Fru talman! Jag tänkte bara uppehålla mig vid tre
frågor, men de är i och för sig rätt stora. Den första
handlar om de problem som skolan har, och som
många har berört. Den andra handlar om de ideolo-
giska skillnader när det gäller skolans framtid som jag
tycker att jag har skymtat i debatten. Den tredje
handlar om några synpunkter på innehållet i grund-
skola och gymnasium som måste uppmärksammas
särskilt med tanke på den framtida utvecklingen av
vårt samhälle.
Låt mig börja med den första, den om skolans sto-
ra problem. Jag tror att alltfler av riksdagsledamöter-
na är på det klara med att det stora problemet i grund-
skola och gymnasium nu, det som vi har sett åter-
speglas i betygsstatistik och annat, handlar om att vi
har en grupp elever, en relativt liten men ändå alltför
stor grupp, som inte har fått det stöd som de behöver
för att tillägna sig t.ex. läs- och skrivförmåga och
kunna följa med i undervisningen i skolan. De har
hamnat utanför. De hör till dem som man har kallat
utslagna eller sådana som står utanför skolan. Den
gruppen måste naturligtvis snabbt få det stöd som de
enligt läroplanen är berättigade till.
Det här är inte resultatet av en dålig skolpolitik i
vanlig bemärkelse. Det är alltså inte fel på läroplanen,
skollagen eller något sådant. Det är ett direkt resultat
av de nedskärningar som gjordes i början av 90-talet,
under den ekonomiska krisen. Den drabbade skolan
hårt. Man tog bort ungefär 20 % av lärargruppen. Det
var framför allt specialpedagoger, skolpsykologer
osv. som fick lämna skolan. Ungefär 10 % av dem
har kommit tillbaka, men vi är alltså fortfarande i ett
sämre läge än i början av 90-talet.
Det betyder att de lärare som nu står med stora
undervisningsgrupper och kanske har tre, fyra eller
fem elever i en sådan grupp som skulle behöva det
här stödet av en specialpedagog inte kan ge det stö-
det. Specialpedagogen finns inte och det finns ingen
chans att klara av situationen med en så stor under-
visningsgrupp för en lärare - som dessutom inte har
kompetensen att ge de här eleverna ett riktigt stöd.
Det där måste åtgärdas, och det handlar alltså om
att skjuta till resurser. Det är alltfler partier som för-
står detta, och jag tycker också att vi ser i den här
motionsfloden att samtliga partier har uppmärksam-
mat dyslexifrågan, läs-och skrivsvårigheter. Närmare
10 % av yrkandena som finns i det här betänkandet
handlar om läs- och skrivsvårigheter. Låt oss alltså
vara eniga om att fortsätta arbetet med att snabbt få
fram de resurserna - så snabbt det nu går.
Den andra punkten borde vi prata väldigt mycket
om. Den gäller det som skiljer oss från varandra ide-
ologiskt när det gäller synen på hur skolan ska ut-
vecklas.
Jag vet inte varför, men på något sätt blir det en
ytdiskussion som handlar väldigt mycket om betyg.
Några hävdar att vi ska ha mer betyg. Det är mode-
rater och folkpartister och i första hand kristdemo-
krater som för fram denna synpunkt att man ska ha
mer examensprov. Jag tror att det sista budet från
Folkpartiet var att man ska ha en grundskoleexamen.
Och många har länge krävt en gymnasieexamen. Det
där är naturligtvis något slags ytdiskussion som det
finns skäl att gå lite djupare in på. Det skulle vi kan-
ske behöva göra framöver. Det är en betoning av
behovet av kunskap som vi kanske alla kan dela. Men
det är en syn på skolan som betonar konkurrenssidan.
Vi från Miljöpartiet tycker att själva inställningen
till elevernas inlärningssituation är litet konstig. Det
är allmänt känt att det inte är något bra pedagogiskt
instrument att införa en sekundär motivation i form
av betyg. Det är mycket mer effektivt att man stude-
rar eller läser någonting därför att man är intresserad
av ämnet.
Dessutom har man inte studerat den betygssätt-
ning som vi har ordentligt. Nu har vi tack och lov
äntligen fått en utredning som ska se över betygen,
om de över huvud taget är vad man kallar reliabla,
dvs. om olika lärare sätter betyg på samma sätt, om
samma lärare sätter betyg på samma presentation lika
vid olika tillfällen, om olika skolor sätter betyg på
samma sätt, osv. Det finns mycket som talar för att
det är stora brister i betygssättningen. Dessutom vet
vi sedan gammalt att betyg är mycket dåliga predikto-
rer både när det gäller yrkesframgång och studie-
lämplighet för högre studier. Det finns mängder av
undersökningar som visar att de gamla betygen från
gymnasiet i stort sett har varit värdelösa att använda
som t.ex. urvalsinstrument för högre studier. Nåväl,
vi får väl återkomma till den diskussionen.
