Herr talman! Det är klart att vi alla strävar efter så
stor klarhet som möjligt, när det gäller både
propositioner och utskottsbetänkanden.
Jordbrukspolitiken är komplicerad och innehåller
en förfärlig massa detaljer. Det är uppenbart att vi
i de här sammanhangen ibland inte uppnår den
klarhet som man borde sträva efter. Det tror jag att
vi alla som har jobbat inom det här området är
medvetna om.
När det gäller kadmiumfrågan vill jag bara citera
vad jag har skrivit i propositionen, där det står
ordagrant: ''En utvärdering av avgiften bör ske år
1995 för att bl.a. bedöma avgiftens effektivitet. I
detta sammanhang bör även övervägas om avgiften
kan höjas för att styra kadmiumhalterna mot - - -
lägre nivåer.''
Det viktiga är att vi i och med det här beslutet inför
kadmiumavgifter. Jag ser det som en framgång för
miljöintressena. När vi har gjort det tror jag att vi
har chansen att gå vidare och att vi också har
chansen att driva på utvecklingen i andra länder,
även i ett EG-perspektiv.
För att mycket kort kommentera
Norrlandssituationen vill jag säga att jag alldeles
nyligen vid ett samtal med den ansvarige
kommissionären i Bryssel har fått en hel del vaga
synpunkter på det mesta. Kommissionen är
försenad i sitt arbete när det gäller
jordbruksfrågorna, vilket jag beklagar, och vi
väntar fortfarande på många svar när det gäller våra
positioner. Men de bästa uttalanden som vi hör är
de som gäller Norrlandssituationen. Man säger:
Detta måste vi klara på något sätt. Det är
visserligen litet svävande men ändå positivt.
Vår ambition är en till-hälften-finansiering från
EG; det kommer säkert att bli diskussion om det.
Rättigheten är det första vi måste ha. Därefter
måste vi sträva efter en finansiering från EG:s sida.
När det gäller frågan om kostnaderna och
volymerna vill jag säga att förhållandena är
diametralt motsatta om Sverige kommer att vara en
del i den europeiska gemenskapen och om Sverige
står för sig självt. I den framtida europeiska
unionen har man en gemensam jordbrukspolitik,
och i det läget kan inte jag ta ansvar för att säga att
inte Sverige skall vara med om att producera de
miljövänliga produkter som vi kan och de
djurprodukter som vi kan producera med ett gott
djurskydd. Vi skall ta den andel som vi kan,
eftersom vi faktiskt t.o.m. gör det bättre än en del
andra länder. Varför skulle vi inte göra det -- till
gagn för den svenska landsbygden och den svenska
ekonomin? Där förstår jag mig inte på Margareta
Winbergs synpunkt.
Det finns enligt EG:s uttalande inga samband
mellan volymen i det svenska jordbruket och
avgifterna till EG. Avgifterna bedöms på annat
sätt.