Fru talman! Det Sven Lundberg säger är inte kor-
rekt. Det fattades beslut inom den nya socialdemo-
kratiska regeringen att skära ned försvarsanslagen.
Man fattade det initialt efter bara några veckor. Detta
fick försvarsministern sedan effektuera. Det var en
helt annorlunda handläggning än i den borgerliga
regeringen. Jag tycker att man skall erkänna det i
stället för att tala om att man i själva verket gör en
säkerhetspolitisk bedömning som skiljer sig från den
som gjordes 1992.
Vi skall inte åberopa andra länder här. Försvars-
ministern gjorde det i sitt anförande. Han nämnde två
länder. De är båda medlemmar i NATO och har då en
helt annan situation. Samtidigt förbjöds ju Försvars-
beredningen att på ett öppet sätt diskutera olika for-
mer av kollektiv säkerhet för vårt land. Den s.k.
NATO-nojan hade slagit till igen.
Jag tycker att det i hög grad är tid att vi kan ta upp
den diskussionen öppet, förutsättningslöst och i stor
enighet, även om vi må bli oense om slutsatserna.
Varför krökte vårt land rygg för Hitler? Varför
släppte vi igenom över en miljon tyska soldater bara i
permittenttrafiken? Det var väl inte därför att vi gilla-
de Hitler och vad han stod för, utan det var därför att
vi inte hade någon möjlighet att sätta oss emot militärt
under krigets absoluta slutskede.
Vem var ansvarig för 25 års försvarsbeslut? Ja, det
var inte Moderata samlingspartiets dåvarande mot-
svarighet.
Men, säger kanske Sven Lundberg - jag får må-
hända föregripa honom: År 1936 piggnade vi till. Nej,
socialdemokraterna var emot 1936 års försvarsbeslut.
T.o.m. då, när Hitler hade varit vid makten i tre-fyra
år, röstade ni emot.