Fru talman! Låt mig först säga att de försök med
friare användning av de arbetsmarknadspolitiska
medlen som nu föreslås, och som det tidigare har
beslutats om när det gäller Skåne, på intet sätt står i
motsatsställning till att utveckla arbetsmarknadspoli-
tiken efter de lokala och regionala förhållandena. Jag
tror att också Hans Andersson är mycket väl medve-
ten om att det pågår en process mot ett ökat besluts-
fattande på lokal och regional nivå. Detta är en pro-
cess som är på gång och kommer att fortsätta.
Det som jag tycker är viktigt är att vi strävar efter
en förenkling av de regler som omger arbetsmark-
nadspolitiken, samtidigt - och här tror jag också att vi
är överens - som vi bevarar ett nationellt bestämman-
de när det gäller utformningen av arbetsmarknadspo-
litiken. Detta är oerhört viktigt.
När det i övrigt gäller regeringens respektive riks-
dagens inflytande i fråga om stödområden tycker jag
att det också är viktigt att se att det förslag som vi nu
diskuterar, dvs. förändringen av beslutanderätten i
fråga om stödområdenas avgränsning, egentligen
handlar om sådant som Hans Andersson mycket väl
vet att vi har haft diskussioner om, nämligen huruvida
den och den kommunen skall ligga här eller där. Det
tycker jag är ett felaktigt sätt att diskutera, och det tror
jag att Hans Andersson också tycker. Det som är
viktigare, och som vi också slår fast i betänkandet, är
att vi i riksdagen lägger fast de principer som skall
ligga till grund för indelningen i stödområden.
Sedan är det också viktigt, vilket också poängte-
ras, att vi har en stabilitet i stödområdena, att det inte
sker förändringar för ofta utan att de ligger fast under
längre tid.
Jag tycker alltså att det är viktigt att vi lägger fast
principerna i riksdagen, men sedan skall vi enligt min
uppfattning överlåta till regeringen att fastställa de
exakta gränserna, dvs. vilken församling som skall
ligga på den ena eller den andra sidan gränsen.