Fru talman! Ulf Nilsson pratar fortfarande om re-
sultaten i den svenska skolan och tar sitt exempel. Jag
ska ta ett annat exempel, som belyser hela den här
debatten i dag. Vi kan titta internationellt, ute i Euro-
pa. Man konstaterar nu att bland 22-åringarna är det
över 90 % som lämnar gymnasieskolan med godkän-
da resultat. Tittar man på Europa, på EU, i övrigt
ligger det i snitt på 70 %. Då vet vi att det också finns
länder som ligger betydligt lägre.
Här i Sverige vägrar vi hela tiden att sänka ribban.
Det vill jag inte vara med om. Jag har varit med om
att höja ribban i vårt utbildningssystem, alltså att säga
att alla behöver kärnämnena. Vi behöver ha en hög
ambition när det gäller att klara målen. Men då ska vi
inte för den skull börja föra en debatt som innebär att
vi svartmålar den svenska skolan. Det har ingen
glädje av. Vi behöver stärka de krafter som finns ute
och som faktiskt gör ett gott arbete. Vi behöver lyfta
fram de goda exemplen på vad som sker.
Men åter till det här med målstyrning. Det var in-
tressant när Ulf Nilsson pratade om målstyrning, om
att vi ska skapa bättre kraft i målstyrningen. Det hål-
ler jag med om. Det ska jag gärna vara med om att
göra. Men vad är det här för något: att reservera sig
och säga att arbetsmiljön i skolan bör ha ett eget pro-
gram? Varför ska vi säga det här? Vi har ju en miljö-
lagstiftning och ett miljövårdsarbete ute. Vi borde
vara överens om att det är något som ska ske ute på
den lokala skolan.