Jag skulle vilja uppehålla mig lite grann vid inne-
hållet i utbildningen. Grundskolan och gymnasiet har
en alldeles ny uppgift. När vi i vår generation, den
äldre generationen, gick ut skolan såg världen väldigt
annorlunda än vad den gör för de barn och ungdomar
som går ut skolan nu. De problem som finns är i
många bemärkelser större och annorlunda. Vi har en
internationalisering av problemställningarna som är
påtaglig. Miljöproblemen är globala. Vi har ett fattig-
domsproblem på jorden som är globalt och som stäl-
ler stora krav på en ökad global solidaritet långt ut-
över vad vi kunde tänka oss på vår tid. Den tekniska
utvecklingen går snabbt. Vi har något som kallas en
ekonomisering av tillvaron som är snabb med ett helt
nytt flöde av information när det gäller ekonomi,
varor, konsumtionsinformation, osv. som flödar över
ungdomarna. De måste alltså ha kunskap när det
gäller att möta detta. Det handlar om kunskap om de
ekologiska grunderna för liv på jorden. Det handlar
om kunskap om andra länders kulturer och folk, hur
andra har det i världen. Men det handlar också om
förståelse för teknikens begränsningar, kunskapens
räckvidd, att människans kunskap inte på något sätt är
sanningen alltför nära. Vi brukar säga att dagens
kunskap inte är morgondagens sanning. Det här är
viktigare nu än någonsin. Och den kunskapen tror jag
också har stor betydelse för det som vi var inne på
och som Erling Wälivaara tog upp, nämligen de etis-
ka sidorna. Man behöver den kunskapen för att kunna
göra riktiga moralbedömningar och moraliska ställ-
ningstaganden som är mycket svåra, kanske svårare
än dem som vi har kunnat göra.
När Nils-Erik Söderqvist inledde sitt anförande
talade han om den gamla skolans uttjänta skräp eller
något i den stilen. Jag tog väl åt mig lite grann, efter-
som jag är en gammal folkskollärare och då kände
mig som detta gamla skräp. Men jag får väl dyka upp
här som något slags återanvändning. Det ligger
mycket i det. Jag har alltså upplevt detta att stå som
lärare och ha min morgonandakt och ha min betygs-
bok i fickan med betyg i ordning och uppförande osv.
Naturligtvis var det ingen bra skola. Men jag ser ändå
tillbaka på den med en viss kärlek och en viss förstå-
else och är beredd att berätta om den för den nya
generationen. Jag tror att det är viktigt när det gäller
överföring av traditioner och etik. Vi får väl stå där
lite grann med skammen men verkligen inte backa för
att berätta hur det var. Det blir ett lite romantiskt
skimmer över detta att berätta hur den gamla skolan
var.
Men det är inte fullt lika romantiskt när man
kommer in på de andra frågorna och ska berätta hur
våra generationer här i Sverige har handskats med
tillvaron. Det handlar om maktfördelning, styrning,
Sverige som ett imperalistiskt land med krigföring,
religiösa krig. Vi har haft ett envälde, konungamakt
tillsammans med kyrkans makt - konung av Guds
nåde. Vi hade en vacklande demokrati ända in på
1900-talet då bara halva folket hade rösträtt. Vi har
haft två världskrig som vi ska berätta om i detalj. Vi
har haft en attityd i början av 90-talet mot andra län-
der och folk, främmande kulturer, som vi nog med
viss skammens rodnad får berätta om.
När jag då hör den här diskussionen om betydel-
sen av att vi för vidare den kristna grunden och den
etniska grund som vi har stått på vill jag i alla fall
säga att man då får vara väldigt försiktig. Man bör
nog närma sig den här generationen med viss öd-
mjukhet och berätta. Och det kommer att handla
väldigt mycket om misstag, och vi har ganska dåligt
med goda exempel att föra fram. Därför tror jag att
kunskapen får läggas till grund och att vi sedan ska-
par diskussionsutrymme i skolan, ett vitt sådant ut-
rymme. Och det är viktigare nu än någonsin, både i
grundskolan och i gymnasiet, att eleverna får diskute-
ra och vi kanske snarare får stå till svars och bidra
med kunskap. Men jag tror att vi ska lyssna mer än
förklara hur man ska göra.
Vi har alltså problemen att presentera. Vi står inte
med facit i hand. Det ska de ta fram. Kunskapen är
viktig. Vi har inte så väldigt mycket kunskap när det
gäller människans sätt att hantera sådana här frågor.
Vår benägenhet till kärlek må vara stor. Den finns i
den gyllene regeln, och den finns på andra sätt. Vår
benägenhet till hat och till fiendskap är också stor,
och den ska hanteras. Hur den ska hanteras får vi väl
hoppas att den nya generation på något sätt kan be-
mästra. Men jag skulle alltså starkt vilja understryka
behovet av ökat elevinflytande och betydligt större
elevmakt i skolan, inte bara när det gäller dessa frågor
om möjligheterna att utveckla en bra etik för utfor-
mandet av framtiden utan också naturligtvis när det
gäller kunskapsutvecklingen och sättet att påverka
undervisningen och sådant.