Fru talman! Ingvar Eriksson säger att de
förutsättningar som fanns 1990 inte har kunnat
uppfyllas. Vilka förutsättningar var det? Han säger
vidare att de alternativ vi då såg inte längre finns.
Vem skall bära det ansvaret? Var det riksdagen som
skulle fixa fram alternativen? Jag trodde att
jordbruksnäringen skulle spela på de villkor vi hade
satt upp 1990. Det innebar att det inte låg på vårt
ansvar att se till att alternativen kom fram.
En del lantbrukare har klarat detta, Ingvar
Eriksson. Vad svarar man de bönder som har klarat
omställningen och som nu ser att det finns en vilja
hos regeringspartierna att ge tillbaka pengar till de
bönder som inte gjort vad de andra, med stora
pengar, har gjort för att följa upp
omställningsbeslutet?
Jan Jennehag fick dåliga svar på sin fråga. Jag
förstår att Moderaterna inte bryr sig så mycket om
detta med kadmium och miljön. Men ni brukar
ändå vara intresserade av pengar. Jag ställde en
fråga i mitt inledningsanförande. Jag är intresserad
av att få svar på den. Det vi har gjort nu, ända sedan
valet, är att förändra 1990 års politik. Men det har
aldrig någonsin kommit någon sammanfattning av
helheten vare sig när det gäller
överskottsproduktionen eller kostnaden. Jag vill
fråga Ingvar Eriksson om ni över huvud taget pratar
om att det som ni nu beslutar kostar pengar, och i
så fall hur mycket det kostar i det korta
perspektivet och i det längre perspektivet. Om vi
blir medlemmar i den europeiska unionen har det
en viss betydelse hur mycket vi producerar, för den
årliga avgift vi skall betala men också för den
delfinansiering vi måste stå för i vissa av de program
vi kommer att ha i Sverige. Finns det någon tanke
från er sida om hur detta kommer att se ut?