
viktig länk mellan forskningen och produktionen. De
har definitivt förutsättningar att utvecklas till ännu
slagkraftigare instrument för industriell förnyelse.
En annan viktig utgångspunkt för förslaget är att
Sverige som framträdande forskningsnation, på grund
av vår relativa litenhet, behöver genomföra en ökad
kraftsamling och fokusering på ett antal viktiga om-
råden. Det har varit vägledande för skapandet av den
nya myndighetsorganisationen och också för sats-
ningen på åtta strategiska forskningsområden. Totalt
satsas 612 miljoner kronor på biovetenskap och bio-
teknik, IT-forskning, materialvetenskap och materi-
alteknik, humaniora och samhällsvetenskap, det
konstnärliga området, utbildningsvetenskap, vård-
och omsorgsforskning samt miljö och hållbar utveck-
ling.
Att dessa områden prioriteras betyder inte att
forskningens frihet får beskäras. Forskarnas frihet att
själva definiera, formulera och söka svaren på sina
vetenskapliga frågeställningar är en mycket viktig
princip i svensk forskningspolitik. Både forskningens
kvalitet och nytta är beroende av att forskarna själva
får välja ämnesområde, inriktning, avgränsning, me-
tod, osv.
Forskningspolitiken måste utformas med respekt
för såväl det fria sökandet efter kunskap som de in-
omvetenskapliga bedömningarna och samhällets
behov av prioriteringar. Till detta återkommer jag lite
senare i mitt anförande.
En viktig utgångspunkt för förslaget har också va-
rit det förestående generationsskiftet inom svensk
forskning. En stor del av dagens forskarutbildare är
55 år eller äldre, vilket innebär stora pensionsavgång-
ar under de kommande åren. I propositionen görs
därför betydande satsningar på att förnya forskarut-
bildningen och främja rekrytering av en ny generation
unga forskare. 16 forskarskolor med inriktning på
grundforskning skapas till en kostnad av 214 miljoner
kronor. Skolorna ska var och en utbilda 25 doktoran-
der, vilket innebär totalt 400 under fyra till fem år.
Genom den här modellen med en värdehögskola och
ett antal partnerhögskolor utvecklas samarbete och
samverkan mellan lärosätena.
Handledarutbildningens betydelse inom forskar-
utbildningen betonas också och en bestämmelse in-
förs i högskoleförordningen om att varje lärosäte med
forskarutbildning ska anordna handledarutbildning.
Rådet för högskoleutbildning får också 5 miljoner
kronor bl.a. för att utveckla handledarutbildningarna.
Unga forskare ska kunna fortsätta att forska efter
avlagd doktorsexamen. Därför får det nya veten-
skapsrådet 110 miljoner kronor för s.k. rekryterings-
anställningar och särskilda medel till framstående
unga forskare.
Möjligheter till forskning efter doktorsexamen
förbättras också genom att universiteten får möjlighet
att inrätta fyraåriga tjänster som biträdande lektor,
som efter prövning kan övergå till fast anställning. I
övrigt ska tjänsterna motsvara forskarassistenttjäns-
terna. Verksamheten ska bedrivas på försök i fem år
och sedan utvärderas med hänsyn till hur rörligheten
och jämställdheten har påverkats.
Det gläder mig särskilt att det i propositionen ges
ytterligare stöd för jämställdhetsarbetet. Där föreslås
att en positiv särbehandling ska användas när man
rekryterar till nya forskarskolor och för rekryterings-
anställningar genom att det underrepresenterade kö-
net ges företräde. I propositionen framhålls också att
utbildning i jämställdhetsarbete och genusperspektiv
ska ingå i handledarutbildningen.
I det här sammanhanget vill jag också uttrycka
mitt partis tillfredsställelse med att vi fått gehör för en
forskarskola med genusvetenskap och att den inrättas
i Umeå. För genusforskning går också öronmärkta
pengar till Vetenskapsrådet. Vi tycker också att det är
bra att forskarutbildningen i humaniora förstärks med
37 miljoner kronor vid sju av universiteten.
Vänsterpartiet står alltså bakom den forsknings-
politiska propositionen och yrkar därför bifall till den.
Men i samband med att den forskningspolitiska
propositionen behandlades i utbildningsutskottet
behandlades även ett antal motioner från den allmän-
na motionstiden, däribland en vänsterpartistisk mo-
tion om forskningsprogrammet om militär underrät-
telse- och säkerhetstjänst, det s.k. MUST-
programmet, varav en av hemställanspunkterna berör
den övergripande relationen mellan vetenskap och
politik. Motionens andra hemställanspunkt med kon-
kreta förslag till åtgärder för att rädda forskningspro-
grammet kommer senare att behandlas av andra ut-
skott.
Forskning är ett verksamhetsområde där det måste
finnas klara gränser för den politiska styrningen och
för vad politiska organ ska besluta om. Utan en ge-
nomtänkt ansvarsfördelning kan etiska problem upp-
stå. Viktiga värden kan riskera att gå förlorade och
allmänhetens förtroende för forskning kan skadas.
Relationen mellan vetenskapen och politiken får
aldrig bli av det slaget att misstankar kan uppstå om
att forskningen utnyttjas i politiskt syfte och gör fors-
karna till politiska verktyg och underleverantörer.
Forskningsuppdrag kan och bör aldrig vara lösningen
på aktuella politiska problem och dilemman.
Vi menar att MUST-programmet aktualiserar och
tydliggör den principiella frågan om balansen mellan
forskarstyrd och beställarstyrd forskning. För oss är
det viktigt att slå fast att det är forskarna själva, inte
finansiärerna, som ska definiera forskningsproble-
men. Ett regeringsuppdrag får inte vara av sådan
specifik och avgränsande karaktär som MUST-
programmet.
Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets re-
servation nr 6.